Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2014

Jag skulle i det här inlägget vilja reflektera lite över skillnaden mellan behovet av ”kulturell likhet” som Sd talar om och behovet av att en gemensam demokratisk kultur, förstådd så att en övervägande del av befolkningen bejakar de grundläggande demokratiska värderingarna. Det är min uppfattning att om vi inte skiljer på dessa två ting så kan det bli en farlig situation. Jag tror också att det faktum att det inte skiljs tydligt på detta till ganska stor del kan förklara varför Sd lyckas dra till sig stöd från personer som nog inte skulle kalla sig för ”nationalister”.

Gällande behovet av demokratisk kultur så talar man inom statsvetenskapen ibland om ”medborgarkultur” och ”politisk kultur” för att beskriva den inställning till politik och stat som finns hos en befolkning.

Den grundläggande tanken är att en välfungerande demokrati inte bara kräver vissa institutioner, som till exempel vallokaler och röstbås där människor kan lägga röster på olika partier på valdagen. En välfungerande demokrati kräver också en viss politisk kultur. Hit hör till exempel en vilja att engagera sig i hur landet styrs, men att inte söka göra detta med icke-demokratiska medel (det vill säga att söka göra det genom argumentation och inte med våld) och att respektera de grundläggande demokratiska spelreglerna och värderingarna. Hit hör tänker jag en utbredd inställning där man bejakar alla människors lika värde och politiska rättigheter.

Detta är saker som en välfungerande demokrati behöver och jag tror att en aspekt av vad vi borde mena med ”integration” är att människor från icke-demokratiska länder tillägnar sig de grundläggande demokratiska värderingarna. Björn Söder har å andra sidan blivit uppmärksammad för att han talar om behovet av ”kulturell likhet” i en helt annan bemärkelse. Söder är inte nöjd med att människor är demokrater, han vill att de ska bli ”svenskar”.

Det görs inte från Sd en tydlig distinktion mellan dessa saker och det tjänar deras syften, för då kan de få fler röster. Mitt syfte med detta blogginlägg är att försöka klargöra skillnaden mellan den legitima formen av integration i den meningen att en övervägande del av befolkningen, för att en demokrati ska fungera, bejakar de grundläggande demokratiska värderingarna om alla människors lika värde och politiska rättigheter och den mycket mer problematiska – och enligt min mening, helt särskilda – tanken att alla ska ha en gemensam ”nationell identitet”.

Jag läser just nu en väldigt intressant bok: Origins of Human Communication av utvecklingspsykologen och primatforskaren Michael Tomasello. Tomasello tar där upp det faktum att människor är en kulturvarelse på ett sätt som ingen annan art är. Kultur innebär ur biologisk synvinkel kollektiva handlingssätt och levnadssätt som inte är biologiskt givna men socialt inlärda. Människan är av naturen en kulturvarelse, i det att hon biologiskt sett är funtad så att hon ska formas av kulturen. Till exempel: vi har en biologiskt grundad språklig förmåga, men måste lära oss ett specifikt språk.

Detta faktum att människan är en kulturvarelse innebär också att människans olika populationer skiljer sig åt i större utsträckning än andra arter, det uppstår olika kulturer i olika populationer. Dessa skilda kulturer har historiskt sett, antagligen på grund av visst evolutionärt tryck, använts för att identifiera vem som ”tillhör vår grupp” och vem som ”inte tillhör vår grupp”. Hit hör språk, dialekter, kläder, mat, dans, religion och så vidare. Poängen är förstås inte att dessa fenomen främst finns till för att särskilja grupper från varandra, men de fungerar så när de väl finns. De stärker sammanhållning i gruppen. Tomasello skriver:

”It is well known in social psychology, for example, that one way of expressing solidarity with others in a group is to behave like them, dress like them, talk like them, express attitudes like theirs, and, in general, to be like them.”

(…)

”The reverse side of this, of course, is that human groups discriminate against others that are not like them, and the go to great pains to devise ways for marking explicitly who is one of them and who is not. Most obviously, anyone who does not speak our language is not one of us, but also anyone who does not dress like us, or eat like us, or paint his face like us, or worship like us, or all kinds of other things.” (s. 209)

Enligt Aristoteles så är människan ett ”politiskt djur” det vill säga, hon måste, för att överleva, organisera sig i en grupp där det finns en arbetsfördelning och någon form av beslutsmässig struktur (politisk struktur) för att kunna fungera. Dessa politiska strukturer har traditionellt sett uppstått i en ”ingrupp” – det vill säga i ett sammanhang som redan binds samman av en rad andra kulturella faktorer.

Men poängen med det moderna medborgarskapsbegreppet är att man har organiserat sig på ett sätt som transcenderar många in-gruppsidentiteter. Eller med Söders terminologi: att alla medborgare inte behöver tillhöra samma ”nation”. I en globaliserad tid måste vi lära oss att leva tillsammans med människor som inte är som oss, i relation till de identitetsmarkörer vi har använt oss av tidigare i historien (kläder, mat, högtider och så vidare). Vi behöver en djupare solidaritet än den som bygger på gemensamma kulturella attribut.

