Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2014

Jag är så trött på intellektuell ohederlighet. Jag har precis sett delar av kvällens uppdrag granskning, och här är mina reflektioner.

Först ska jag kanske klargöra hur jag själv tänker kring homosexualitet ur teologiskt perspektiv:

Jag anser inte att homosexualitet eller homosexuellt samliv är synd. Jag menar att vi har en annan förståelse idag för hur homosexualitet uppstår (som är mer korrekt än den vi hade tidigare) som gör det möjligt att bejaka det ur ett kristet perspektiv, som en del av skapelsens naturliga variation.

(För det första har vi en föreställning om genuin homosexualitet. Enligt författarna till Sexual Ethics: a Theological Introduction var det självklart för Paulus (liksom för de flesta andra vid denna tid) att alla egentligen är heterosexuella. Därför bör Paulus resonemang om att det är ett onaturligt umgänge förstås mot en förförståelse om att alla egentligen är heterosexuella. Och för den som är heterosexuell är det ju ganska främmande att ingå i samkönade relationer (och vice versa!).)

På ett liknande sätt resonerar Aristoteles som menar att för de som ”är homosexuella” är det inte fel med homosexuellt samliv, men för de som inte är homosexuella är det fel. Aristoteles räknar således med en genuin homosexualitet. Det naturliga är det rätta, enligt Aristoteles och den moraltradition som brukar kallas för ”naturrättslig” – och vad som är naturligt beror till viss del på vem man är. För en vänsterhänt är det naturligt att skriva med vänsterhand, osv.

Men jag vet att det finns homo- och heterosexuella som kommit till en annan slutsats. Och jag vet att det för dessa personer inte handlar om förakt för människor.
(Dock har de sällan samma syn som jag på att vi har en annan förståelse för hur det uppkommer. Jag har heller inte sett någon riktigt interagera med  den frågan som kommit till den mer traditionella slutsatsen.)

Kvällens uppdrag granskning gick ut på att boka tid för själavård och filma dessa själavårdssamtal med dold kamera. Präster har ”absolut tystnadsplikt”. Det finns ingen institution i Sverige med lika stark tystnadsplikt. Det är ett stort värde och jag tycker man missbrukar denna institution i uppdrag granskning. I vinjetten till programmet kallas dessa själavårdssamtal för ”samtal filmade med dold kamera” och upprördheten över denna metod framställs således som överdriven. Detta är den första intellektuella ohederligheten i programmet:

1. Det är inte vanliga samtal som har filmats, det är själavårdssamtal i vilken prästen har absolut tystnadsplikt och där det är ett personligt och ömsesidigt sårbart möte.

Innan dessa samtal fick vi dock möta ett par där den ene råkat illa ut i kyrkans hägn. Han hade farit illa och blivit utsatt för påtryckningar av en församlingsassistent och inte fått tillbörlig respekt för sin integritet. Det är såklart fel!

Men av det följer inte att de som man sen ska träffa är skyldiga till det felet. Detta är en form av guilt by association. Ovärdigt seriösa journalister.

2. Det är den andra ohederligheten: att man kopplar ihop ett agerande i historien med präster som inte har något alls med detta fall att göra. 

Det märkliga är att de inte försöker först få en intervju med dessa präster, som de sen ska träffa, utan att de bokar tid för själavård och filmar detta med dold kamera.

3. Den tredje ohederligheten: eftersom det var svårt att få till en intervju med de som sades vara inblandade i det första fallet, så menar man att det principiellt eller generellt sett inte går – inte heller med de präster som man nu kommer att vända sig till. Därför provar man med dold kamera i själavård, direkt. 

Upplägget var:

1. En ung kristen kille som var tydlig med att han själv inte ville leva som homosexuell.

2. Denna kille träffar en präst som man vet har en avvaktande syn på homosexualitet.

Vid beslutet om samkönade äktenskap 2009 (som hälften av biskoparna var emot) betonade man att beslutet inte innebar att någon skulle tvingas viga samkönade par, det var man noga med att påpeka vid beslutet: väjningsrätten finns (och finns gällande att viga frånskilda också).

I Svenska Kyrkan bejakar man alltså att det finns olika uppfattningar i äktenskapsfrågan.

