Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2014

Det har hänt nåt med offentligheten i Sverige.

Ett uttryck för det är att diskussioner allt mindre handlar om att försöka förstå sin motpart, och gemensamt se diskussionen som ett slags samarbete där man kan försöka komma vidare till en djupare och bättre förståelse av det man diskuterar – och allt mer om att försöka misstänkliggöra sin motpart och själv framstå som bättre. Jan Berglins serieteckning illustrerar det väl:

Berglin

Det blir mer en sport i att framstå på ett visst sätt och då blir diskussionen ett medel för att nå det målet. Då kan det vara viktigt att försöka få den andre att framstå på ett sätt som man kan ta avstånd ifrån, oavsett hur den personen själv faktiskt menade.

Ett extremt exempel på det var när någon på twitter skrev att vi måste titta på vår egen rasism och inte bara andras. Då svarade folk: ”Vadå, vilka vi? Vi vita på twitter eller?” (Underförstått: Personen tror att alla som twittrar är vita. Men det är ju en väldigt dålig tolkning. Hans poäng var bara att man kan behöva titta på sig själv innan man börjar kritisera andra.)

Nyligen försökte Marika Formgren i en artikel i Neo att förstå vad det är med klimatet i offentligheten som har förändrats. Hennes tes är att det handlar om en konflikt mellan två demokratisyner. Artikeln heter ”Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater mot.

Tesen i artikeln är att det finns en demokratisyn som menar att demokrati bygger på fri debatt för och fri åsiktsbildning och att det därför är väldigt viktigt med yttrandefrihet och att även icke-opportuna och fula åsikter får komma till tals.

Det andra synsättet ”ackompanjerat av vuvuzelakonserter och kompletterat med direkt våld” tänker sig, enligt Formgren, att demokratin bygger på att vi delar ett antal åsikter, en värdegrund:

Endast när alla människor delar den demokratiska värdegrunden kan vi uppnå demokrati, och därför kan debatten och åsiktsbildningen inte vara fri. Den måste villkoras och begränsas så att människor vars åsikter avviker från värdegrunden inte ges möjlighet att påverka omgivningen

Formgren kopplar denna uppfattning till upplevelsen som statsvetaren Henrik Oscarsson gav uttryck för, att det finns en låg tolerans för vilken typ av åsikter som är socialt accepterade i Sverige (ibland används uttrycket – och det har använts länge – att det bara går att tänka en tanke i taget i Sverige, och det syftar på upplevelsen av det sociala trycket på att inte sticka ut) och som slog an en ton hos många, med begreppet ”åsiktskorridoren”. Oscarsson skrev:

”Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige. Det räcker numera att säga att man tror på Gud (vilket för övrigt 45 procent av befolkningen säger sig göra) för att betraktas som icke vid sina sinnens fulla bruk.”

Men även om jag menar att Formgren pekar på ett problem tror jag hennes orsaksanalys är (till stora delar) felaktig: jag tror inte att det handlar om å ena sidan en ”normativ” vänster som tror att demokratin kräver vissa grundläggande värderingar, och en ”neutral” liberalism som bara vill ha fri åsiktsbildning. Jag tror att alla demokratisyner är normativa. Men jag tror beteendet där man i allt högre grad försöker skapa socialt tryck mot de som inte tycker som en själv beror på andra saker.

Det handlar i grunden om att man är:

1. osäker på hur man ska argumentera för de här övertygelserna, till exempel alla människors lika värde

2. inte inser att den uppfattningen inte kan skrämmas fram, och

3. inte inser att övertygelser om vad som är rätt inte ger en rätt att tvinga människor att tycka det som man är övertygad om är rätt.

Som en slags bonuspunkt skulle jag också säga att det finns en tendens att argumentera för saker som är mer kontroversiella – säg en helt delad föräldraförsäkring – genom att hävda att det följer direkt av sådant som alla människors lika värde.

När det gäller nummer ett ska man komma ihåg att vi har en stark värdenihilistisk tradition i Sverige. Den så kallade ”Uppsala-skolan” inom filosofin innebär just att värden, som t.ex. den om alla människors lika värde, inte är en del av verkligheten, utan den är en icke-rationell emotionell attityd. Det finns inga rationellt hållbara skäl för denna känslomässiga inställning. Denna uppfattning kallas ofta ”emotivism” och har varit oerhört inflytelserik i Sverige. Som Lars Bergström, professor i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet skriver i sin Grundbok i värdeteori:

”Genom Hägerström och hans lärjungar kom emotivismen att få en mycket stor spridning iSverige, inte bara bland filosofer, utan också bland folk i allmänhet. Under tiden efter andravärldskriget har den i vida kretsar väl närmast framstått som ett axiom.” (s. 24)

Det tror jag ger en hel del människor känslan (!) (i så måtto de inte har mött det explicit utan bara fått den genom modersmjölken) eller övertygelsen att det inte går att argumentera kring de här frågorna.

Om någon då inte håller med om det, kan man inte argumentera för det. Man kan bara skapa ett socialt tryck på den att ändra sig.

