Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Dancing is a fundamental criteria by which to measure the worth of a deity.

I Uppsala finns en folkdansförening som heter Philochoros – ordet är sammansatt av ordet ”Philo” som betyder vän och ”choros” som betyder dans. Koreografi är sammansatt av orden choros – dans och grafein – skriva eller beskriva. Koreografi är ju att beskriva eller utforma en dans.

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag idag har läst om begreppet ”perichoresis” som brukar användas för beskriva relationerna inom treenigheten. Det är ett grekiskt ord, på latin används ibland ordet ”circumincessio” som av Merriam-Webster definieras såhär:

the reciprocal existence in each other of the three persons of the Trinity

Perichoresis definieras av  Theopedia på följande vis:

It can be defined as co-indwelling, co-inhering, and mutual interpenetration.

Alister McGrath skriver:

”it allows the individuality of the persons to be maintained, while insisting that each person shares in the life of the other two. An image often used to express this idea is that of a ‘community of being,’ in which each person, while maintaining its distinctive identity, penetrates the others and is penetrated by them.

Det står alltså för en ömsesidig, intim jag-du relation där de bägge parterna är delaktiga i de andras liv utan att utplåna den andres identitet.

Jag har idag läst om perichoresis och blev då klar över att ordet kommer från dansens värld. I en dans kan man säga att båda blir delaktiga i den andres rörelser utan att bli av med sin egen. (Man blir inte styrd som en docka, men man är dynamiskt relaterad till den andres rörelse och det är i bästa fall en gemensam – och individuell – rörelse.)

”It [communio in God] is the mediation of identity and difference: of differentness, which tends towards unity, and of unity, which is in itself the very interaction of the many, in this case the three persons in God.

In a Trinitarian theological context, the great Cappadocian theologians of the fourth century already saw things in this light. They phrased it this way: The life of God is to a certain extent a kind of ‘pulsating’ in accordance with which ‘from Unity comes Trinity, and from Trinity comes Unity.

This was later taken up in the theological concept of the Perichoresis (reciprocal encompassing and interpenetration). Perichoresis is oringially a word, which comes from the world of dancing (to dance around). One dances around the other, the other dances around the one.

Applied to the Trinity, this would mean, metaphorically speaking: the three divine persons are in such communion with each other that they can be presented only as ‘common dancers’ in one dance: the Son is completely in the Father and with the Father, the Father wholly in the Son and with the Son, and both have their unity by the bond of the Spirit. Thus they dance the one common dance of the divine life.”

När jag läste detta kom jag att tänka på citatet i Sålunda talar Zarathustra av Nietzsche: ”Jag skulle bara kunna tro på en Gud som kan dansa”. Jag googlade på detta citat och kom till Acid Ted som skriver följande:

Nietzsche was an avowed atheist and, whatever the interpretation, the fact that he used dancing as a metaphor and, very possibly, in its literal sense, is telling.

Not only does it elevate dancing to a position of the utmost importance but, for Nietzsche, a God that doesn’t dance is neither supreme nor worth bothering with.

Dancing is a fundamental criteria by which to measure the worth of a deity. Ain’t that the truth.

Bernard av Clairvaux skriver att:

”Fadern är den som kysser, Sonen den som blir kysst och den helige Ande är själva kyssen.”

Analytiskt snömos

Jag har lagt märke till att det finns personer som härmar en kontinental filosofisk stil. (De har inte den djupa tankegång som krävs för ett experimentellt språk, men de har lagt sig till med ett sådant språk.) Nu funderar jag på om man inte också kan tala om ett annat slags missbruk av den analytiska filosofins sätt att skriva och tänka.

Vissa analytiska filosofer skriver så snuttifierat. Jag tror det beror på att de härmar en stil som har sin plats, när man vill skriva och tänka väldigt distinkt och klart och analytiskt. Det ska klargöra analysen, men man måste vara medveten om risken med ett sådant tillvägagångssätt.

Det kan leda till att man betraktar tankegångar som enskilda träd snarare än skogar. Det kan till slut bli som att man tittar på enskilda, nedfallna kottar när man tror att man analyserar skogen.

