Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2013

Jag läser just nu Ian Barbours bok Religion in an Age of Science. 

Den är klart läsvärd. I sista kapitlet går Barbour igenom olika modeller för att förstå Guds relation till världen.

Barbour återger en modell som den Anglikanska kyrkans teologiska kommitté använder i sitt dokument om skapelsen: ”We believe in God”, nämligen Gud som en konstnär och skapelsen som konstverket.

För en konstnär är det ju så att valet av medium eller material begränsar med nödvändighet konstnärens frihet. Vissa saker går att göra med ett material, men andra saker går inte att göra med det materialet. Gud har på ett liknande sätt låtit sig begränsas av världens grundläggande egenskaper, som så att säga är ”materialet” för Guds skapande och formande. Gud har också gett världen en viss autonomi.

I relation till människor, som också har givits autonomi, blir det så, tänker jag, att Gud också får anpassa sig efter de personer vi blir genom de val vi gör. Våra val formar oss, gör oss till vissa varelser snarare än andra. Gud önskar såklart inte alla våra val, men det är dessa – också de Gud inte önskat – som gör oss till de som vi är. Gud måste utgå ifrån den varelse vi är och gör oss själva till.

Om Gud har haft en plan för oss, och vi gör val som kanske inte var i enlighet med den planen så måste Guds ”vision” förändras och omformuleras utifrån de varelser vi har blivit: ”The artist’s vision changes and is reformulated as the work proceeds.”

Detta leder oss till förlåtelsen. Det finns något väldigt vackert i detta, för iochmed förlåtelsen kan det som var emot Guds vilja bli en del av vägen som leder till Guds vilja. Bernard Lonergan kallar detta för ”the law of the cross” . Med det menar Lonergan att Gud kan ta något ont och låta det bli materialet för något gott. Det är skapelsens hemlighet, att Gud kan ge skapelsen frihet och ändå realisera sina planer.

I förlåtelsen accepterar vi (och Gud) att vi har blivit de vi är. Här står vi, sådana vi blivit, och öppnar oss för Guds vägar framåt. De felaktiga val vi har gjort försonas och blir inte längre hinder för att vi ska bli dem som Gud vill att vi ska bli.

Kanske kan det också vara lämpligt att göra en skillnad mellan Guds vision på ett generellt plan och Guds vision på ett mer individuellt plan. Guds vision för oss var och en är, tror jag, att vi ska bli (mer) kärleksfulla och kreativa personer. Detta kan vi kalla för vår karaktär. Men vår personlighet – hur vi uttrycker vår kärlek och kreativitet – det är vår egen frihets verk.

Och denna frihet handlar såklart inte bara om att vi ”bryter mot Guds vilja”. Det är säkerligen så att Gud vill att vi ska bli goda personer genom en process som också kännetecknas av frihet. Det finns många olika sätt som vi kan bli kärleksfulla och kreativa på.

Read Full Post »

Som filosofiskt och teologiskt intresserad kan jag ibland uppleva att vare sig jag är i filosofins och teologins värld, eller jag är i den mer praktiskt inriktade världen (som psykologin) så saknar jag det ”andra”. 

Inom de mer empiriska områdena finns ofta oproblematiserade filosofiska förutsättningar som går stick i stäv med min världsbild. Det är ofta reduktionistiska och deterministiska tankegångar. Dessa diskuteras inte heller på ett vettigt sätt, i diskussion med andra filosofiska perspektiv, presenterade på ett rättvisande sätt. Det tas för givna, och motstående perspektiv presenteras på ett orättvist vis.  

