Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2015

Om Gud finns så är Gud den ”yttersta verkligheten”. Den skapade verkligheten är – rätt förstådd – ett sakrament som öppnar oss för den yttersta verkligheten.

Jag har ett problem och det är att jag uppfattar att det finns en brist på verklighetstörst i kristenheten.

Det kommer för min del främst till uttryck i det kompakta ointresse som finns i kristenheten över att försöka bearbeta tron i ljuset av ny kunskap.

Det är å ena sidan orimligt att jag som enskild kristen har känt ett behov av att lägga ungefär fem års heltidsstudier på att bearbeta min tro för att försöka få den att gå ihop med det vi vet om världen i övrigt.

Det är å andra sidan oförståeligt att jag känner mig ensam om det behovet i kristenheten. (Nej, inte så att ingen annan gör det, för det är såklart många som gör det. Men det stora flertalet gör det inte. Eller så talar de inte om det.)

Ibland tänker jag därför att de flesta kristna egentligen är ateister. De tror inte egentligen på Gud, eftersom det är helt ointressant för dem hur Gudstron relaterar till vad vi vet om världen i övrigt.

Mitt problem med allt det här är dessutom att den kristna tron – om den är av något värde – är sakramental: den öppnar oss för verkligheten. Men det verkar finnas ett kompakt ointresse för verkligheten i många kristna kretsar. Om verkligheten utmanar tron kan den enligt vissa utan vidare avvisas. Kreationismen är ett exempel på det. Ett exempel som dessutom ofta tolereras eftersom det uppfattas som ”bibliskt” (vilket det inte är) – men det fascinerande är att om det kan sägas vara bibliskt så spelar overkligheten inte någon roll.

Då undrar jag om kristendomen går från att vara sakrament; som öppnar upp verkligheten, till att bli ”fetisch” – med vilket jag här menar något som ersätter och skyddar mig (så att säga) från verkligheten.

Jag vet att detta är hårda ord – men jag kan inte förstå det på något annat vis just nu. Och då har kristendomen förfelat sitt syfte. Jag har börjat läsa Karl Rahners andliga texter och Rahner ger där uttryck för en sådan möjlighet att kristendomen blir ”skydd från” snarare än väg till verkligheten. Rahner talar om att inte stå ut med ”ensamheten inför Gud” – vilket jag här tolkar som analogt med det jag menar med brottningen med verkligheten:

Den Kyrka där man inte längre står ut med ensamheten inför Gud och istället försöker fly in i en kyrklig gemenskap, trots att en sådan måste byggas upp av andliga människor som har mött Gud och inte av sådana som använder sig av Kyrkan för att slippa befatta sig med Gud och hans otyglade obegriplighet.(s. 42)

Finns det någon som har reflektioner kring detta?

Annonser

Read Full Post »