Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2016

Ingen som lever i Sverige kan undgå att märka att sakpolitiska uppfattningar som rör migration har ändrats extremt fort och extremt radikalt under det senaste ett till två åren.

Min fråga i detta blogginlägg är inte vad som är en rätt och riktig flyktingpolitik. Det är en väldigt svår fråga. Min fråga är varför det svänger så otroligt snabbt, varför det som är otänkbart i juni 2015 är regeringspolitik i december samma år? Varför är retoriken så skarp emot på sommaren, för att ett halvår senare vara ens egen politik?

I september 2015 sa Stefan Löfven att ”mitt Europa bygger inte murar” trots att det är precis vad EU gör, och trots att det är precis vad svensk migrationspolitik har byggt på (och bygger på). De enda som har drivit kravet på slopat transportöransvar är Miljöpartiet.

Och det var när dessa ”murar” inte längre var tillräckliga för att hålla – i Stefan Löfvens tycke – tillräckligt många flyktingar borta som Socialdemokraterna, tillsammans med Miljöpartiet och övriga partiet utom Vänsterpartiet (och Sd) i OKTOBER införde en annan migrationspolitik och det väldigt snabbt. I april samma år hade Löfven svarat ”nej” på frågan om det finns någon gräns för hur många flyktingar Sverige kan ta emot.

Transportöransvaret är det som gör att människor inte köper en, för ganska många, överkomlig flygbiljett till EU utan istället betalar 40 – 50 000 kr för att få åka på en överfull, osäker båt över Medelhavet. Det är transportöransvaret som gör att barn dör på Medelhavet, det var det som gjorde att Alan Kurdi dog.

Transportöransvar innebär att transportörer, till exempel flyg-, tåg-, färje- och bussbolag, är skyldiga att betala återresan och eventuellt uppehälle för en person som saknar pass eller tillstånd, och som kommit till destinationslandet med transportörens färdmedel. Det kan även innebära att transportören erläggs med böter.

Genom artikel 26 i Schengenkonventionen och direktiv 2001/51/EG finns ett transportöransvar vid alla resor till Schengenområdet. Transportöransvaret påverkar formellt sett inte flyktingars möjlighet att söka asyl i enlighet med flyktingkonventionen, men eftersom transportörerna får stå för alla kostnader i de fall deras passagerare ansöker om asyl och får avslag, har transportörerna satt i system att vägra transportera alla personer som saknar giltiga identitetshandlingar och/eller visum, i de fall det krävs för inresa.

I praktiken hindrar transportöransvaret således asylsökande från att ta sig in till Schengenområdet med till exempel flyg eller färja. I praktiken har vägen in i EU för flyktingar kommit att bli sjöovärdiga båtar över Medelhavet. Innan dessa når territorialvattnet hos ett EU-land kan de formellt inte avvisas, och när de nått sådant vatten måste de tas i land av säkerhetsskäl, och har också rätt att söka asyl.

Jag har diskuterat med personer som tycker det är bättre att ha det förra systemet, att ge permanenta uppehållstillstånd till alla som kommer till EU och har asylskäl, som de samtidigt erkänner bygger på att folk inte kan ta sig in på laglig väg i EU och dör på Medelhavet – än ett utbyggt kvotflyktingsystem. Det tycker jag inte verkar ha med verklig solidaritet och humanism att göra, utan en papperskonstruktion för att man själv skall kunna tänka om sig själv att man är mer human och solidarisk än de som förespråkar ett utbyggt kvotflyktingsystem.

Låt mig vara tydlig: även om min fråga i detta blogginlägg inte är ”vad är en rätt flyktingpolitik?” vill jag klargöra att jag anser det vara en mänsklig, universell, rättighet att få sitt skyddsbehov tillgodosett: om man flyr från krig, förföljelse eller svält har man en ovillkorlig rättighet att få detta skydd tillgodosett. Det innebär att världssamfundet har en skyldighet att tillgodose det.

Men i vissa perioder kommer den rättigheten att för en del tillgodoses i flyktingläger eller genom temporära uppehållstillstånd, snarare än som permanent medborgarskap i EU. Från sådana läger kan man ha ett generöst kvotflyktingsystem som gör att ingen bor där mer än max, exempelvis, fem år. (Vilket är kortare tid än vad många har bott i flyktingläger idag.) Då måste man också se till att människor här har sjukvård, skola, fritid och så vidare i dessa läger. Det kan också vara en maxtid för temporära uppehållstillstånd. (De vill säga de bör permanentas efter den tiden om skyddsbehovet kvarstår.)

Det tycks mig mer humant: att EU ökar sitt mottagande, att man gör det via kvotflyktingsystem och tar ett mycket större ansvar för flyktinglägren i exempelvis Libanon och Turkiet.

Självklart kan man tänka sig andra lösningar – det viktiga är att man också tänker igenom dessa lösningar, inte bara deras positiva sidor utan också de som kan vara utmanande. Annars försöker man inte lösa ett politiskt problem.

Hursomhelst: några månader gick efter Löfvens uttalanden och under hösten 2015 utbröt flyktingkrisen. Miljöpartiet sade att ”det här hade vi aldrig kunnat förutse” och införde, med Socialdemokraterna, en mycket mer restriktiv politik än de någonsin tidigare har ens betraktat som ett seriöst alternativ – med det uttalade målet från Morgan Johansson och Stefan Löfven att ”drastiskt minska antalet flyktingar till Sverige”.

