Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2013

Två frågor som jag fick på ett tidigare blogginlägg blev ett eget blogginlägg:

1. Måste man revidera sin syn på syndafallet på grund av evolutionen?

2. Hur ska vi förstå denna värld som ”god”? Den innehåller ju sjukdomar, katastrofer och så vidare.

Nu tror jag inte att jag löser de här frågorna, men det här är några reflektioner som jag tror är relevanta.

Jag tänkte börja med frågan om syndafallet. Som jag ser det kan man tänka på fyra olika sätt om syndafallet och dess relation till naturen och historien:

1. Syndafallet är en historisk händelse som innebar ett radikalt brott, inte bara i vår relation till Gud och varandra utan också i skapelsens struktur och sätt att fungera. Alla sjukdomar och allt vad som brukar kallas för ”naturlig ondska” härstammar från detta. En del räknar också djurens död hit.

2. Syndafallet är en historisk händelse, där människan bröt sin fullkomliga gemenskap med Gud i ett paradis utan död eller sjukdomar, även om världen i övrigt kan ha varit drabbad av detta. Gud måste alltså ha tagit några av de första hominiderna och förflyttat dem in i ett skyddat tillstånd, ett paradis.

3. Syndafallet som ”nyanserad historisk händelse”. I detta fall är det inte från ett fullkomligt urtillstånd, dvs. moraliskt och andligt fullkomligt, men dock från ett tillstånd med mer intensiv kontakt med Gud än vad som kännetecknar vår värld idag. Syndafallet kan i denna variant också ses som en process snarare än en händelse. John Polkinghorne som jag citerade i mitt ursprungliga inlägg har den här synen:

Min tolkning är att när självmedvetandet växte fram, på det radikalt annorlunda, mänskliga viset, så kunde våra förfäder – om det nu var homo sapiens eller någon annan hominid – för första gången tänka i längre perspektiv och till exempel inse att man skulle dö.

Samtidigt som denna självmedvetenhet växte fram så växte det också fram, menar jag, en medvetenhet om Gud. Det vi kallar ”syndafallet” var inte en enskild händelse, utan snarare ett slags process i vilken våra förfäder vände sig bort från denna Gudsmedvetenhet inåt mot sig själva.

Detta ledde såklart inte till att den biologiska döden kom in i världen, för den hade funnits i miljontals år, men däremot något som jag skulle vilja kalla ”mortalitet”, en sorg grundad på medvetenheten om att man skulle dö som blev akut på grund av att man hade vänt sig bort från Gud och alienerat sig själv från den enda grunden för ett hopp om ett mål bortom döden.

4. Syndafallet som en a-historisk händelse, men som ändå berättar något som är sant och teologiskt centralt om det mänskliga tillståndet. Alister McGrath, evangelikal teolog (av den brittiska sorten) har denna syn.

Synsätt nr 1 är i total konflikt med naturvetenskapen. Så vitt vi vet har naturkatastrofer som istider, jordbävningar (till följd av kontinentaldriften, som ju har skapat våra bergskedjor, till exempel) mutationer och därmed också sjukdomar varit en del av den här världen sen begynnelsen.

En kristen fysiker sa till mig en gång att man till exempel har hittat cancertumörer i dinosaurier – som för övrigt dog ut genom en stor naturkatastrof. Detta kräver förstås stor teologisk reflektion, och här har vi menar jag inga alternativ. Istider, jordbävningar och cancer föregår människans synd.

