Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2014

En viktig del i Richard Dawkins religionskritik är hans så kallade meme-teori. Memer är idéer som antas vara analoga med gener, en slags kulturens minsta betydelsebärande enhet. Även om det nog är svårt att hitta sådana minsta kulturella byggstenar, så kan analogier från biologin ändå kasta visst ljus över spridningen av idéer och bruk.  En fördel med meme-teorin är att den kan förklara förekomsten och spridningen av idéer som (enligt Dawkins) är uppenbart falska, eller irrationella eller destruktiva.

De flesta kan nog inse att det ligger någonting i Dawkins beskrivning, i så måtto som idéer inte endast sprids genom att varje individ företar sig en rationell prövning av varje idé som den anammar, många idéer internaliseras lite som vore det genom ”osmos”.

Det finns också ett evolutionärt värde i att låta sig övertygas av gruppen, eftersom det i allmänhet tycks vara så att det är mer troligt att jag har fel än att alla andra har fel och dessutom finns det starka evolutionära tryck på att inte avvika alltför mycket från gruppen. Vi är alla beroende av att vara omtyckta av gruppen och att avvika i kontroversiella frågor kan leda till att vi inte längre är det. Experiment i kognitionsvetenskapen visar att människor låter sig påverkas ganska starkt av andras bedömningar även i okontroversiella frågor som längden på olika linjer – och de påverkas ännu mer om de tvingas säga sin bedömning inför andra.

Dawkins använder sin mem-teori för att försöka förklara spridningen av det (för Dawkins) uppenbart irrationella och destruktiva fenomenet religion. Dawkins konstaterar att vissa religiösa föreställningar sprids därför att de kan tänkas fylla ett psykologiskt behov, t.ex. tröst eller hopp om ett liv efter döden. Att tänka på ett visst sätt fyller en viss funktion.

Men en annan aspekt som förklarar hur lätt idéer sprids är deras förmåga att förenkla tillvaron för oss i relation till hur pass stora krav dessa idéer ställer på oss, kognitivt. Stereotyper och fördomar har en ganska låg kognitiv kostnad i det att de inte är svåra att förstå eller tillägna sig, men ger oss – eller snarare utger sig för att ge oss – en orientering i tillvaron. Inom socialpsykologin beskriver man människor som ”cognitive misers” det vill säga som ”kognitiva snåljåpar”: vi vill inte använda vår mentala resurser i onödan och det gör att stereotyper och fördomar blir attraktiva för oss, för att förhålla oss till den sociala verkligheten.

För att förklara förekomsten av en viss grupp av idéer behöver vi alltså ta hänsyn till dels hur komplexa och svårtillgängliga dessa är och dels hur pass stort explanatoriskt arbete som de utger sig för att utföra.

Jag menar nu att föreställningen om att det finns en inneboende konflikt mellan vetenskap och religion, att de har ett anti-tetiskt förhållande, är en enklare och kognitivt sett mindre resurskrävande idé, än den förståelse som gör gällande att ett syntetiskt förhållande mellan vetenskap och religion är möjlig. Det är alltså mindre krävande att tänka sig vetenskap och religion som varandes i konflikt, än att tänka sig deras relation som syntetiskt, för syntesen kräver ett större mått av kognitivt arbete innan vi kan formulera den.

Detta kan illustreras med att om vi läser Bibeltexter, som till exempel skapelseberättelsen, utan att göra en exegetisk analys kommer vi, i vår kultur, att tolka den utifrån en förförståelse som gör att vi tenderar att tro att texten rör sig på samma nivå som en empirisk beskrivning av naturen och då är konflikten ett ofrånkomligt faktum. Men om vi förstår hur denna text relaterar till liknande texter – skapelsemyter i främre orienten – kan vi se att dess centrala budskap ligger på ett helt annat plan. Det gör det möjligt för oss att nå en förståelse där både evolutionsbiologi och skapelseberättelsen kan ge bidrag till en helhetsförståelse, en syntes. Men det kräver mer arbete.

Den andra psykologiska aspekten av konflikttesen som kan göra den psykologiskt attraktiv för ateister som Dawkins är att den ger ett psykologiskt välbefinnande i att man förstår sig själv som mycket smartare än en stor del av världens befolkning. Analogt med hur religiösa idéer tänks ge tröst så menar jag att den här konflikttesen ger ett visst självförtroende hos vissa religionskritiker, genom att de själva tänker sig ha genomskådat religionens dumhet. Det finns hos Dawkins en tydlig attityd av I-am-smarter-than-thou. Det är ganska svårt att förstå varför Dawkins, i the God Delusion ägnar allra mest uppmärksamhet åt de svagaste argumenten och de knäppaste religiösa personerna om han hade ett rent rationellt intresse av diskutera religionens sanningsanspråk.

Inget av det jag skrivit innebär att det inte finns varianter av religiös tro som är fundamentalistisk och destruktiv, dock menar jag att det finns aspekter av religionskritiken som inte enbart är driven av en rationell önskan att nå sanningen. Vi är, som Skriften säger, ”alla syndare” och intressant nog kan meme-teorin illustrera detta inte bara när det gäller religionen utan också när det gäller religionskritiken.

Annonser

Read Full Post »