Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2015

För ungefär ett år sedan skrev Göran Hägglund ett förslag på DN debatt som innehöll tre förslag till förändringar av migrationspolitiken, varav den mest kontroversiella var den om att införa temporära uppehållstillstånd. (Vilket är det normala i övriga EU-länder.)
 
Det Hägglund föreslog var att alla med asylskäl skulle få tre års uppehållstillstånd, som skulle permanentas om skyddsbehovet kvarstod, eller om personen ifråga hade försörjning.
 
Detta förslag diskuterades som om Hägglund hade föreslagit att vi skulle skicka tillbaka människor med skyddsskäl, vilket alltså inte ingick i förslaget.
 
Hägglund inledde sin artikel med att skriva:
 
”Jag har varit arg och sorgsen denna höst. Över att vi blivit ett land där ingen diskuterar hur vi ska lösa samhällsproblem för att alla är upptagna med att klistra etiketter på varandra. Över att vi inte ser vilka som får betala priset för vår underlåtenhet att göra politiken bättre.
 
För de som betalar priset är dagens nyanlända som fastnar i långvarigt socialt och ekonomiskt utanförskap. Och morgondagens asylsökande som riskerar att möta en stängd dörr. En integrationspolitik som inte fungerar undergräver migrationspolitikens legitimitet. När politiken tappar legitimitet riskerar kraven på åtstramningar så småningom att förverkligas.
 
Är Sverige vaccinerat mot en sådan utveckling? Kan inte det som händer i våra grannländer också hända här? Är det självklart att vi aldrig kommer att se riksdagsbeslut om inskränkningar i asylrätten? Jag tror inte att det finns något sådant vaccin. Vi ser röstsiffrorna. Vi läser mejlen som strömmar in. Vi hör hur det pratas runt fikaborden.”
 
Dessutom ville Hägglund öka incitamenten för att etablera sig på arbetsmarknaden. Sverige har lägre sysselsättningsgrad bland utrikesfödda än andra länder i Europa: det borde gå att förändra. Det vore bra för de enskilda, de som är arbetslösa, och det vore bra för samhället.
 
Det skulle också öka vår kapacitet att ta emot fler. (Så att vi till exempel inte skulle få för oss att dra ner med 60 % på biståndet, vilket i praktiken är samma sak som att döda ett ganska stort antal människor och ta bort deras möjligheter till undervisning och sjukvård. Finansdepartementet bad Utrikesdepartementet att analysera konsekvenserna av en 60 % sänkning av biståndet.) http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4867&grupp=22323&artikel=6283787
 
Hägglund skrev:
 
”Jag tror att de allra flesta nyanlända kan och vill arbeta. Men även nyanlända påverkas av ekonomiska incitament. Om bidragen är för höga och möjliga arbetsinkomster för låga kommer det att bli mindre arbete utfört.
 
Möjligheten att sänka nyanländas etableringsersättning något bör därför prövas. Vi föreslår också ett nytt etableringsavdrag som innebär att en nyanländ under sina första fem år i Sverige sammanlagt kan tjäna upp till en halv miljon kronor, motsvarande 100.000 kronor per år, utan att betala inkomstskatt. Eftersom möjligheten till denna skattenedsättning upphör efter fem år skapas starka incitament till tidig etablering. Etableringsavdraget gör det mycket lönsamt att ta även deltids- eller säsongsanställningar. Även jobb till lägsta avtalade lönenivå blir mer lönsamma eftersom den nyanlända kompenseras med lägre skatt.”
 
 
Ett bra förslag enligt min mening!
 
Det tredje förslaget var att tillämpa ”säkra länder” för att snabba på asylprocessen.
 
Min poäng är inte att dessa förslag är perfekta. (Politiska förslag som inte har negativa aspekter tror jag inte existerar.) Min poäng är att dessa förslag är:
 
1. Mycket mindre drastiska än de som regeringen nu föreslår.
 
2. Om de hade realiserats är det mycket möjligt att den situation vi ser idag inte hade varit alls lika akut: vi hade sett en jämnare spridning mellan länder i EU.
 
3. Nu har etablissemanget vänt 180 grader och tillämpar en hårdare politik än den man demoniserat.
 
Det visar på ett problem i svenskt debattklimat och det är att det råder en slags ”group think”. Group think uppkommer i en grupp där man utestänger kritiska synpunkter, och gör att gruppen blir mindre nyanserad än individerna.
 
Poängen med kollektiva beslutsfattande är annars att de har ett epistemiskt övertag gentemot individer: grupper sitter inne med mer kunskap än individer gör.
 
Som Fredrik Johansson skrev:
 
”När seriöst syftande och resonerande opinionsbildare målats ut som dolda krafters ärendebärare (eller ännu värre), för att de varnat för den utveckling som Åsa Romson påstår att ”ingen kunnat förutse” skadas förutsättningarna för rationellt beslutsfattande. Det är ett svenskt systemfel som är djupt oroväckande. En sorts oförmåga till allvar och seriositet.”
 
Annonser

Read Full Post »

Dancing is a fundamental criteria by which to measure the worth of a deity.

I Uppsala finns en folkdansförening som heter Philochoros – ordet är sammansatt av ordet ”Philo” som betyder vän och ”choros” som betyder dans. Koreografi är sammansatt av orden choros – dans och grafein – skriva eller beskriva. Koreografi är ju att beskriva eller utforma en dans.