Den mest framkomliga vägen som jag känner till, är den som ser detta som den andra sidan av myntet av något som är gott, nämligen en skapelse som har regelbundenhet men också frihet i att realisera sin potential. Gud styr inte allt som sker, men har skapat världen (och upprätthåller den som sådan) som en fruktbar men samtidigt sårbar struktur.
En intressant sak, som Polkinghorne ofta påpekar, är att det är spänningen eller ”the interplay” som han säger, mellan ordning och oregelbundenhet som gör Universum kreativt. Ett fullständigt statiskt universum vore sterilt, liksom ett fullständigt oordnat. Den ”kreativa dynamiken” uppkommer i samspelet mellan ordning och oregelbundenhet.
Antje Jackelén kommenterar också detta här:
Så vitt vi vet nu är evolutionen Guds sätt att skapa. Gud handlar i, med och under naturliga processer.
Vad är då slumpens roll? Teologerna har länge ställt slumpen mot ordningen. Kaos och ondska står på slumpens sida, Gud och skapelseordningen på den goda sidan. Detta är en dualism som jag tror vi måste överge. Det finns skäl att tolka den första skapelseberättelsen (1 Mos 1) så att slumpen är ett av Guds vackraste verktyg.
Vi är rädda för det som är ”öde och tomt”. Men det som är öde och tomt är också möjligheternas, kreativitetens reservoar: ”djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet” (1 Mos 1:2). Vi bör göra oss till vänner med detta faktum. Då får vi bättre förutsättningar att ta till oss skapelsens komplexitet och samspelet mellan katastrof och kreativitet, som vi ser i naturen så många gånger. Skogsbranden är positiv för ekosystemet, vulkanutbrott reglerar temperaturen i atmosfären. Ett sådant öppet synsätt ökar mottagligheten för överraskningar i det egna livet.

Nr 2 är i princip möjlig, men jag uppfattar den som ganska ansträngd! Det har också att göra med att jag anser att vi, eftersom vi inte längre har nr 1 som möjlig teodicé måste utforma en teodicé som söker begripliggöra varför Gud skapar en värld som är både sårbar och fruktbar. Då tycks det lite märkligt att Gud förflyttar människan ur denna sårbara värld in i ett växthus – det tycks ganska artificiellt.


För mig återstår nr 3 och nr 4 – och jag lutar åt nr fyra, även om jag är öppen för nr 3.Så till den andra frågan, att Gud säger att denna ofullkomliga värld är god. Det är en väldigt viktig fråga och det schema du presenterar är ett djupt meningsfullt och tilltalande schema som jag utan vidare skulle anamma om det inte var så att det är så mycket som talar emot det! Det är det schema jag själv har haft, och jag bottnade i det teologiskt. Det är i brottningen med naturvetenskapen – och att jag har förförståelsen att sanningen, var den än visar sig, är normativ för oss kristna. Vi kan inte omskapa världen efter vårt tycke, det vore högmod! Vi måste böja oss för sanningen, som är objektiv.
När Gud säger att skapelsen är ”mycket god” tänker jag på några olika saker. Dels vad Sten Hidal (katolik och professor emeritus i GT i Lund) skriver i en artikel i Signum:
Att den tidens människor trodde att skapelsen tillkommit på det sätt som beskrivs i 1 Mosebok finns det ingen anledning att betvivla. Det stod i god samklang med vad deras vetande i övrigt hade att berätta. Som ”vetenskap” i den tidens mening lästes den också i fornkyrkan och långt fram i tiden. Platon och Aristoteles hade inte något som var mera sannolikt att berätta om hur allt kommit till.
Men man var också mycket medveten om att dessa texter hade ett religiöst syfte och ytterst innehöll utsagor inte om världen utan om Gud. De skildrade inte bara hur allt en gång kommit till utan också och framför allt hur allt ännu uppehålls och styres av Gud.
Och framför allt: de vittnar om att materien som sådan är god och skapad av Gud. I kampen mot gnosticismen och andra dualistiska tankesystem hänvisade kyrkan alltid till skapelseberättelsen: Gud har gjort allt och det är mycket gott. Men att det hade skett i en viss ordning fäste man ingen större vikt vid mer än att det utvisade att skapandet inte skedde på måfå utan efter en viss plan.

Idéhistorikern Quentin Skinner säger att vi måste läsa texter i relation till de frågor som de sökte besvara, och därför behöver vi vid sidan av att läsa de klassiska filosoferna också läsa de mindre kända, ”as a means of shedding light on the classic authors”. Vad allt det här betyder är att man måste förstå att texter försöker svara på vissa frågor som gör att det svar vi läser (texten) måste förstås i relation till dessa frågor. (Enkelt exempel: ”öga för öga, tand för tand” är ett sätt att begränsa hämndbegäret, inte att uppmana oss till att hämnas.)

Det jag menar är att när det står att skapelsen är ”mycket god” så är det kanske snarare en indikation på att Gud bejakar skapelsens godhet, som materiell och skapad, i motsats till gnostikernas avvisande av den materiella verkligheten – snarare än att det skulle betyda att den är fullkomligt perfekt.

