Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2013

Skolavslutningar

Apropå diskussionen om skolavslutningar i kyrkan. På Evangelium-bloggen återger prästen Pär Parbring ett i mitt tycke mycket bra avslutningstal (som innehåller både nån form av kristen substans men samtidigt inte är påprackande).

Men den efterföljande diskussionen är väldigt intressant. Ska kyrkan vara en producent av ”stämning” när skolan så behöver? Leverera lite plattityder om hur skönt det är med sommar och att det är bra att vara snälla mot varandra?

Även om skolan ska vara icke-konfessionell kan den inte gärna kräva det av kyrkan också. 

Kyrkan behöver fundera på vad det gör med teologin om den anpassar sig till en icke-konfessionell ram. 

I grund och botten handlar kritiken om att kyrkan inte i första hand predikar ett moralbudskap utan ett erbjudande om en relation till Gud. Om vi abstraherar Gud från moralen blir det en förvriden form av kristendom som sammanfattas inte i ”Vi älskar därför att han först har älskat oss” utan ”Du skall (inte)”. 

http://blogg.tidskriftenevangelium.se/skolavslutning/

Annonser

Read Full Post »

Natur och kultur

Ibland i våra psykologiböcker står det om vad som skulle vara ”naturens” (dvs. genernas) och vad som skulle vara ”kulturens” påverkan. Ibland framställs det här som att det är två separata storheter som kan ha olika relativ vikt i en kausalkedja. 

Men jag tror att ett bättre sätt att tänka på relationen mellan natur och kultur är att vi är av naturen kulturvarelser. 

Med andra ord: det finns ingen människa hos vilken det inte finns en ”kulturell påverkan”. Vi är biologiskt konstituerade för att vara formbara genom kulturen. 

Aristoteles begrepp  ”form” och ”materia” skulle vara tillämpbara på detta. Allt som finns har enligt Aristoteles dessa två aspekter, men dessa aspekter är inte separata utan finns i en och samma helhet. För Aristoteles är ”materia” ett tings materiella dimension och formen är dess struktur. Men det finns ingen ”materia” som inte har någon form.

Leran är ”materia” för tegelstenen som är lerans form. Men tegelstenen kan vara ”materia” i den ”form” som är kyrkan. 

På ett liknande vis är vi till vår biologiska natur ”kulturellt formbara” och vi är biologiskt konstituerade så att vi ska formas genom kulturen. Och vi har en extrem formbarhet och kan lära oss hela livet. Vår sociala miljö, även om den är fattig är vår kulturella kontext. När Aristoteles talar om ”dygder” och ”laster” menar han att de är karaktärsdrag och våra karaktärsdrag kan formas – de är inte medfödda – men potentialen för att utveckla karaktärsdrag är medfödd.

Därför kan man inte säga, tror jag, om en människa att ”det där var kulturens påverkan” och det där var ”biologins påverkan”. 

Biologin är till för att påverkas av kulturen.

På ett sätt finns en strukturlikhet mellan den här tänkta relationen mellan natur och kultur som det finns mellan ”Nåd” (Gud) och ”natur” i det katolska mottot att ”Nåden bygger på naturen och fullkomnar den, men förstör den inte.” Det finns en inneboende affinitet mellan kultur och natur – kultur är inte bara en fernissa utan, om den är internaliserad, kan kulturen vara en verklig aspekt hos människans karaktär. Det finns också en inneboende affinitet mellan skapelsen och Gud. Skapelsen har en inneboende riktning mot att kompletteras av nåden. Inom Nouvelle theologie finns dessutom en större betoning av nådens inneboende i naturen vilket kanske kan jämföras med den ovan nämnda tänkta integrationen mellan att vi av naturen är kulturvarelser. Den diskussion som förs inom nouvelle theologie handlar bland annat om huruvida vi har en ”naturlig längtan efter Gud”.

Read Full Post »

Ett stipendium på Uppsala universitet (minns inte vilket) utgår till studier i humaniora ”dock ej pedagogik eller ortsnamnsforskning”. Sund människa som instiftat det stipendiet!

Men jag fick för mig att kolla upp var ”Porrarp” ligger eftersom det är ett så konstigt namn. 

-arp, ortnamnselement som är en sydsvensk vidareutveckling ur förbindelsen –athorp. Se vidare -torp. (Från NE.se)

Visade sig att det ligger några kilometer från ”Böget” och ”Pjäcket”.

Frågor på det?

http://kartor.eniro.se/query?what=maps&search_word=porrarp&geo_area=&from=

Read Full Post »

Martin Buber (1878-1965) var en judisk filosof som satte relationen i centrum. Vi blir till som människor i relationer. Den relation vi har till vår omgivning är konstituerande för vilka vi är och blir. Det är inte så att vi först blir till i isolation och sen har vissa relationer till andra. Relationer är intrinsikala till vår identitet.

