Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2013

Syfte i evolutionen

Läser boken Mind and Emergence där författaren Philip Clayton reflekterar en hel del över hur organismer som agerar utifrån syften har vuxit fram. 

Om all kausalitet är beskrivbar genom fysiken, och således de enda aktörer som finns – det vill säga de enda entiteter som kan utöva någon form av påverkan på sin omgivning – är elementarpartiklar – är det svårt att se hur en organism kan ha en riktning mot att agera för sin överlevnad och sin reproduktion.

Detta är ju något som kräver en ny nivå av aktörskap och andra ”motivationer” för handlande än ren naturlagbundenhet. Däremot kan det ske inom ramen för denna naturlagbundenhet.

Men i sin reflektion kring framväxten av organismer som så att säga har syften, väver Clayton in frågan om syfte i den evolutionära processen som sådan. Clayton skriver (och jag hoppas ni orkar läsa hela citatet!):

”Biological evolution does not make use of purpose as an overarching explanatory category; one does not speak of evolution as such having purposes. A theologian can say if she wishes (though of course not as a biological statement) that there is God, a supernatural intentional agent, who brings about purposes through natural history.

But one cannot say that nature itself possesses such purposes – at least not withought negating the basic principles of the biological sciences. Why? Biology canot explicitly introduce conscious purpose into the evolutionary process because its ontology does not include any entities (prior to the higher primates, who arrive later late in the evolutionary process) concerning which there are biological reasons to postulate conscious intentional actions. 

But this does not prevent the ascription of proto-purposiveness to biological agents. We might call it a theory of purposiveness without purpose in the emergence and behaviour of organisms.

The behaviour of organisms represents a middle instance between the non-purposeivness of chemical emergence and the fully intentional purposive behaviour of conscious agents. More accurately, instead of a middle instance we should speak of an unbroken series of middle instances between the chemical level and the conscious level. Primitive organisms do not consciously carry out purposes in the way an intentional agent does. Yet the parts of an organism (or organ or cell or ecosystem) work together for its survival.” (Clayton, Mind and Emergence, s. 97)

Det Clayton skriver här är att vi inte kan tala om ”syfte” i evolutionen som sådant, eftersom evolutionen (eller naturen) är medveten. Men argumentationen för detta är något förvirrande, eftersom han också anser att vi kan tala om proto-syfte i organismer som agerar för ett visst syfte utan att de är medvetna om det.  

Självklart är det korrekt att vi inte kan tala om ett ”medvetet syfte” i den evolutionära processen, eftersom den evolutionära processen inte har något medvetande. 

Men som Clayton senare påpekar så behöver inte denna metafysiska slutsats hindra oss från att tala om det finns organismer som utövar ett beteende som har ett visst syfte, även om organismens som utför det inte är medveten om det. En organism kan ha ett syfte och sträva efter att uppnå ett mål, utan att vara medveten om det. Det brukar man ibland tala om som skillnaden mellan intentionala och icke-intentionala akter. Det finns många processer i min kropp som har ett syfte, till exempel blodets koagulering, men som inte har ett ”medvetet” syfte. 

Frågan om ”naturen” eller ”evolutionen” har ett syfte eller en riktning kan inte besvaras enbart med att säga att naturen inte är medveten. För en kristen spelar det inte så stor roll om Gud, som kan veta allt som det är logiskt möjligt att veta, har skapat universum med en inneboende riktning mot medvetande, eller endast skapat ett universum som har en potential för medvetande. Men ur naturfilosofisk synvinkel är det intressant. 

Det man kan konstatera är att Universum har gått från kvalitativ enkelhet till kvalitativ komplexitet, det vill säga från enkelt till komplext. 

Frågan om detta speglar en inneboende tendens i Universum kan inte besvaras enbart med att konstatera att Universum inte är ”medvetet” i sig och att medvetna aktörer växer fram sent i den evolutionära processen. 

Det är förvisso sant, tror jag, att biologin inte kan besvara frågan om syfte i den evolutionära processen. Det är en fråga för filosofi och teologi. Denna reflektion måste i sin tur inkludera allt vi vet om den evolutionära processen inom fysik, kemi och biologi. 