Gnostikerna menade att den materiella verkligheten var ond, skapelseberättelsen bejakar den. Huvudpunkten i skapelseberättelsen är, menar den evangelikale exegeten Henri Blocher ett försvar för sabbaten – i vilken man firar skapelsen och firar gudstjänst, så att säga förenar det andliga och det skapade.

Sen tänker jag på något som jag läste i dominikanen Herbert McCabes bok ”faith within reason”. Där beskriver McCabe hur Thomas av Aquino skiljer på Guds kärlek och vår kärlek:
our love is caused by the goodness and attractiveness of what we love, but this cannot be the case with God. He does not love things or people because they are good; on the contrary they are good and attractive because God loves them
I katolskt tänkande är ju allt som finns gott – det onda är endast en brist, en frånvaro av det som borde vara där. Skapelsen behöver inte vara fullkomlig för att vara god, det som finns är gott, även om den inte är fullkomlig än. Den kan bli bättre och realisera sin potential.

Den gör det, genom vad Lonergan, jesuit och religionsfilosof, kallar för ”the law of the cross”. The law of the cross innebär att Gud tar det onda och använder det till något gott. Detta är mönstret i frälsningen – Jesu död blir vårt liv – och varför inte också i skapelsen? Ur det perspektivet använder Gud det som synes ont, som till exempel en naturkatastrof, för att ur detta skapa nytt. Dinosauriernas utdöende var också möjligheten för däggdjurens inträdande på jorden.

Ett citat från Aquino:
Everything that exists is, as such, good, and has God as its cause. Clearly then, God loves all things, willing them every good that they possess; yet not as we do. Our love doesn’t cause a things goodness; rather the thing’s goodness, real or imagined, evokes our love and enlists our help in preservering and furthering that goodness. But God’s love evokes and creates the goodness in things.
Det som allt detta med de olika varianterna av syndafallet visar, är att för det naturliga onda är inte syndafallet en möjlig förklaringsmodell. Det leder till att vi inte längre kan använda människans synd som en teodicé för det naturliga onda, vilket vi länge har gjort.

John Polkinghorne talar i det här avseendet om ”the free process defense”. Gud har skapat en värld med en egen integritet och en fruktbar relation mellan regelbundenhet och oregelbundenhet. Denna skapelse kan transcendera sig själv genom att vara kreativ. Men dessa processer är inte bara kreativa, de är också sårbara. Det är två sidor av samma mynt.

Men kanske är denna möjlighet för skapelsen att i viss frihet ”realisera sin potential” något ”gott” även om det också innebär negativa aspekter för enskilda skapelser?

Polkinghorne tänker att om människan ska kunna ha frihet så måste skapelsen också kunna ha det – och det innebär att Gud inte kan detaljstyra allt (även om han skulle kunna). Det tycks för övrigt som att Aquino har tankegångar i liknande riktning. Om Gud skulle styra allt som sker i detalj, så kan det ifrågasättas om det finns någon genuin annorlundahet hos skapelsen, om det gick att göra en distinktion mellan Gud och skapelsen.

Vidare säger Aquino att ”frihet” är något gott – ”en perfektion”. Det torde gälla för skapelsen lika väl som för människan.
Att anpassa sin syn på syndafallet till en evolutionär världsbild kräver en hel del reflektion, det gjorde det för min del i alla fall och det är något som fortfarande pågår. Men jag menar att vi ur ett kristet perspektiv, där vi alltid måste se sanningen som normativ, inte har några alternativ.

Ett sista perspektiv som jag vill tillägga är att det är möjligt att tänka på Guds påståenden att skapelsen är ”mycket god” som refererandes till skapelsen i sin helhet. Gud står ju utanför tiden och som till exempel teologen Wolfart Pannenberg har påpekat måste man ta med ”allting” när man bedömer någots väsen.

Vi har inte sett slutet på skapelsen, hur den ska bli när Gud ”har blivit allt i alla”. Det är skapelsens yttersta väsen, skulle Pannenberg säga, och den är ”mycket god”.

I denna process att förvandla skapelsen, är vi inbjudna att spela en roll. Det är inte så, som viss luthersk teologi tänker sig, att människan är totalt passiv i denna process.

Read Full Post »