Buber menar att ”Jaget” i en Jag – det relation är ett annat jag än jaget i en ”Jag – Du” relation. Vad innebär det att ha en relation till ett Du snarare än till ett Det? 

En skillnad är att ”Du” är någon jag måste lyssna till och ta hänsyn till – Du är ett subjekt och inte ett objekt. Det är att betrakta min medpart som ett mål i sig och inte bara som ett medel för mina mål.

Jag kommer att tänka på detta nu när jag läser socialpsykologi och kursboken presenterar teorier om mänskliga relationer och söker beskriva dessa med termer hämtade från ekonomisk teori. Det har lite olika namn: ”Social exchange theory” som innehåller begrepp som ”cost-reward ratio” ”pay-offs” ”minimax strategy”. I slutändan handlar det om att relationer skall ”löna sig”.

Jag minns en intervju med Ylva Eggehorn där hon sade att det finns element av varje autentisk gudsrelation som är totalt onyttig, som inte är ”till för något annat”. Relationen som egenvärde. För kärleken är relationen ett egenvärde. Gud råkar dessutom vara kärleksfull relation säger vår tro – och vi är inbjudna att gå in i den.

Men hur påverkas våra relationer om vi tillämpar ett sådant ekonomiskt synsätt? Antropologier – framställningar av människan – är aldrig enbart deskriptiva. De blir de redskap med vilka vi tolkar oss själva och andra med.

Statsvetaren Bo Rothstein skriver i sin bok Vad bör staten göra? om ”homo economicus” – en i vissa vetenskaper (nationalekonomi, statskunskap och – tycks det – socialpsykologi) vanlig modell av  människan enligt vilken hon endast är motiverad av egennytta. Att vara rationell är att maximera sin egennytta.

Dels konstaterar Rothstein att homo economicus inte tycks vara en god beskrivning av vårt faktiska beteende. Inom statsvetenskapen talar man om ”röstningsparadoxen” – att människor använder sin tid till att rösta trots att hennes egen röst inte påverkar valresultatet på ett avgörande vis. (Resultatet blir det samma oavsett om just jag röstar.) 

Detta blir ett argument för Rothstein att avvisa ”homo economicus” på deskriptiva grunder. Men Rothstein framför även en normativ kritik: Rothstein refererar till en undersökning enligt vilken ekonomstudenter som matats med detta perspektiv på människan resonerar mer i termer av egennytta i slutet än i början av sin utbildning. 

Om vi återgår till socialpsykologin. Den människa som endast ser sin sociala omgivning som material för sin egen lycka får ett instrumentellt förhållningssätt till sin omgivning, hon får en ”jag – det” relation till sin omgivning.

Kärleken kan dessutom göra två isolerade individer (eller fler) till en helhet ett vi, där dessa typer av kalkyler inte längre fungerar. Det handlar inte om vem som tjänar mest, eftersom det inte längre är ett nollsummespel.

Kanske är det så att den ”vinst” vi ytterst söker ligger i den relation i vilken bandet inte är ömsesidig nytta utan vänskap?

Isåfall tror jag Jesu ord sätter fingret på en viktig aspekt av denna process: ”Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det.” (Lukas 17:33)

Ibland försvaras detta perspektiv med hjälp av Darwins evolutionsteori. Då kan två saker sägas: dels att dessa perspektiv inom ekonomin föregår Darwin dels att man i evolutionsteorin talar alltmer om samarbetets roll i evolutionen. Samarbete definieras där som att en organism ger upp något av sin reproduktiva fördel till förmån för gruppen. 

Professorn i matematisk biologi Martin Nowak menar att vid sidan om naturligt urval och mutationer är samarbete i denna definition en grundläggande förutsättning för evolutionen och särskilt viktig när vi går från enkelt till mer komplext. Människan är särskilt inriktad på samarbete: ”Our breathtaking ability to cooperate is one of the main reasons we have managed to survive in every ecosystem on Earth.” På en mer grundläggande nivå är också människans kropp är en komplex form av samarbete.

Människan är som Aristoteles påpekade ”zoon politikon” – ett politiskt djur, med vilket Aristoteles menade att inte är självförsörjande utan beroende av en gemenskap – en polis (stad). Och vår interaktion är inte ett nollsummespel.

Detta gäller på samhällsnivå och personlig nivå. På samhällsnivå kräver det solidaritet och på personlig nivå en hållning av respekt.

Read Full Post »