Dessa filosofiska förutsättningar har fått en common sense-status och ifrågasätts inte explicit även om de är oförenliga med mycket annat som vi gör och säger, i vardagen och också (menar jag) med psykologin som teoretisk och praktisk vetenskap. (Om all kausalitet sker på mikrofysikalisk nivå, hur kommer det sig då att det inom psykoterapi finns behandlingsmetoder som går ut på att medvetet ändra på hur vi tänker? Vi kan förändra vår hjärna med hjälp av våra tankar, inte bara tvärtom. Och om det är fallet, så finns mental kausalitet, och reduktionismen är falsk.)  Gerd Christensen säger i Psykologins vetenskapsteori så skulle reduktionismen – om den vore sann – göra psykologin som ett eget vetenskapsområde redundant.)

Som kristen, som vill ta vetenskapen på allvar och som strävar efter en sammanhängande världsbild, blir det därför viktigt för mig att reflektera över dessa filosofiska förutsättningar och hitta hållbara alternativ – som både är vetenskapligt godtagbara och förenliga med en kristen eller humanistisk människosyn och världsbild. 

Men det kräver en hel del tid och reflektion. Så när jag är i psykologins värld dras jag hela tiden tillbaka till filosofin och teologin och tycker inte att jag har tillräckligt med tid för det. 

Men när jag går till filosofin så känner jag mig inlåst i ett elfenbenstorn, ungefär som att den där reflektionen jag behövde göra för att få en djupare och större förståelse för det jag sysslar med i psykologin gör att jag inte kommer tillbaka till den här konkreta världen som den handlar om. 

Så jag hamnar i ett dilemma, som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Det ena sättet skulle kunna vara att välja en mer filosofisk ”laissez faire” attityd och strunta i allt filosofiskt dravel som möter mig och helt enkelt bara låta det flyta förbi och inte själv ha nån genomtänkt hållning vilken jag kunde argumentera tillbaka med – vilket inte är en för mig särskilt tillfredsställande hållning. Det skulle kräva att jag dör bort lite från min filosofiska läggning. Och också från mitt behov av att ha skäl för det jag tycker. 

Det skulle kräva en mer pragmatisk hållning och söka efter det som hjälper människor oavsett hur det förpackas rent teoretiskt. 

Men det är inte helt tillfredsställande, och inte heller utan praktiska implikationer, om vi gör på det viset. 

Det andra alternativet är att dyka ner i filosofin och teologin och få mitt lystmäte där. Det obehagliga med det alternativet är att det känns som att man hamnar i en abstrakt bubbla. Det är en nästan ännu obehagligare upplevelse. 

Så i slutändan vet jag inte hur jag ska göra. 

Read Full Post »

Påven som profet

Peter Halldorf skriver i någon av sina böcker spänningen mellan profeten och prästen, det vildvuxna och det institutionella.

Det fina har nu skett, att vi har en profet som påve:

http://www.addictinginfo.org/2013/10/21/pope-francis-right-wing-christians/

Pope Francis has been very clear about how he feels about ideological purity in religion. He’s been particularly critical of right-wing Christian fundamentalism. Pope Francis has shifted the focus of the Catholic Church to issues facing the poor and the sick. He has railed against economic inequality and has criticized the anti-gay and anti-abortion strains that have come to dominate the Christian Right here in America. Such ideological extremism is dangerous, not only to Christianity, but to the world. And Pope Francis said as much last Thursday:

 

“In ideologies there is not Jesus: in his tenderness, his love, his meekness. And ideologies are rigid, always. Of every sign: rigid. And when a Christian becomes a disciple of the ideology, he has lost the faith: he is no longer a disciple of Jesus, he is a disciple of this attitude of thought… For this reason Jesus said to them: ‘You have taken away the key of knowledge.’ The knowledge of Jesus is transformed into an ideological and also moralistic knowledge, because these close the door with many requirements. The faith becomes ideology and ideology frightens, ideology chases away the people, distances, distances the people and distances of the Church of the people. But it is a serious illness, this of ideological Christians. It is an illness, but it is not new, eh?”

