Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2015

Den första av de två skapelseberättelserna är nästan den enda texten i Bibeln som jag läst in mig lite på exegetiskt, och det har varit väldigt belönande. Det gjorde att jag insåg att kreationisterna faktiskt inte förstår texten. De tror att textens ärende är den babyloniska kosmologin som skapelseberättelsen har gemensamt de texterna och inte i det som skiljer skapelseberättelsen från dessa texter. Det är ett stort misstag.

Den ”andra” skapelseberättelsen, som handlar om Adam och Eva och ormen och fallet har jag däremot inte läst in mig på. Men det tycks mig som att man måste konstatera att den läsning av denna berättelse som blev dominerande i kristenheten inte är förenlig med evolutionsteorin. Denna läsning brukar hänföras till Augustinus som enligt Stephen J. Duffy utgjorde kulmen på en process i den tidiga kyrkan att tillskriva Adam och Eva alltfler ”perfektioner”. Det leder till en idealisering av Adam och Eva och våra första föräldrar.

I den mån man gör det, betraktar Adam och Eva som perfekta, upphör texten att vara en resurs för ”livstolkning” för våra liv. (Den kan förklara hur vår värld blev rörig, men den kan inte hjälpa oss att tolka vår existens i en rörig värld.)

Jag menar att kyrkan därför behöver göra en omläsning av denna text. Dessa omläsningar finns det resurser för hos till exempel kyrkofadern Ireneaus (död 202 e. Kr) som istället såg Adam och Eva som barn som skulle växa upp och mogna. Detta är mer förenligt med en evolutionär förståelse. Det är också mer förenligt med våra konkreta liv: vi måste alla gå igenom en mognadsprocess.

Det är också, tycker jag, mer kongruent med hur Gud i allmänhet tycks verka i sin skapelse, genom att successivt föra den framåt. Det finns något ”udda” med att Gud i allt annat skapar stegvis och formar genom den krångliga process som evolutionen är, men när människan kommer på scenen så är det istället genom en varelse som är fix och färdig och fullkomlig och sen faller ifrån denna fullkomlighet och vi får den röra som är precis den vi hade att vänta oss, givet att vi bejakar evolutionen.

Nej, vi behöver göra en omläsning. Detta är en princip som dessutom kan finna stöd hos Augustinus, i sin Genesiskommentar säger Augustinus att om vår bibeltolkning är i konflikt med naturlig kunskap, ska vi sträva efter en annan tolkning av Bibeln (även om det inte betyder att lägga sig platt vid första invändning).

Jag ska nu presentera några sådana tankar (och jag förutsätter att texten är bekant, den finns här för den som vill friska upp minnet).

Tanken är här att fokuset bör vara på efter fallet (ätandet av frukten) snarare än på innan.

Ormen står i min läsning för vår evolutionära bakgrund; de drifter och tendenser som den mogna människan har att integrera i en större helhet.

Ätandet av frukten som ger kunskap om gott och ont står i min tolkning för uppkomsten av den moraliska medvetenheten; samtidigt som det representerar ett moraliskt felsteg eftersom det innebär ett brytande av en överenskommelse.

Det som kännetecknar en moraliskt ansvarstagande person är dess förmåga att ta ansvar för sina handlingar. Ett moraliskt subjekt är inte bara driven av för-medvetna processer, den ”händer inte” bara utan det handlar; den kan svara för sina handlingar.

Det vi ser efter fallet är oförmågan eller snarare oviljan att vara just ansvarstagande eller re-sponsible, där skyller man ifrån sig. Mannen skyller på kvinnan och på Gud, kvinnan skyller på ormen.

Jag vill mena att det som verkligen är destruktivt inte är det moraliska felsteget, att inte kunna hålla sina drifter i schack i varje stund, det är snarare att inte se sitt ansvar i det som blev fel. Även om det är sant att vi har drifter och jobbiga kontexter att kämpa med, så finns det också ett personligt ansvar och det är när vi kan vara sanna med det som vi kan återställas i våra relationer. Försoningen är ju helade relationer, och där är ärligheten nödvändig. Det gäller för att kunna nå en helad relation med sig själv, med andra och med Gud.

Det första som händer efter fallet är att mannen och kvinnan ”blir varse att de är nakna” och försöker skyla sig för varandra. Också Gud försöker man gömma sig för. Det tycks mig som att den stora tragiken inte är ätandet av frukten, utan skammen och oviljan att ta ansvar.

Men Celia Deane-Drummond gör en intressant tolkning av vad den syndiga i ätandet av trädet, består i. Om människan är homo religiousis, den religösa varelsen som kan tillbe, så är önskan att ”bli som Gud” inte det som i kristen teologi är varje människas kallelse, nämligen att formas till kärlek, utan att göra sig själv till objekt för tillbedjan:

It is as if there is a mis-direction of our dawning religious capacities towards self-gratification and self-elevation rather than towards bringing God glory.

Det är att göra sig själv till en av-gud och inte till en avbild.

Sammanfattningsvis:

1. det stora problemet är inte en enskild moraliskt förkastlig handling

2. det stora problemet, efter fallet, är en hållning av att inte vilja ta personligt ansvar – vilket är att förneka den värdighet som tillkommer en som människa. Detta uttrycks genom att människan skyller ifrån sig men också i form av att hon döljer sig för andra.

3. Detta döljande leder till främlingsskap.

4. Detta främlingsskap är vad Gud vill upphäva i frälsningen. Frälsningen är därför inte en juridisk händelse utan en relationell händelse: vi får våra relationer helade.

5. Vägen till helade relationer är ärlighet: ingen gemenskap utan ärlighet, och denna ärlighet inkluderar ett erkännande och en insikt i sitt eget ansvar.

6. ätandet av trädet har flera symboliska betydelser:

a) uppkomsten av moralisk medvetenhet
b) synden som handling
c) synden är inte ett ätande av ett äpple, ungefär som ätandet av en kaka, utan står för en hållning där man vill göra sig själv till ett objekt för tillbedjan; bli som Gud, men inte genom att återspegla Gud men genom att göra sig själv till ett objekt för tillbedjan och lydnad.

Det är intressant när man tänker sig inkarnationen i relation till människans vilja att ”bli som Gud”. Ratzinger kallar korset för ”Jesu tron” – och det är en klyscha, men det är verkligen sant, att i inkarnationen vänder Gud upp och ner på våra föreställningar om vad det är att ”bli som Gud”.

Att bli som Gud är att ingå i kärleksfulla relationer, för Gud är en själv-transcenderande kärleksfull relation. Att göra sig själv till ett objekt för tillbedjan är motsatsen till själv-transcendens, för det är att göra sig själv till referenspunkt.

Annonser

Read Full Post »

From Several short sentences about writing:

Try reading the words on the page as though they were meant to be spoken plainly, to a listener who is both you and not you.

Reflections:

All communication is to a listener who is both you and not you. All communion is with someone who is both you and not you.

And you yourself is both you and not you.

Read Full Post »