Detta kombineras sedan med, vad förintelseöverlevaren Emerich Roth som fyllde 90 år i helgen benämnde ett ”psykologiskt behov” hos människor att demonstrera för att de ger dem en vi-känsla. Jag tror det i alltför stor grad handlar om att ge sig själv en identitet, av att framstå som god. Att använda våld blir bara ett uttryck för din jätte-stora vilja att vara god.

Politik handlar traditionellt om idéer om hur man ska styra samhället. En av definitionerna på postmoderniteten är att man inte längre tror på eller är intresserad av sådana kollektiva projekt, men övergår till identitetskonstruktion. Det där tror jag har gjort att politiskt engagemang har kontaminerats av människors behov av att framstå på ett visst sätt. Och om du ska framstå på ett visst sätt kan du behöva få din motpart att framstå som extremt ond.

Nu är detta såklart inte ett problem gällande just nazister men jag är lite rädd att det är just därför det går att mobilisera så många människor till demonstrationer gentemot dem.

Som Emerich Roth sade:

En före detta nazistledare, en av dem som Roth hjälpte hoppa av, beskriver hur de utnyttjade medierna genom att provocera och chockera för att få publicitet.
– En av de intelligentaste ledarna nazisterna haft i Sverige sa till mig: Enda gången vi kände oss besegrade och skamsna var när vi skulle demonstrera och ingen var där. Ingen brydde sig om oss …

Men den här tendsensen att utmåla sin motpart som ond, gäller även andra frågor. Som en borgerlig ledarsida skrev för något år sen: det är inte rimligt att hävda att skillnaden mellan civilisation och barbari går mellan uppfattningen om ersättningsnivån i a-kassan som skiljer sig med 200 kr.

Man kan såklart ha (starka) uppfattningar om vad som är en lämplig nivå, men att använda sådan retorik förpestar det politiska samtalet.

Poängen med att tala om ”smal åsiktskorridor” är inte att den som säger det säger att man inte ska bli emotsagd. Det är att responsen mot de åsikter eller uppfattningar man inte delar inte går ut på att föra själva sakdiskussionen, utan på att stigmatisera eller misstänkliggöra den som har dem.

Och där är vi tillbaka till värdenihilismen, som har utövat ett mycket starkt inflytande i Sverige.

Min grundläggande tes är att debattklimatet i Sverige inte kännetecknas av konflikten mellan en värdegrundsorienterad demokratisyn mot en neutral demokratisyn. Det finns inga neutrala, hållbara demokratisyner.

Det handlar snarare om bristande respekt för värdegrunden. För värdegrunden ska ju vara respekt för personer, och en aspekt av respekten för personer är att man inte försöker få dem att handla mot deras egen övertygelse, utan istället försöker att argumentera med dem.

Filosofen MacIntyre menar att det värdenhilismen upphäver skillnaden mellan manipulativa och icke-manipulativa relationer. Och jag tycker vi ser exempel på det i vår offentlighet, när det inte längre är viktigt att argumentera kring politik utan istället stigmatiserar oss fram. MacIntyre hänvisar till Kants tes om att behandla andra människor som mål i sig själva och inte bara som medel för sina egna mål – skillnaden ligger i om man söker att med olika maktmedel – och socialt stigmatiserande är ett maktmedel – få dem att agera som man själv vill, eller försöker att ge dem rationellt giltiga skäl för att ändra uppfattning och därigenom sitt agerande. Som MacIntyre skriver:

It is to be unwilling to influence another except by reasons which that other he or she judges to be good. It is to appeal to impersonal criteria the validity of which each rational agent must be his or her own judge.

Om jag överger det här förhållningssättet så kan jag istället studera olika tekniker för att få folk att ändra beteende:

The generalizations of the sociology and psychology of persuasion is what I shall need to guide me, not the standards of a normative rationality.

Men, menar MacIntyre, om emotivisten har rätt, kan denna distinktion mellan manipulativa och icke-manipulativa relationer inte upprätthållas. För det verkliga skälet till varför vi anser att någon bör eller inte bör göra på ett visst sätt är, gällande moraliska beslut, alltid, enligt emotivismen, helt enkelt vad vi själva vill och känner (eftersom moraliska utsagor bara är ett uttryck för mina känslor, och inte refererar till något externt):

The sole reality of distinctively moral discourse is the attempt of one will to align the attitudes, feelings, preference and choices of another with its own. Others are always means, never ends.

Annorlunda uttryckt: det finns inga normer som i kraft av sin inneboende riktighet förtjänar erkännande, och min hänvisning till sådana blir ett sätt att bedra den andre, om jag också är emotivist.

Jag tror grunden för problemet i offentligheten inte är en konflikt mellan en normativ vänster och liberal, mer neutral-demokratisyn.

Jag tror det handlar om en osäkerhet om hur man ska argumentera i grundläggande moraliska och politiska frågor i kombination med ett behov av att framställa motparten som ond för att så stärka sin egen identitet som god.

Bägge dessa tendenser bidrar till att offentligheten i Sverige inte är en särskilt sund miljö för intelligenta samtal längre. Allt du säger kan vändas emot dig. Vad du har för intentioner är inte viktigt. Vad du har för argument är inte viktigt.

Read Full Post »