I programmet förekommer inget tvång eller uppmaningar om att någon bör lämna sin homosexualitet. Det som prästerna hela tiden gör, är att de anknyter till konfidentens egna, uttryckliga vilja. Det är alltid den som är utgångspunkten för att man kan samtala och be kring det här. Det handlar inte om manipulation eller om påtryckningar.

Prästerna tror att den som sitter framför dem har samma syn på homosexualitet som de själva och de är ett varsamt stöd för deras strävan att inte leva ut sin homosexualitet.

Huvudpunkten i kritiken kan sägas handla om att prästerna bejakar konfidentens önskan om att inte leva homosexuellt och konfidentens önskan om att bli av med sin homosexuella dragning.

Men deras agerande är inte att köra över någon, eller tvinga på någon en uppfattning, eller signalera att den måste ändra sig för att vara älskad av Gud. Tvärtom utstrålar de, som är med lite längre (och som jag därför kan bedöma), respekt och ömhet för konfidenten.

Detta måste anses vara ljusår från det som omtalas i kyrkomötesbeslutet 2005 att Svenska Kyrkan inte ska:

Svenska kyrkan bör inte sanktionera eller driva en organiserad verksamhet i syfte att ”bota” homosexuella från deras läggning.

Det handlar för det första inte om någon organiserad verksamhet, och för det andra är detta inget som prästerna själva tar initiativ till.

De betonar, om och om igen, att om du har denna vilja, kan vi be för det. (Någon verkar ha en naiv syn på bön, att det är automatiskt (men det är ju en annan, mer generell problematik än bara frågan om homosexualitet). Jag skulle tro att den prästen är lite influerad av trosteologin, och ser det som sin ”uppgift” att tro (för att det ska hända mer).)

Men Svenska kyrkans hållning, från de officiella representanter som intervjuas, att bara ta avstånd från dessa prästers agerande, är märklig.

För:

1. Om Svenska Kyrkan menar att man kan ha olika uppfattningar i frågan, vilket bland annat sades officiiellt vid beslutet om samkönade vigslar, då borde det innebära att präster måste till exempel, vara berättigade till sin uppfattning.

2. Det finns kristna, både homo- och heterosexuella som har kommit till slutsatsen att samkönade sexuella relationer är synd. Jag vet att det för dessa personer inte handlar om förakt för människor. (Det finns såklart homofober, men det är inte den generella motivationen bland reflekterande kristna. Det borde man ta hänsyn till när man bedömer detta.)

3. Uppmaningen att inte försöka ändra på någon måste väl gälla att inte vara den som försöker påverka någon annan?

4. Om en person, som är homosexuell, anser att detta inte är förenligt med sin kristna övertygelse, kommer till en präst får själavård, och själv uttrycker att den inte vill leva i homosexuella relationer, bör då, enligt Svenska Kyrkan, en präst som inte själv anser att homosexuella relationer är möjliga att bejaka, då hänvisa denna person till en präst som anser det?

Eller, kan prästen, om konfidenten alltså själv inte vill leva i homosexuella relationer, utifrån sin teologiska uppfattning försöka vara ett stöd för denna person i denna strävan?

Det Svenska kyrkan har uttryckt med sitt kyrkomötesbeslut om att inte ändra på personer, tror jag handlar om att kyrkan inte själv ska förkunna det till människor. Det uppfattar jag inte som ett förbud för präster, som har en uppfattning man bejakar som legitim, att i själavård vara ett stöd för personer som uttrycker en egen vilja att inte leva homosexuellt.

Och eftersom Svenska Kyrkan bejakar att det finns olika uppfattningar i frågan om homosexualitet, så undrar jag hur deras officiella representanter som nu tagit avstånd från prästernas agerande, egentligen tänker sig att prästerna ska agera? Ska de säga till konfidenten: ”Nej, det där kan jag inte be med dig över, du måste träffa en präst som inte tycker som du och jag i den här frågan.” Det vore ganska barockt, tycker jag.

4. Det är den fjärde intellektuella ohederligheten: Svenska Kyrkans förenklade avståndstagande från prästernas agerande.

Sen två ytterligare frågor.

1. När är det berättigat med dold kamera? MÖJLIGEN i de fall när man söker ta reda på något man inte annars kan ta reda på. Dessa präster har de inte valt att intervjua om deras syn på homosexualitet, öppet och rakt, utan de har eftersom de i ett ANNAT fall inte lyckades få fram den information de ville ha, tyckt att det är berättigat att använda dold kamera.