Det finns ett annat problem med det här och det är att inte bara kan de titta på en kvantitativt sett ”för liten del” av det som de reflekterar över. Det kan leda till en ovilja att ledas in i ett nytt perspektiv, vilket ju är hela poängen med berättelser.

Ett exempel på ett sådant avhugget sätt att skriva och tänka tycker jag att Lars Bergström (f.d. professor i filosofi vid Stockholms Universitet) ger uttryck för i en essä, där han säger att:

”Det finns folk som önskar sig ett evigt liv. Andra föreställer sig däremot att ett evigt liv skulle bli väldigt tråkigt eller till och med outhärdligt i längden, och att det därför inte är något att önska sig. Men här gäller det att ha lite fantasi. Går det att föreställa sig ett evigt liv som inte blir tradigt? Jag tror det.”

Poängen är att Bergströms sätt att närma sig frågan är att det här med evigt liv, det är ett vanligt liv som pågår i oändlighet.

Evigt liv förstås i kvantitativ mening. Istället för att fråga sig om man utifrån de premisserna med fantasi kan föreställa sig ett ganska roligt evigt liv är det väl mer intressant att först fråga sig vad som traditionellt sett har menats med ”evigt liv”?

Man har avsett något man endast kan ana, och inte beskriva, eftersom det inte ligger inom erfarenhetssfären. Ett annat sätt att existera på. (Jag antar att man kan dra liknelsen att någon som endast har drömt, inte skulle riktigt förstå hur det är att vara vaken, även om den kan ana det.)

Det finns något i själva metoden som är att förflytta frågorna till den horisont jag befinner mig i, istället för att vara öppen för att min horisont kan behöva utmanas – även om min horisont utmanas genom en aning snarare än en deduktion.

Den första av de två skapelseberättelserna är nästan den enda texten i Bibeln som jag läst in mig lite på exegetiskt, och det har varit väldigt belönande. Det gjorde att jag insåg att kreationisterna faktiskt inte förstår texten. De tror att textens ärende är den babyloniska kosmologin som skapelseberättelsen har gemensamt de texterna och inte i det som skiljer skapelseberättelsen från dessa texter. Det är ett stort misstag.

Den ”andra” skapelseberättelsen, som handlar om Adam och Eva och ormen och fallet har jag däremot inte läst in mig på. Men det tycks mig som att man måste konstatera att den läsning av denna berättelse som blev dominerande i kristenheten inte är förenlig med evolutionsteorin. Denna läsning brukar hänföras till Augustinus som enligt Stephen J. Duffy utgjorde kulmen på en process i den tidiga kyrkan att tillskriva Adam och Eva alltfler ”perfektioner”. Det leder till en idealisering av Adam och Eva och våra första föräldrar.

I den mån man gör det, betraktar Adam och Eva som perfekta, upphör texten att vara en resurs för ”livstolkning” för våra liv. (Den kan förklara hur vår värld blev rörig, men den kan inte hjälpa oss att tolka vår existens i en rörig värld.)

Jag menar att kyrkan därför behöver göra en omläsning av denna text. Dessa omläsningar finns det resurser för hos till exempel kyrkofadern Ireneaus (död 202 e. Kr) som istället såg Adam och Eva som barn som skulle växa upp och mogna. Detta är mer förenligt med en evolutionär förståelse. Det är också mer förenligt med våra konkreta liv: vi måste alla gå igenom en mognadsprocess.

Det är också, tycker jag, mer kongruent med hur Gud i allmänhet tycks verka i sin skapelse, genom att successivt föra den framåt. Det finns något ”udda” med att Gud i allt annat skapar stegvis och formar genom den krångliga process som evolutionen är, men när människan kommer på scenen så är det istället genom en varelse som är fix och färdig och fullkomlig och sen faller ifrån denna fullkomlighet och vi får den röra som är precis den vi hade att vänta oss, givet att vi bejakar evolutionen.

Nej, vi behöver göra en omläsning. Detta är en princip som dessutom kan finna stöd hos Augustinus, i sin Genesiskommentar säger Augustinus att om vår bibeltolkning är i konflikt med naturlig kunskap, ska vi sträva efter en annan tolkning av Bibeln (även om det inte betyder att lägga sig platt vid första invändning).

