Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2015

Från Markusevangeliets åttonde kapitel 22-25:

Då de kom till Betsaida förde man fram en blind och bad Jesus röra vid honom. Han tog den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade sina händer på honom och frågade: ”Ser du något?” Mannen öppnade ögonen och sade: ”Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring.” En gång till lade han sina händer på mannens ögon, och nu kunde han se riktigt och var botad och såg allting tydligt.

Jag har alltid haft problem med den här texten: hur kunde mannen veta att människorna ”liknade träd” om han alltid varit blind? Nu vet vi förstås inte om han varit blind sen födseln eller förlorat synen. Men i Johannesevangeliets 9 kapitel återberättas en snarlik berättelse och han omnämns där som blindfödd. (Det anges som ett parallellställe av Bibelkommissionen.)

Om han inte var född blind, då förefaller frågan inte så konstig. Men låt oss anta att han var född blind och att han ställde frågan.

Två problem finns om man anser att frågan inte är en del av berättelsen: Om han inte ställde frågan (men händelsen i övrigt är korrekt återgiven) – varför skulle man lägga till frågan?

Och om hela berättelsen är fiktiv – varför skulle man då ta med denna fråga?

Det tycks lite märkligt att lägga till att Jesus inte lyckades hela honom ordentligt först, utan att det skedde först senare? (Märkligt ur retorisk synvinkel: om man hittar på ett skeende som skall visa att Jesus har makt att utföra mirakler, varför ge intrycket av att han gör ett halvdant jobb först?)

Kort sagt: varför skulle denna fråga uppkomma i traditionen om det inte hade sin grund i den ursprungliga händelsen? Men om det var en del av den ursprungliga händelsen, så uppkommer ju min fråga ovan.

Något jag läste i ett helt annat sammanhang kan kanske kasta ljus på detta, det är en återgivning av Petra Stoerigs analys av visuella observationsprocesser som återfinns i Introduktion till vetenskapsteorin av Lars-Göran Johansson (2003) s. 81:

Hon urskiljer tre steg i den visuella observationsprocessen. Vi kan för det första urskilja en rent fenomenell synupplevelse, som ännu inte är en förnimmelse av något objekt, enbart en förnimmelse av ett antal kvaliteter, t.ex. färg-fläckar, ljus-mörker-kontraster, mm. Man är medveten om att man ser men inte vad man ser.

Människor som är födda blinda och som i vuxen ålder genom en operation får möjlighet att se har stora svårigheter att lära sig tolka synförnimmelserna som förnimmelser av objekt, även om objekten är för dessa personer välkända ting, t.ex. de egna husgeråden, den egna katten eller hunden. Till en början ter sig omvärlden för dessa patienter som ett oordnat kaos av färger och former, ljus och mörker och först efter lång inlärning lär de sig att ordna intrycken till gestalter, till visuella objekt (ibland går det inte alls).

Detta är intressant eftersom det tycks som att en medfödd blindhet just skulle leda till en sådan oförmåga att tolka synintrycken som den blinde uppvisar i det återberättade stället.

Istället för att ”det misslyckade” helandet blir märkligt ur retorisk synvinkel, blir det förklarligt om det är en trogen återgivning av en reell ursprungshändelse.

Annonser

Read Full Post »