Jag menar att den djupaste solidariteten kommer av att vi alla är människor (som är skapade till Guds avbild, men folk har olika sätt att motivera varför alla människor har samma värde). Sen är uppdelningen i stater ett historiskt kontingent sätt att organisera solidaritet mellan människor.

Tomasello återger en scen ur filmen E.T som är ganska talande, för hur det kan visa sig att någon som jag uppfattade inte var ”en av oss” – inte en möjlig dialogpartner eller en möjlig likvärdig medlem av min gemenskap – i själva verket på ett djupare plan visar sig vara det:

”The gist of this idea is captured very nicely by the moment in the movie ET in which the children face the child-sized alien in their bedroom, and the little girl stares at him and slowly raises her index finger. When the friendly beast looks back at her and slowly raises his index finger in return, the child (and the audience) gasp in recognition: he is like us (and so could potentially be like one of us)!” (s. 209)

Jag tycker det är en fin bild, som Tomasello återger, av ett slags uppvaknande av att den andre, trots sina olikheter från mig, på ett djupare och mer relevant plan, är lik mig. Men det är en likhet eller samhörighet som inte beror på gemensamma kulturella attribut. Det visar också att ”integration” inte är en ensidig företeelse, utan två-sidig rörelse. Inte bara ”från dig till mig” utan också ”från mig till dig”.

Stater är i allmänhet pluralistiska sammanslutningar som klart övergår klaner, familjer, samma religiösa tillhörighet och så vidare. Det som istället krävs är en solidaritet som går utöver dessa tillhörigheter och baserar sig på något mer fundamentalt. För att en stat ska fungera krävs inte homogenitet i dessa avseenden, däremot att en övervägande del av befolkningen kan kommunicera med varandra, argumentera med varandra och har internaliserat de grundläggande demokratiska värderingarna.

Medborgarskapsbegreppet kräver en samhörighet som inte baseras på kulturell likhet, utan på ett erkännande av att den andre är en människa precis som jag. Jag menar att medborgarskapsbegreppet i sin tur måste vila på en föreställning om att den andre är en jämlik partner för att den är människa precis som jag. Men av praktiska skäl har vi inte ”en enda” stor stat, utan många mindre stater. Att få asyl i en annan stat är en rättighet när det inte längre går att leva säkert i den stat där man är uppvuxen i.

Problemet i Björn Söders argumentation är att han inte gör en skillnad mellan:

1. Behovet av internaliserade demokratiska värderingar (vilket ett fungerande demokratiskt samhälle behöver att en övervägande del av befolkningen har).

2. Behov av gemensam ”nationell identitet”.

När Söder med flera talar om 2. lägger de in mycket mer än vad som finns under 1.

Det är också därför han talar om hur sociala koder känns honom främmande, som nåt slags relevant argument för behovet av ”gemensam” nationell identitet.

För min del betyder integration att komma in på arbetsmarknaden, att lära sig det svenska språket och att bejaka de grundläggande demokratiska värderingarna: övertygelsen om alla människors lika värde och politiska rättigheter.

Det är legitimt att tala om ”integration” i den meningen.

Men när man bakar in behovet av kulturell homogenitet i betydelsen att alla, eller nästan alla, ska ha samma religion, högtider, kläder, mat och så vidare då har men helt lämnat detta spår och kommit in på något annat.

Söder talar om ”assimilation” och för honom betyder detta inte att socialiseras till att bli en demokratisk medborgare utan att bli en del av vad han kallar för en ”nationell identitet” – som han dessutom förstår dikotomt. Det vill säga: jag kan inte både vara Iranier och svensk.

Den här problematiken kring ingrupp-utgruppstänkande är inte unik för flytt mellan länder. Hur många svenska barn är det inte som blivit mobbade för sin dialekt för att de flyttat från den ena landsändan till den andra?

Jag tror att de flesta som blir bofasta i ett land och som trivs där i någon mån kommer att identifiera sig med det landets kultur. Men precis som man kan ha en samhörighet med sin uppväxtort i södra Sverige och ha en samhörighet med sin boendeort i säg Umeå, kan man känna en samhörighet både med sitt hemland och sitt nuvarande land.

Det här fenomenet att reagera negativt på människors kulturella skillnader är en primitiv reaktion som har evolutionära rötter. Det fina med medborgarskap och stat är att vi försöker komma över dessa reaktioner. Det innebär inte att inte medborgarskapet också kräver vissa internaliserade värderingar, men de har inte att göra med att man har samma religion, högtider och kläder.

Jag tycker diskussionen blir märklig när människor inte skiljer på den legitima tanken att demokrati kräver en viss medborgarkultur och vissa medborgardygder och den primitiva tanken att andra måste bli ”som oss” i den mer ytliga bemärkelsen.

I slutändan menar jag alltså att det går en vattendelare mellan de som vill tala om integration som socialisation till ett demokratiskt förhållningssätt och de som talar om ”assimilation” som anpassning till en gemensam nationell identitet.

Det senare är ett stadium vi måste lämna, det förra är vägen till att kunna lämna det senare.

Annonser

Read Full Post »