2. Det här med att byta sexuell läggning. I delar av HBTQ-rörelsen (och utanför den också) sägs att sexuell identitet inte är något naturgivet (oavsett vad den är) utan konstruerat och att man kan förändra den. Om man alltså, vilket sägs ibland, kan börja attraheras av människor av samma kön trots att man aldrig gjort det förut: varför är det då så fel när kyrkans företrädare är öppna för samma sak?

Lite mer intellektuell hederlighet, tack!

Om man, som Svenska Kyrkan gör, bejakar att man kan ha olika uppfattningar i frågan om homosexualitet, men att man alltid måste bejaka personen och aldrig får utöva påtryckningar eller diskriminera eller nedvärdera, vad hade då varit ett idealt agerande från prästernas sida?

Den springande punkten tycks vara huruvida prästerna är ens öppna för, dvs. inte säger att det är ”omöjligt” – vilket är vad någon säger: ”jag skulle inte säga att det är omöjligt” vilket sen blåses upp – att ändra sin sexuella läggning (och jämför det med uppfattningen inom delar av HBTQ-rörelsen om att det är helt självklart att det går och att det är lätt, att börja attraheras av något kön man tidigare inte har attraherats av).

Jag är mycket tveksam till att det går, om man aldrig haft attraktion för någon av ett visst kön, att sen öva upp det. Men som många betonar idag: sexuell orientering är mer ett kontinuum än en dikotom identitet. Det är uppfattningen i stora delar av gay-rörelsen.

5. Den femte intellektuella ohederligheten är alltså att detta, i samhället anses, vara fel att säga om man är präst men helt okej att säga om man är en representant för HBTQ-rörelsen.

Jag är såklart medveten om det att det för prästerna finns en värdering som det inte finns för HBTQ-representanterna. (Även om vissa verkar mena att det är bättre att vara bisexuell än heterosexuell.) Men åtminstone en del av upprördheten över att man bedömer homosexualitet som fel, handlar ju om att detta inte är något man kan ändra på.

Ett par andra kommentarer:

http://www.dagen.se/opinion/ledare/inga-svavelosande-predikningar-om-synd-och-straff/

http://pastorcastor.se/?p=876

Annonser

Read Full Post »

SD har gjort sitt allra bästa val någonsin. 9,7 %.

Deras valrörelse har också kännetecknats av ett hittills oöverträffat systematiskt störande av deras valmöten. Det har totalt misslyckats, om strategin var att försöka ta röster från SD.

Däremot är jag rädd att en inte oansenlig drivkraft för dessa aktioner handlade om något annat: identitetskonstruktion.

Om politik blir ett sätt att signalera vem JAG är, vilken god människa jag är, då kan en sådan aktion vara fullkomligt lyckad oavsett vad den ger för effekter för stödet för de man protesterar emot.

Hursomhelst står det klart: att skandera ”inga rasister på våra gator” är inte en framgångsrik metod för att mota SD.

Jag tror inte att alla Sverigedemokrater, eller alla som röstar på Sverigedemokraterna, är rasister. Några är det. Tyvärr är en del det även som röstar på andra partier. (Jobbigt att vi inte kan placera alla dåliga människor i en och samma grupp, jag vet.)

Jag menar att Sd är ett populistiskt, främlingsfientligt och invandringskritiskt parti. Visst har Sd rätt i att det finns vissa problem med integration i Sverige. Det är dock ett problem, menar jag, främst för att det innebär att människor hamnar utanför samhället och isoleras. Inte för de som är ”integrerade”!

Det vi behöver om vi inte vill att Sd ska vinna större framgångar framöver (och jag har lite svårt att se att de inte kommer att göra det, om allt fortsätter som hittills) är att argumentera för:

– att en generös invandringspolitik är möjlig och önskvärd.

– att fler länder i EU kan och bör ta efter Sveriges exempel.

– att det går att leva i mångkulturella samhällen, om vi har (och majoritetssamhället främjar) en gemensam grundläggande respekt för mänskliga rättigheter och allas lika värde.

Det är det vi ska rikta energin emot, inte att skandera saker på torgmöten för att visa andra vilka vi själva är.

Manifestationer mot rasism är väldigt bra, men låt dessa ske i positiva kontexter. Och inse: det är knappast så att de flesta som röstar på Sd förstår sig själva som ”rasister” i den definition som detta normalt har: att man anser att människor är olika mycket värda beroende vilken etnicitet de har.