Read Full Post »

Den tyske teologen Wolfhart Pannenberg hade en lärare på gymnasiet, som under andra världskriget varit aktiv i Bekännelsekyrkan (den protestantiska kyrka som var mest explicit i sitt avståndstagande till Hitler) och som uppmanade Pannenberg ”to take a long, hard look at Christianity”. (Han sa det säkerligen på tyska, dock.)

Ibland tänker jag att det vore nyttigt att ta en ”long, hard look at atheism”. Det jag dock inser, är att för de flesta ateister tycks det innebära att ta en ordentlig titt på naturen. Det är den ateister oftast talar om och kontrasterar med en naiv religiös tro enligt vilken Gud är ett alternativ till naturen. Men det gör jag redan. Det som skiljer mig från ateisten är inte att han tror på naturen och jag inte gör det. Det som skiljer mig och ateisten åt, är att jag också tror på något utöver naturen. Jag kan bejaka allt som ateisten tror och mer därtill. 

Naturen bär för mig vittne om intentionalitet (avsikt) i sin grundläggande struktur. Det finns också en integritet i naturen och hos människan (som inte hotas av en tro på Gud).

En andra aspekt av detta att ”ta en ordentlig titt” på ateismen är att den hjälper mig att ta avstånd från osund religion. Religion som antingen förnekar naturen eller människan.  

Om man ser på Universums historia ser man att det hela tiden är ”själv-transcenderande” (det växer, både volymmässigt och egenskapsmässigt) och det gäller tror jag även människan (åtminstone kvalitativt, om än ej kvantitativt) som är ett slags ”mikrokosmos”. (Det finns en, för att använda ett fint ord, isotropicitet (strukturlikhet), mellan Universum och människan.)

Religionsfilosofen Bernard Lonergan använder begreppet ”själv-transcendens” för att förstå människans växande. Människan transcenderar sig själv om hon bejakar sin inneboende längtan efter att förstå världen och nå det som är gott bortom all kritik. (Det fullkomliga.)

Religiös tro är för Lonergan ett uttryck för människans själv-transcendens. Det innebär att det i det perspektivet inte finns någon konflikt mellan människans växande och tron på Gud. 

Read Full Post »

När komikern Pia Johansson i en intervju i Aftonbladet förklarar varför hon valde just katolska kyrkan svarar hon:

– Svenska kyrkan har jag tillhört, men jag har aldrig varit i den. Svenska kyrkan har lite ”du kan kalla honom Jesus, men du kan kalla honom ” Snobben om du vill, eller något annat”. Ingenting var liksom på allvar. Jag skyller inte på Svenska kyrkan, det finns annat där, men det här var det jag mötte då. Jag mötte något annat i katolska kyrkan.

 

Denna brist på substans på sina håll är påtaglig. Efter ärkebiskopshearingen då många tyckte att tre av de fyra kandidaterna var väldigt luddiga om vem den här Jesus egentligen är. Om Jesus är Guds son och ”ikon” borde han ge en bättre bild av Gud än något annat i skapelsen, inklusive Muhammed. 

Det gick så pass långt att Kyrkans Tidning – som normalt är väldigt systemvänlig – skrev en kritisk analys: Kristus på väg ut i marginalen?

D
är skriver debattredaktören Barbro Matzols:

Men i den inomkyrkliga rapporteringen, i debatten och på sociala medier, har det skrivits desto mer, allt på grund av flera frågor som ställdes till de fyra kandidaterna under utfrågningen. Men den mest brännande frågan, som först ställdes i Kyrkans Tidning, var denna: Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?

Då kunde man kanske tro att kandidaterna skulle svara ”naturligtvis” med en mun. Följt av orden att för kristna är det självklart på det viset. Men i stället kom svar som uppfattades slira och glida eller relativisera. Ingen av kandidaterna lyfte fram vad som skiljer den kristna trons anspråk på och försanthållande av en inkarnerad/förkroppsligad gud från en profet. För skillnader finns. Och de är faktiskt stora. Detta betyder däremot inte att man inte skulle erkänna att andra religioner har sina anspråk och människor tror olika. Att bejaka Kristus är inte att begränsa andra människors tro. Det visar också religionsteologisk forskning.