Jag ska nu presentera några sådana tankar (och jag förutsätter att texten är bekant, den finns här för den som vill friska upp minnet).

Tanken är här att fokuset bör vara på efter fallet (ätandet av frukten) snarare än på innan.

Ormen står i min läsning för vår evolutionära bakgrund; de drifter och tendenser som den mogna människan har att integrera i en större helhet.

Ätandet av frukten som ger kunskap om gott och ont står i min tolkning för uppkomsten av den moraliska medvetenheten; samtidigt som det representerar ett moraliskt felsteg eftersom det innebär ett brytande av en överenskommelse.

Det som kännetecknar en moraliskt ansvarstagande person är dess förmåga att ta ansvar för sina handlingar. Ett moraliskt subjekt är inte bara driven av för-medvetna processer, den ”händer inte” bara utan det handlar; den kan svara för sina handlingar.

Det vi ser efter fallet är oförmågan eller snarare oviljan att vara just ansvarstagande eller re-sponsible, där skyller man ifrån sig. Mannen skyller på kvinnan och på Gud, kvinnan skyller på ormen.

Jag vill mena att det som verkligen är destruktivt inte är det moraliska felsteget, att inte kunna hålla sina drifter i schack i varje stund, det är snarare att inte se sitt ansvar i det som blev fel. Även om det är sant att vi har drifter och jobbiga kontexter att kämpa med, så finns det också ett personligt ansvar och det är när vi kan vara sanna med det som vi kan återställas i våra relationer. Försoningen är ju helade relationer, och där är ärligheten nödvändig. Det gäller för att kunna nå en helad relation med sig själv, med andra och med Gud.

Det första som händer efter fallet är att mannen och kvinnan ”blir varse att de är nakna” och försöker skyla sig för varandra. Också Gud försöker man gömma sig för. Det tycks mig som att den stora tragiken inte är ätandet av frukten, utan skammen och oviljan att ta ansvar.

Men Celia Deane-Drummond gör en intressant tolkning av vad den syndiga i ätandet av trädet, består i. Om människan är homo religiousis, den religösa varelsen som kan tillbe, så är önskan att ”bli som Gud” inte det som i kristen teologi är varje människas kallelse, nämligen att formas till kärlek, utan att göra sig själv till objekt för tillbedjan:

It is as if there is a mis-direction of our dawning religious capacities towards self-gratification and self-elevation rather than towards bringing God glory.

Det är att göra sig själv till en av-gud och inte till en avbild.

Sammanfattningsvis:

1. det stora problemet är inte en enskild moraliskt förkastlig handling

2. det stora problemet, efter fallet, är en hållning av att inte vilja ta personligt ansvar – vilket är att förneka den värdighet som tillkommer en som människa. Detta uttrycks genom att människan skyller ifrån sig men också i form av att hon döljer sig för andra.

3. Detta döljande leder till främlingsskap.

4. Detta främlingsskap är vad Gud vill upphäva i frälsningen. Frälsningen är därför inte en juridisk händelse utan en relationell händelse: vi får våra relationer helade.

5. Vägen till helade relationer är ärlighet: ingen gemenskap utan ärlighet, och denna ärlighet inkluderar ett erkännande och en insikt i sitt eget ansvar.

6. ätandet av trädet har flera symboliska betydelser:

a) uppkomsten av moralisk medvetenhet
b) synden som handling
c) synden är inte ett ätande av ett äpple, ungefär som ätandet av en kaka, utan står för en hållning där man vill göra sig själv till ett objekt för tillbedjan; bli som Gud, men inte genom att återspegla Gud men genom att göra sig själv till ett objekt för tillbedjan och lydnad.

Det är intressant när man tänker sig inkarnationen i relation till människans vilja att ”bli som Gud”. Ratzinger kallar korset för ”Jesu tron” – och det är en klyscha, men det är verkligen sant, att i inkarnationen vänder Gud upp och ner på våra föreställningar om vad det är att ”bli som Gud”.

Att bli som Gud är att ingå i kärleksfulla relationer, för Gud är en själv-transcenderande kärleksfull relation. Att göra sig själv till ett objekt för tillbedjan är motsatsen till själv-transcendens, för det är att göra sig själv till referenspunkt.

