Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2015

Jag försöker formulera en tanke här, om vad uppenbarelse kan innebära, som å ena sidan inte gör uppenbarelsen redundant (överflödig) – eftersom innehållet kunde räknas ut – men å andra sidan inte heller leder till att uppenbarelseanspråk inte kan utvärderas av människan. Jag inser att det i grunden handlar om min förståelse mellan nåd och natur: nåden bygger på naturen och fullkomnar den men förstör den inte. Gratia supponit naturam et perficit eam som det heter på latin.

I relation till etiken så menar jag att i den mån vi kan tala om biblisk, eller uppenbarad, etik, så måste den ha en sådan fullkomnande relation till de grundläggande etiska principer och intuitioner som vi inser med förnuftet. Den dominerande traditionen i katolska kyrkan är den naturrättsliga och den innebär att etiken är en förnuftsfråga: det är åtkomligt för mänskligt tänkande vad som är rätt och fel. Det som är rätt respektive fel är det som främjar respektive hämmar (framförallt) mänsklig blomstring.

Jag inser att etikens område är väldigt kontroversiell. Det är ganska svårt att etablera vad ”förnuftet” säger i etiska frågor. Men det finns åtminstone vissa grundläggande principer som går igen i de flesta kulturer där den gyllene regeln är en sådan, som har givits olika specifika formuleringar i olika kulturer, men där principen är densamma.

Jag skulle också säga att det finns en insikt om att livet är ett värde, att mänskligt liv har ett speciellt värde och att det finns en speciellt framträdande moralisk dimension i hur vi förhåller oss till andra människor.

Min tanke är att i den mån vi kan tala om en uppenbarad etik så måste den ha en viss affinitet med dessa grundläggande etiska principer  samtidigt som de går utöver dessa. Uppenbarelsen kan avslöja något som var mer oklart uppfattat.

Jag tycker att Jesu bud att älska våra fiender: att den reciproka kärlek som är naturlig för oss skall utsträckas också till våra fiender har en sådan karaktär. Den anknyter till det som vi finner naturligt och utsträcker denna princip på ett ”över-naturligt” vis. Detta övernaturliga ska nu inte förstås i en specifikt andlig eller spök-lik bemärkelse.

Jag tänker mig att uppenbarelsen kan fungera av-slöjande, det vill säga klargöra det som vi oklart anar. I detta avslöjande finns därför ett igenkännande. Om detta igenkännande inte finns, så skall man inte bejaka det.

Och det kan bara vara om det finns ett igenkännande – det vill säga om det finns en resonans med ens eget samvete – som det kan vara ett moraliskt imperativ att följa ett moraliskt påbud.

Aquino säger ju att samvetet alltid måste följas (till och med om det leder oss till att förneka Kristus) och jag tror det handlar om att samvetet ändå är vår enda kontaktyta med det sanna och det goda.

Om vi förhåller oss till uppenbarelse som avslöjande innebär det också att det alltid måste vara i frihet som vi bejakar något som (sägs) uppenbaras. Att bejaka den inre dragningen.

Read Full Post »

Lidande

Har ikväll lyssnat på ett föredrag av James Kelhoffer, professor i Nya testamentets exegetik i Uppsala, om lidandets plats i Nya Testamentet. Föredraget var en genomgång av hur Paulus framställer sitt lidande som en indikation på hans trovärdighet (en kontrast som Kelhoffer inte tar upp är den som Paulus gör mellan honom själv och de som tar betalt och ligger sina åhörare till last – att vara beredd att lida kan ju ses som en indikation på ens trovärdighet i kontrast till sådana personer).

Under fikat samtalade jag med en kompis om olika aspekter av den judiska förståelse av templet som heligt, hon berättade att det ur dåtida judisk synvinkel inte gick att tänka sig att templet förstörs om det inte har blivit orenat. Tydligen finns det (berättade Rebecca) texter som hittats i Qumran som visar att denna grupp som brukar kallas ”Qumransekten” (troligen Esséer) drog slutsatsen att man inte ens kunde gå in i Jerusalem efter att templet förstörts. Hela staden hade blivit oren!

Vårt samtal gjorde att jag kom att tänka på något jag tror jag läste i boken Judendomen: Kultur, historia, tradition om en viss chassidisk grupp där det utvecklades en idé om att Guds helighet måste ”träda in” i synden för att så förvandla den. Detta är väldigt annorlunda mot den ovanstående bilden där det blir en väldigt stark motsättning mellan det ”orena” och det ”heliga” där det heliga inte får beröras av det orena för då besmittas det (man går inte ens in i staden där templet är, för att undvika att bli oren). Men när jag kom hem och försökte googla lite på detta så kom jag in på en sida som handlar om en judisk lärare vid namn Bal Shem-Tov, och som allmänt betraktas som Chassidismens grundare och dennes vana att gå runt i byar och frågade människor om deras vanliga liv.