Read Full Post »

Jag ser på programmet De obekväma som handlar om Ivar Arpi, borgerlig ledarskribent, och som är med för att han anses vara lite obekväm i sitt försvar för yttrandefrihet.

De som betonar vikten av yttrandefrihet säger ofta, med rätta, att yttrandefrihet innebär att åsikter som vi ogillar och som är ”fula” också måste få höras – annars har vi inte yttrandefrihet. Det är en självklar sak, men jag uppfattar det ibland som att de som försvarar yttrandefriheten i sig ibland missar en annan aspekt av yttrandefrihetsidealet, det handlar inte bara om friheten att få yttra sig (som är central i en demokrati) det handlar om vikten av yttrandefrihet för en fungerande demokratisk process. (Det vill säga: yttrandefrihet som medel för ett annat mål, en fullt fungerande demokratisk process.)

Vissa yttrandefrihetsfanatiker (om uttrycket tillåts) älskar yttrandefriheten i sig. Jag gillar den, till en viss gräns. Men jag tycker att yttrandefriheten egentligen blir riktigt viktig när vi sätter den i relation till en ännu djupare aspekt av det demokratiska idealet, än att vi tillåter folk att säga provocerande saker.

Det är att demokratins grundläggande premiss är att vi försöker argumentera oss fram till vad som bör göras istället för att använda maktmedel för att få vår vilja igenom (vilket ju leder till ”den starkes rätt”). Det är därför de måste (få) höras, för annars kan de inte bli föremål för argumentation och bemötas med argument. Demokrati handlar om att försöka lösa konflikter med hjälp av argumentation, snarare än med maktmedel. Detta kan låta klichéartat, men det är vad demokrati handlar om.

Retoriken (konsten att övertyga) som disciplin växte fram i antikens Grekland, just för att demokratiska reformer gjorde det talade ordet till ett centralt verktyg för den som vill få inflytande. Den värdemässiga legitimiteten i demokratin är att den gör anspråk på att vara det styrelseskick som allra bäst försöker ta tillvara människors synpunkter, det vill säga argumentens bärkraft, och enligt vilken ingen människa har en naturlig rätt att få sin vilja igenom, utan för att få inflytande måste kunna övertyga andra om det lämpliga i sina åsikter.

Det är därför egentligen emot demokratins spelregler om man istället för att bemöta påståenden med argument bara försöker få folk att hålla tyst.

När det gäller grupper som nazister och rasister så har de utdefinierat sig från det demokratiska samtalet, på ett sätt, för de menar nämligen inte att de behöver argumentera för sina ståndpunkter för att vinna legitimitet, vissa människor behöver de inte övertyga –  de som de redan har definierat som ”mindre värda”.

Någon, jag har för mig att det var samhällsfilosofen Habermas, argumenterar för att Kants tes om att man bör betrakta andra som medel och inte bara som mål, i samhällslivet innebär att vi inte försöker få andra att göra som vi vill utan att vi först övertygar dem om det rätta i att göra som vi vill. Att vi alltså söker vinna deras samtycke, med hjälp av argument som gör anspråk på att vara giltiga.

Nazister har lämnat Kants tes och menar sig kunna använda våld mot en godtycklig grupp människor.

Detta tycks dock inte i allmänhet gälla Sverigedemokrater. Sverigedemokrater bör därför, om man vill vara trogen det demokratiska idealet, bemötas med argument och inte med att man försöker skrämma dem till att hålla tyst, eller alls inte höras. Så länge Sverigedemokrater respekterar demokratins premisser bör också vi i vårt förhållningssätt, försöka att argumentera emot dem.

Det är sant att Sverigedemokraterna har anti-demokratiska rötter. Dessa rötter behöver de ta ansvar för, och vi kan pressa dem om detta. Men om de idag är demokrater kan vi inte idag behandla dem som om de vore anti-demokrater. Att använda den principen skulle innebära att både till exempel till viss del Moderaterna och i ännu högre grad Vänsterpartiet borde utestängas från det politiska samtalet. Och det håller inte.

Partier ändras. De får ta ansvar för sin historia. Men vi behöver inte betrakta dem som om de vid någon punkt var emot demokrati så är de det fortfarande.

Read Full Post »