From Several short sentences about writing:

Try reading the words on the page as though they were meant to be spoken plainly, to a listener who is both you and not you.

Reflections:

All communication is to a listener who is both you and not you. All communion is with someone who is both you and not you.

And you yourself is both you and not you.

Intellektuell hederlighet är en dygd som tillämpas åt alla håll, inte bara gentemot de som man är enig med. Den testas när man måste tillämpa den också gentemot ”de andra”.

Det sprids en film på nätet som med tolkningen att en Sd:are i Malmös kommunfullmäktige skrattar åt döda flyktingar.

Jag tror inte att den tolkningen är korrekt.

Om man blir besviken om den tolkningen skulle visa sig felaktig, så tror jag att man bör ta sig en tankeställare kring sin egen attityd.

Det är ju såklart mycket sorgligare om tolkningen är korrekt än om den är felaktig.

(Varför tror jag inte att tolkningen är korrekt? Skrattet kommer innan Olle Schmidt har sagt något om flyktingkatastrofen. Det kommer när Schmidt har sagt: ”www.expressen.se” – så fort Schmidt börjar prata om flyktingar blir Sd:aren gravallvarlig. Han begär ordet och när han talar är han mycket upprörd över den tolkningen.)

Se båda filmerna och döm själva:

1. https://www.youtube.com/watch?v=KcRBrJq3mFE

2. https://vimeo.com/138403359

I Svenska kyrkan pågår sedan en tid en diskussion om relationen mellan kristen tro och andra religioner. Det aktualiserades nyligen genom en debattartikel där fem präster i Domkyrkoförsamlingen i Stockholm argumenterade för att kyrkorna skulle bli mer all-religiösa samlingsplatser.

Jag kan respektera olika uppfattningar men jag kan inte respektera oärliga debattstilar och det finns allt oftare en oerhört oärlig debatteknik från de som vill komma till slutsatsen att vi inte bör betona de kristna särdragen som treenigheten, inkarnationen och uppståndelsen. Att Jesus enligt kristen tro inte är en i raden av religiösa genier utan Gud inkarnerad, kan man tycka är besvärande men man kan inte med hedern i behåll låtsas som om det inte är en del av den kristna tron.

Man kan såklart argumentera för att vi ska revolutionera den kristna tron, men man kan inte säga att det bara är en naturlig slutpunkt på ett allmänt hyggligt förhållningssätt.

Det som ofta blandas ihop i denna diskussion är frågan hur vi bör bemöta andra människor och frågan hur vi bör tänka om relationerna mellan det idémässiga innehållet i religionerna. Många formulerar sig som om respekten för andra människor kräver att vi säger att idéinnehållet är likadant, att ingen religion är mer sann än någon annan.

Man kan såklart argumentera för att alla religioner bara är mänskliga konstruktioner som försöker artikulera upplevelser av det transcendenta och att ingen religion kan sägas vara mer sann än någon annan. Men då ska man göra det klart och tydligt och inse att det kräver en helt annan typ av argumentation än att alla människor är lika mycket värda. Av det följer att vi bör behandla alla med respekt och värdighet, inte att alla håller med varandra.

Det man inte på ett hederligt sätt kan göra är att säga är att ur övertygelsen om alla människors lika värde följer att alla religioner är lika sanna.

Inom politiken har en sådan uppfattning inte något större genomslag. Om man till exempel utifrån alla människors lika värde drog slutsatsen att alla politiska övertygelser är lika bra, skulle det leda till att uppfattningen att alla människor inte har samma värde också var lika bra som principen om alla människors lika värde.

På ett liknande sätt är det ju så att de flesta religioner innehåller anspråk som inte är förenliga med uppfattningen att alla religioner är lika sanna. Religioner har både likheter och skillnader och respekt för andra är att respektera dem och deras uppfattning, inte att säga att vi egentligen tycker lika.

Det finns en text i Nya testamentet som verkligen illustrerar att respekten för den andre inte har någon nödvändig relation till urvattnade sanningsanspråk. Det är en av mina favorittexter i Bibeln (Johannesevangeliet 4:1 – 42) och den lyder så här:

Jesus och den samariska kvinnan

När Jesus förstod att fariseerna hade fått höra att han vann fler lärjungar än Johannes och döpte fler –det var dock inte Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar – lämnade han Judeen och begav sig på nytt till Galileen. Han måste ta vägen genom Samarien och kom där till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.

