Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2014

Taste and see.

Via Catholicity and Convenant:

How can we measure the immeasurable? We can’t.

The stock in trade questions of academic theology – what is sin, what is love, what did Jesus’ death accomplish – are not answered.

We are simply presented with the image of Christ on the cross. And in doing so, Herbert is of course at his most profoundly theological.

The poem’s construction itself communicates the fundamental Christian doctrine that God’s answer to all our questions is not words or theories, but to become incarnate as a human being and simply say: I am. Taste and see.

Read Full Post »

”Vi har förflyttat fikonlöven från könsorganen till ansiktet” läste jag idag. 

Citatet kommer från början från den humanistiske psykologen Rollo May, och säger något väldigt sant om vår tid. 

(I skapelseberättelsen står det att människan inte ”blygdes” för varandra trots att de var nakna. Efter syndafallet täckte de sig med fikonlöv eftersom de blev ”varse att de var nakna”.)

Read Full Post »

Symbol och sakrament

Jag var på prästvigning nyligen och då skulle jag hålla ett tal. Inför talet tänkte jag en hel del på vad ”sakrament” är, eftersom jag skulle anspela på det i mitt tal.

Jag fick nog inte riktigt fram vad jag försökte säga om sakrament, de skämtsamma delarna tog över lite. Så jag tänkte jag kunde skriva ner det nu:

En definition av sakrament, som jag gillar, är att sakrament är ”symboler som närvarandegör det som de symboliserar”. En kram kan på det viset vara sakramental. Den är en symbol för välvilja och vilja till gemenskap, men skapar den på samma gång.

Själva ordet ”symbol” kan också ge oss ledtrådar. Symbol är sammansatt av två ord: syn- (tillsammans) och bole vilket översätts med ”a throwing, a casting, the stroke of a missile, bolt, beam”. Det betyder alltså att ”kasta samman” – att förena.

Ordet för ”djävulen” är ”dia-bolos” och Magnus Malm menar att det står för den motsatta rörelsen, att kasta i sär. Hursomhelst brukar ordet översättas med ”den som förtalar” och ”slår split”, och så sliter i sär.

Man kan lära sig en hel del om Gud genom att fundera på hur Gud omtalas och hur motståndarens karaktär beskrivs. Den helige Ande kallas i Nya testamentet för ”hjälparen” och den som för vår talan – parakletos på grekiska, vilket på latin blir ”advokat”  – ”satan” är (betyder bokstavligen) ”åklagare”. Satan är den som anklagar och sliter isär. Den helige Ande är den som ”för vår talan” och förenar.

Det blir ännu mer laddat när man betänker att den helige Ande ibland beskrivs som själva gemenskapen mellan Fadern och Sonen.

Så tänker jag kyrkans sakramentala uppgift: att försona och förena det som är åtskiljt och splittrat.

När Gud går in i skapelsen går han in i döden som mer än något annat är det som splittrar. Han visar också att gemenskapen med Gud inte förutsätter att vi isolerar oss från skapelsen, Gud väjer inte för skapelsen, han omfamnar den och han omfamnar också det mörka, och förvandlar det inifrån.  Därför innebär kyrkans sakramentalitet aldrig att isolera sig från skapelsen, det är att bejaka den och försona den.

Helheten och helandet är kyrkans uppgift. ”Katolsk” betyder bokstavligen med avseende på helheten.

Jag gillar att det fullkomliga talet i Bibeln är sju och inte tre. Tre är talet för Gud, fyra är talet för skapelsen, föreningen av dem är sju.

Read Full Post »

Jag har börjat läsa en kurs som heter Filosofins historia – antiken och medeltiden. Det är väldigt roligt, jag uppskattar att få läsa lite orginaltexter (eftersom jag knappt alls har gjort det tidigare).

Jag tänkte att jag på bloggen då och då ska skriva ner lite reflektioner från min läsning. 

Förra veckan läste jag Sokrates försvarstal och det som slog mig då var hur lik Sokrates är de gammaltestamentliga profeterna. Och hans öde är också likt dessa profeters.

Profeterna har i GT två ärenden: dels tillrättavisas folket när de tillber avgudar och dels tillrättavisas att de förtrycker de fattiga och på andra sätt handlar fel. Båda sakerna är problem i deras gudsrelation. 

Sokrates har provocerat folket i Aten, och de anklagar honom dels för ”ateism” – eftersom han kritiserar deras gudar – men det är tydligt att Sokrates också förstår det som att folket är upprört över att han påtalar deras fåfänga, att de söker pengar och ära och inte det sanna och det goda. Sokrates är lite som en profet-filosof som genomskådar både människors fåfänga och deras falska gudar.

Gällande anklagelsen om gudlöshet så uppkommer den eftersom Sokrates försvarar en mer transcendent gudsbild och kritiserar de antropmorfa gudarna som inte kan vara verkliga gudar, enligt Sokrates, då de bland annat förändras och beter sig rätt illa.

Något jag ytterligare kom att tänka på är att den filosofiska förståelsen av gud, som Sokrates tycks ha, innebär att han avvisar de antropomorfa gudarna. Det gör anklagelsen om att ateisten ”bara tror på en gud mindre än monoteisten” (underförstått att monoteisten godtyckligt har skippat alla gudar utom en) ganska banal. Monoteister tror (om de tillhör nån av världsreligionerna) på en Gud, som är transcendent, icke-orsakad, oföränderlig i sitt väsen eftersom han är varats fullhet. Det kan inte finnas flera sådana gudar, för det skulle innebära att ”Gud” vore ett visst sorts ting, som det kunde finnas många individer av. 

 

   

Read Full Post »