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag idag har läst om begreppet ”perichoresis” som brukar användas för beskriva relationerna inom treenigheten. Det är ett grekiskt ord, på latin används ibland ordet ”circumincessio” som av Merriam-Webster definieras såhär:

the reciprocal existence in each other of the three persons of the Trinity

Perichoresis definieras av  Theopedia på följande vis:

It can be defined as co-indwelling, co-inhering, and mutual interpenetration.

Alister McGrath skriver:

”it allows the individuality of the persons to be maintained, while insisting that each person shares in the life of the other two. An image often used to express this idea is that of a ‘community of being,’ in which each person, while maintaining its distinctive identity, penetrates the others and is penetrated by them.

Det står alltså för en ömsesidig, intim jag-du relation där de bägge parterna är delaktiga i de andras liv utan att utplåna den andres identitet.

Jag har idag läst om perichoresis och blev då klar över att ordet kommer från dansens värld. I en dans kan man säga att båda blir delaktiga i den andres rörelser utan att bli av med sin egen. (Man blir inte styrd som en docka, men man är dynamiskt relaterad till den andres rörelse och det är i bästa fall en gemensam – och individuell – rörelse.)

”It [communio in God] is the mediation of identity and difference: of differentness, which tends towards unity, and of unity, which is in itself the very interaction of the many, in this case the three persons in God.

In a Trinitarian theological context, the great Cappadocian theologians of the fourth century already saw things in this light. They phrased it this way: The life of God is to a certain extent a kind of ‘pulsating’ in accordance with which ‘from Unity comes Trinity, and from Trinity comes Unity.

This was later taken up in the theological concept of the Perichoresis (reciprocal encompassing and interpenetration). Perichoresis is oringially a word, which comes from the world of dancing (to dance around). One dances around the other, the other dances around the one.

Applied to the Trinity, this would mean, metaphorically speaking: the three divine persons are in such communion with each other that they can be presented only as ‘common dancers’ in one dance: the Son is completely in the Father and with the Father, the Father wholly in the Son and with the Son, and both have their unity by the bond of the Spirit. Thus they dance the one common dance of the divine life.”

När jag läste detta kom jag att tänka på citatet i Sålunda talar Zarathustra av Nietzsche: ”Jag skulle bara kunna tro på en Gud som kan dansa”. Jag googlade på detta citat och kom till Acid Ted som skriver följande:

Nietzsche was an avowed atheist and, whatever the interpretation, the fact that he used dancing as a metaphor and, very possibly, in its literal sense, is telling.

Not only does it elevate dancing to a position of the utmost importance but, for Nietzsche, a God that doesn’t dance is neither supreme nor worth bothering with.

Dancing is a fundamental criteria by which to measure the worth of a deity. Ain’t that the truth.

Bernard av Clairvaux skriver att:

”Fadern är den som kysser, Sonen den som blir kysst och den helige Ande är själva kyssen.”

Read Full Post »

Analytiskt snömos

Jag har lagt märke till att det finns personer som härmar en kontinental filosofisk stil. (De har inte den djupa tankegång som krävs för ett experimentellt språk, men de har lagt sig till med ett sådant språk.) Nu funderar jag på om man inte också kan tala om ett annat slags missbruk av den analytiska filosofins sätt att skriva och tänka.

Vissa analytiska filosofer skriver så snuttifierat. Jag tror det beror på att de härmar en stil som har sin plats, när man vill skriva och tänka väldigt distinkt och klart och analytiskt. Det ska klargöra analysen, men man måste vara medveten om risken med ett sådant tillvägagångssätt.

Det kan leda till att man betraktar tankegångar som enskilda träd snarare än skogar. Det kan till slut bli som att man tittar på enskilda, nedfallna kottar när man tror att man analyserar skogen.

Det finns ett annat problem med det här och det är att inte bara kan de titta på en kvantitativt sett ”för liten del” av det som de reflekterar över. Det kan leda till en ovilja att ledas in i ett nytt perspektiv, vilket ju är hela poängen med berättelser.

Ett exempel på ett sådant avhugget sätt att skriva och tänka tycker jag att Lars Bergström (f.d. professor i filosofi vid Stockholms Universitet) ger uttryck för i en essä, där han säger att:

”Det finns folk som önskar sig ett evigt liv. Andra föreställer sig däremot att ett evigt liv skulle bli väldigt tråkigt eller till och med outhärdligt i längden, och att det därför inte är något att önska sig. Men här gäller det att ha lite fantasi. Går det att föreställa sig ett evigt liv som inte blir tradigt? Jag tror det.”

Poängen är att Bergströms sätt att närma sig frågan är att det här med evigt liv, det är ett vanligt liv som pågår i oändlighet.

Evigt liv förstås i kvantitativ mening. Istället för att fråga sig om man utifrån de premisserna med fantasi kan föreställa sig ett ganska roligt evigt liv är det väl mer intressant att först fråga sig vad som traditionellt sett har menats med ”evigt liv”?

Man har avsett något man endast kan ana, och inte beskriva, eftersom det inte ligger inom erfarenhetssfären. Ett annat sätt att existera på. (Jag antar att man kan dra liknelsen att någon som endast har drömt, inte skulle riktigt förstå hur det är att vara vaken, även om den kan ana det.)

Det finns något i själva metoden som är att förflytta frågorna till den horisont jag befinner mig i, istället för att vara öppen för att min horisont kan behöva utmanas – även om min horisont utmanas genom en aning snarare än en deduktion.

Read Full Post »