En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.”Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?” Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.”Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

Jesus sade: ”Gå och hämta din man.” Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man.” Jesus sade: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Kvinnan sade: ”Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.” Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”

I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?” De gick ut ur staden för att söka upp honom. Under tiden sade lärjungarna till honom: ”Rabbi, kom och ät.” Han svarade: ”Jag har mat att äta som ni inte känner till.” Lärjungarna sade då till varandra: ”Kan någon ha kommit med mat till honom?”Jesus sade: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans. Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.”

Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Jesus går över alla möjliga sociala gränser i sitt möte med den Samariska kvinnan:

För det första talar han med en kvinna, vilket inte var självklart för rabbiner i den samtida judendomen. Ett dåtida talesätt löd:

”Den som talar med kvinnor ärver Gehenna.”

För det andra var hon Samarier, vilket var en slags avfallen judendom enligt dåtida judendom och de var därför värre än hedningar, eftersom de hade fått Guds uppenbarelse men inte hållit sig till den.

För det tredje ber Jesus henne om att få vatten ur hennes kärl, vilket skulle ha gjort Jesus rituellt oren enligt dåtida Judendom. Det är därför hon frågar: ”Hur kan du som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.”

För det fjärde verkar det också som att hon är utstött ur sin sociala grupp. Hon går till brunnen mitt på dagen, inte på morgonen eller kvällen då man normalt sett gick och hämtade vatten (när det var svalare). Troligen är det för att hon ansågs vara en ”lössläppt” kvinna (med tanke på att hon haft många män).

Men Jesus visar att han accepterar henne och börjar tala med henne om djupa teologiska ting, om längtan efter Gud. ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.”

Det som Jesus gör är att ge en väldigt bra modell för hur religionsdialog kan se ut och visar att man inte kan reducera frågan om teologins sanningsanspråk till att säga ”vi måste mötas över gränser”. Det är självklart att vi måste mötas över gränser med respekt men av det följer inte att den kristna trons sanningsanspråk skall utplånas.

Det finns krafter till både höger och vänster som vill polarisera det offentliga samtalet.

Det som stör mig är inte i första hand att det finns krafter som vill göra detta (så kommer det alltid att vara) – det som stör mig är framförallt att majoritetssamhället inte längre utför sin uppgift och försöker förhålla sig kritisk till detta och stimulera politiskt mogna responser.

Yttrandefriheten är bara en princip om den gäller också det vi blir provocerade av. Att svara med samma mynt mot ett budskap i text är inte att riva ner det – det är att formulera sig i text och tal.

Om vi bara tolererar det vi tycker om att höra har vi inte någon princip för yttrandefrihet. Ingen förbjuder det man tycker om att höra.

Det krävs att vi börjar tala om demokratisk kompetens och mognad. Om medborgardygder. ”Människor är olika, reagerar olika” säger någon, men demokratin fungerar inte olika, på det här viset som vi nu pratar om: ibland genom att handgripligen tysta och ibland genom att argumentera.

Demokratin fungerar bara om vi försöker hantera meningsskiljaktigheter genom argumentation. Att tysta någon handgripligen vare sig det är genom att riva ner dess budskap eller tysta den genom att skrika, eller genom att hota är inte demokratiska förhållningssätt.

Demokratisk mognad är att lära sig hantera provocerande budskap och försöka bemöta dem med argument.

Att den här insikten inte finns hos alla är en sak. Men när majoritetssamhället inte försöker upprätthålla det som norm, som ideal, då är vi illa ute.

En liten del av befolkningen kan vara emot demokratin som styrelseskick eller demokratiska sätt att hantera meningsskiljaktigheter, det kan demokratin hantera (och har så alltid gjort). Men om det inte anses normativt och eftersträvansvärt att respektera yttrandefriheten och opinionsbilda med hjälp av argument, om inte detta omfattas av den stora majoriteten så kommer demokratin inte att fungera.

Demokratisk mognad är att lära sig att hantera ”olika” på ett fredligt och argumentativt sätt.