Genom att berätta om sina vanliga liv fick de ofta tillfälle att prisa Gud för något i dessa vanliga liv; på det viset blir Gud ”närvarande” i det vanliga livet. Poängen är att Gud ska bli närvarande ”inneboende” – ”indwelling” i det vanliga livet:

The Jewish people is sustained by the livelihood which G-d provides for them. But what sustains G-d, that he may continue, as it were, to ”inhabit” the world? This is what King David meant when he wrote in Psalm 22, ”You are Holy, who inhabits the praises of Israel.” ”You” — that is, the Master of the Universe, ”are Holy” — that is, You are apart from the world. What then is Your livelihood, that you are able to ”inhabit” it? It is ”the praises of Israel.” G-d is sustained by the praise and the gratitude to which the Jews give voice, for their health and their sustenance with which He provides them.

Detta kontrasteras mot ett möte med en from person som satt avskild och studerade Torahn hela dagen och inte åt något på hela dagen utan bara på kvällen. Bal Shem-Tov frågar:

The Baal Shem Tov said: ”Rabbi, why, as it were, do you not give G-d his livelihood?” When he heard this, the old man was completely confused. A peasant was standing in front of him and talking about G-d and the need to provide Him with a living!

Varför ger du inte Gud uppehälle, en bostad? Att vara ”helig” är att vara åtskild, att vara ”bortom”, sägs det ofta i Gamla Testamentet. Jag citerar nu ett längre stycke, för jag tror det ger bättre sammanhang:

The Baal Shem Tov’s remark is not easy to understand. It is true that the G-d of whom we say ”You are Holy” (that is transcending the world) is brought to ”inhabit” the world only by the service of the Jewish people. But surely learning Torah is part of that service? Surely it brings the presence of G-d into the world? And, the old sage had studied Torah day and night for more than fifty years. Even at the very moment when the Baal Shem Tov spoke to him, he was preoccupied with study! How, then, could he have said: ”Why, as it were, do you not give G-d His livelihood?”

And even if it is the ”praises of Israel” and not the sound of their studies that causes G-d to ”inhabit” the world, the Baal Shem Tov could surely have tried to elicit words of thanksgiving from the sage for being allowed by G-d to study in serenity and seclusion. Why did he need to ask him about matters of physical concern, like his health?

The answer is that the whole purpose of creation was to make for G-d a ”dwelling-place in the lower world” (Midrash Tanchuma, Naso 16). This world was to be transformed into a habitation for G-d.

How is this dwelling-place built? Not, primarily, through learning or through thanks to G-d for the opportunity to learn. Study involves the ”G-dly soul” of the Jew, the highest part of his nature. But thanksgiving for food, for money, for health — these involve a sanctification of the body, of natural desires and physical needs. When a Jew recognizes even these as the gift of G-d then he has truly admitted G-d into the ”lower world.”

That is why when the Baal Shem Tov saw the sage, sitting in seclusion, disengaged from the world, unconcerned with the state of his body, eating only to survive, not to sanctify the physical, he said: ”Why, as it were, do you not give G-d His livelihood?” For the Divine intention was to have a dwelling-place precisely in the lower world that the sage had forsaken. And this is why he said that G-d is made to ”inhabit” the world ”by the praise and the gratitude to which the Jews give voice, for their health and their sustenance with which He provides them.” This justified his interrupting him even in the middle of learning, which is the greatest of the commandments.

Det jag vill peka på är:

the whole purpose of creation was to make for G-d a ”dwelling-place in the lower world” (Midrash Tanchuma, Naso 16). This world was to be transformed into a habitation for G-d.

Genom att inte isolera sig från det ”lägre” det fysiska, det kroppsliga men istället bejaka det i tacksägelse för Gud, så når det sitt syfte, det helgas. Lidandet då? Hur relaterar detta till ovanstående tematik?

Kanske att Gud i Jesus tog sin boning till och med i lidandet och döden. I med Jesus samtida Judisk förståelse sågs man som ”förbannad av Gud” om man korsfästes, utifrån bibelstället i Gamla Testamentet (kommer inte ihåg exakt var nu) där det står: ”förbannad vare var och en som hängs upp på en träpåle”.

Att lida med Kristus tror jag då blir att försöka se att Gud är med oss (Emanuel, Gud-med-oss) till och med i lidandet och döden.

Read Full Post »