Kristen tro förkunnar att det är i Jesus Kristus som vi kan skymta Guds ansikte, ett ansikte vänt mot mänskligheten. Sådan som Jesus är, sådan är Gud. ”Att stå inför Jesus Kristus är att stå inför Gud. Bibelns trovärdighet står och faller med Kristus”, skriver Margit Sahlin i sin bok med just titeln Ansiktet.

Är vi på väg dithän att Kristus förnekas? Att Bibelns texter ska ses som kosmetika? Ska kyrkan förpassa Jesus Kristus ut i marginalen? Är han inte viktig längre för kyrkan?

(…)

Kyrkan finns ju på grund av Jesus Kristus och ingen annan. Därför tillhör också kyrkan Kristus. Tror inte kyrkans företrädare att det förhåller sig på det sättet längre, kanske vi ska ta ner skylten och stänga butiken? Det vore ärligare än att få människor att tvivla på att den ärkebiskop som ska leda kyrkan in i framtiden verkligen ser Kristus som sin kärna och stjärna.

Om vi leker med tanken att detta var en partiledarintervju istället, och att partiorganet hade skrivit som en analys: ”vi kanske ska ta ner skylten och stänga butiken? Det vore ärligare” så hade alla insett att det fanns något problem.

Men den diskussion som har följts har så att säga förföljts istället. Etablissemanget gillar inte att finns kritiska röster på sociala medier och på bloggar. Man blir kallad för trospolis och det ena med det andra med det tredje. 

Jag har sett – på håll – hur förekomsten av sociala medier innebär en maktförskjutning i vissa slutna rörelser. Jag hoppas vi kan se samma sak i Svenska Kyrkan nu när många aktiva medlemmar har en plattform. 

Read Full Post »

Ända sedan jag fick ompröva min syn på syndafallet har jag haft lite svårt med att se hur jag ska förstå vad försoning är. 

Men en sak som jag dock kan tänka är att det innebär att relationen med Gud (åter)upprättas. 

Sakrament är tecken som Gud ger oss på att han vill ha en relation med oss. Dopet är ett tecken på Guds relation till oss, precis som ringen på fingret är ett tecken på makarnas relation. 

Det betyder att det finns en logik i barndopet: Gud vill gemenskap med oss från början. Vi kan alltid vila i detta, Guds initiativ till gemenskap med oss föregår våra strävanden. 

Men för att relationen skall bli hel krävs det att båda parter bejakar den. Det är en huvudpunkt i vad man brukar kalla för ”restorativ rättvisa” – att relationerna mellan parterna helas. När vi syndar, skiljer vi oss från Guds vilja med våra liv, även om Gud inte överger oss eller slutar att älska oss. 

Dopet är tecknet på att vi från Guds sida är inbjudna till en relation. Det finns redan i viss mening en relation, bara genom att vi är skapade och genom att Gud älskar oss. 

Men för att relationen ska bli hel räcker det inte med en part, ömsesidigheten är en viktig del av varje fullständig relation. Och det är själva poängen med försoningen, att vi vänder oss till Gud. Att be om förlåtelse är inte en förutsättning för att Gud ska vilja ha med oss att göra – ”medan vi ännu var syndare dog Kristus för oss” – utan för att vår relation skall bli fullständig.

För den som vill ta bort syndabekännelsen i gudstjänsten anser jag att man berövar kyrkobesökarna från möjligheten att konkretisera vad som skadat relationen till Gud. Man tar bort det som är kyrkans centrum: försoningen med Gud.

Det görs ofta utifrån nån slags luddig föreställning om att man ska betona Guds kärlek istället. Men det står inte i konkurrens till försoningen. Den är ju motivationen, för Gud, för att han vill ha en helad relation med oss. Men en helad relation kräver två parter. 

Read Full Post »