Det fanns kanske – det kan inte jag uttala mig om – aspekter av den krisen som man inte så lätt kunnat förutse. Men Miljöpartiets påstående att Miljöpartiet aldrig kunnat förutse det och därför i någon mån kan sägas vara ursäktade för att de nu tvangs införa så restriktiva åtgärder, på tvärs emot sina egna principer är dock helt fel. För givet att man slopar transportöransvaret, som Miljöpartiet har drivit, kan man självklart förutse en radikalt större flyktingström än den vi såg hösten 2015.

Min fråga i detta blogginlägg är som sagt inte vad som är en rätt och riktig flyktingpolitik, utan vad det säger om Sveriges offentlighet att det kan svänga så otroligt snabbt.

Jag tror det har väldigt mycket att göra med bristen på, vad jag kommer att kalla ”intentionsdjup”, i den svenska offentliga diskussionen.

Den mediala miljön hjälper inte till att skapa ett större intentionsdjup, utan bidrar snarare till att hålla det lågt. Vad menar jag då med intentionsdjup, och varför tror jag det hålls på en låg nivå?

Intentionsdjup avser från början skillnaden i djup i förståelsen av ett begrepp. Detta kan enklast illustreras av skillnaden mellan den förståelse en expert har för ett begrepp, exempelvis ”inflation” och den som en novis har.

Man kan använda det analogt också. När Jesus säger ”Var inte rädda.” så har detta uttryck ett större djup, om den kristna tron är sann och Jesus utstått döden, än när en person som inte själv varit utsatt för någon fara säger det.

Och det jag menar är att ett ställningstagande, som exempelvis Miljöpartiets, om att slopa transportöransvaret har ett lägre intentionsdjup än ett likadant ställningstagande som bygger på att man har beräknat och tagit hänsyn till konsekvenserna och fortfarande håller fast vid det.

Jag kan inte förstå den svenska offentligheten på annat sätt än att många av de ord och principer som utsägs, när de inte sätts på prov, har ett papperstunt ”intentionsdjup”.

Jag tror det har att göra med att svensk politisk diskussion ganska lite handlar om att analysera och ta ställning till verkligheten och ganska mycket om att positionera sig i en enkel värderingsövning. Det är ett lågt intentionsdjup i ställningstagandena, och de fungerar, på kort sikt, lika bra ändå.

Att vara icke-våldsförespråkare är lättare i Sverige än om man utsätts för dödligt våld. Det är självklart, men det klargör principen.

Hur kan vi skapa ett större intentionsdjup? Genom att lyssna på varandra innan vi avvisar varandra.

De stora orden och principerna var inte förankrade i den komplexa verkligheten. Det visar de senaste två åren.

När den komplexa verkligheten gjorde sig påmind övergavs de därför snabbt. Och folket är förvånansvärt tyst. Det är som att man nånstans ändå är med på den här överenskommelsen: vi trodde ju aldrig på riktigt på det här.

Jag tror det här har en starkt negativ effekt för möjligheten att uppnå en rationell politisk diskussion. Det är som att önskemålet om att hitta lätta kategoriseringslinjer mellan ”oss” och ”dem” gör att man inte ens tar in verklighetens komplexitet i sitt politiska tänkande. Det blir slagord.

Sen när verklighetens komplexitet gör sig påmind, så släpper man slagorden och byter politisk riktning snabbare än någon hinner säga ”åsiktskorridor”.

Låt mig vara tydlig: jag anser att alla människor har en universell rättighet till liv, hälsa och skydd. Men hur man tillgodoser denna mänskliga rättighet måste i olika tider kunna se olika ut, beroende bland annat på, hur många det är som är på flykt.

I vissa tider kan det vara rätt att erbjuda tillfälliga uppehållstillstånd som permanentas efter ett visst antal år, om skyddsbehovet kvarstår. Detta var Göran Hägglunds förslag på DN debatt 18 december 2014.

Folk reagerade som om Hägglund sagt att man skulle utvisa folk trots att de hade skyddsbehov. Behovet av att reagera mot Göran Hägglund var starkare än att ta in och lyssna på hans argument.

Ett par år senare har vi en mycket mer restriktiv flyktingpolitik än den som Hägglund föreslog.

Det saknas intentionsdjup i den svenska offentligheten. Vill vi göra något åt det? Vill vi ge människor ”the benefit of the doubt” och försöka lyssna på deras tankar och förslag om den konkreta politiska verkligheten?

Det innebär så klart inte att alla kommer hålla med varandra. Men det kommer vara en välgrundad oenighet som, oftare än fallet är nu, också klarar av att respektera den motsatta åsikten, för man inser att det faktiskt finns argument för den.

Den principiella skiljelinjen i svensk debatt borde, menar jag, inte gå mellan de som förespråkar temporära uppehållstillstånd under de perioder vi har höga söktryck (som sen kan permanentas) och de som förespråkar permanenta, jämnt.

Det borde gå mellan dem som:

a) vill tillgodose allas skyddsbehov och de som inte vill det

b) de som av nationalistiska eller främlingsfientliga skäl inte vill ha en pluralistisk nation – och de som gärna vill ha det.

c) de som vill argumentera, respektera, lyssna och ta konsekvenserna av sina ställningstaganden – och de som inte vill lyssna utan använda förföljda människors öden för sin egen identitetskonstruktion. Det vill säga: är det den politiska verkligheten som är primär, eller är det den egna identiteten?

Annonser

Read Full Post »