Men det vi vet är enligt min mening mycket konsistent med uppfattningen att det finns en tanke med den evolutionära processen. Simon Conway-Morris som är professor i paleobiologi i Cambridge har forskat mycket om ”konvergens” i evolutionen, det faktum att samma organ har utvecklats flera gånger oberoende av varandra i den evolutionära processen. Att samma biologiska lösning utvecklas i olika miljöer utan genetiskt släktskap är verkligen häpnadsväckande och inget vi skulle förvänta oss om evolutionen var en extremt slumpmässig process. Det handlar alltså om en slumpmässighet inom vissa ramar. 

Conway-Morris menar vidare att när väl biologisk evolution har kommit igång finns en riktning mot intelligens och medvetenhet. 

Man kan tänka på tre sätt som syfte kan vara relaterat till Universum: 
– antingen genom att det finns en slags inneboende riktning i den evolutionära processen.

– eller genom att det finns en Gud som har planerat att realisera vissa syften genom den evolutionära processen även om processen i sig inte kan sägas ha en riktning mot detta syfte. 

– Eller genom att Gud har skapat världen med en inneboende riktning mot det mål mot vilket han vill att det ska leda. 

Read Full Post »

Om man antar att vårt universum är helt och hållet determinerat av dess grundläggande naturlagar – vilket Newton trodde – så blir det enda sättet som Gud kan påverka specifika skeenden genom att bryta mot naturlagarna. Detta brukar på engelska kallas för ”divine intervention”. 

Men filosofen Alfred North Whitehead (1861-1947) har blivit känd för att lansera en annan förståelse för hur Gud påverkar världen. Han kallade det för ”the divine lure” – den gudomliga lockelsen. Whitehead var processfilosof och betonade världens karaktär av process. Denna process var heller inte, enligt Whitehead helt deterministisk. 

Om man tänker sig att universum inte är slutet utan har en slags inneboende flexibilitet – vilket är vad vår tids fysik säger genom kvantmekaniken (och enligt Polkinghorne också enligt kaosteorin) – så innebär det att universum kan utvecklas på lite olika sätt. Detta är mycket förenligt med tanken att Gud isåfall ”lockar” snarare än ”bryter mot naturlagarna”. 

HUR gör Gud detta? Ett sätt att tänka på detta är i kraft av vad man i emergensteorin talar om som ”top-down kausalitet” och som innebär att en viss nivå i Universum kan utöva en kausal kraft på en nivå under den. Det är dock alltid en växelverkan, mellan olika nivåer. 

Det tydligaste exemplet skulle vara hur det mentala kan påverka hjärnan (och att det är tvärtom, vet vi förstås). Men detta kan aldrig ske ”emot” fysiken, eller biologin, utan endast inom de ramar som dessa sätter. 

På samma sätt kan man tänka sig att Gud påverkar det skapade, men inte gör det mot det skapades natur utan i enlighet med det. Det är en inkarnatorisk princip. I inkarnationen anknyter Gud till det skapade och förvandlar det inifrån. 

Och som av en händelse kom jag över det här citatet nu:

”the humility of God has proven to be the grounds of our redemption” — Gregory the Great

Read Full Post »

Bernard Lonergan (1904-1984) var en kanadensisk religionsfilosof och jesuit. Lonergan beskrevs av Time Magazine på följande vis:“Bernard Lonergan is considered one of the finest philosophic thinkers of the twentieth Century”. 

Begreppet ”omvändelse” är centralt i Lonergans tänkande. Men för Lonergan betyder ”omvändelse” en kontinuerlig process där man ständigt närmar sig verkligheten – det sanna och det goda. Att nå verkligheten är bara möjligt om man är ärlig och intresserad av att nå den. Omvändelse kan ske på olika plan, intellektuellt, moraliskt och religiöst.

Följande sammanfattning gillade jag:

”Intellectual conversion abandons the myth that fully human knowing is to be conceived on an analogy with seeing (that is, that knowing is simply looking) and replaces it with the affirmation that one knows only when one comes to understand correctly. Moral conversion is a shift in the criterion of one’s decisions and choices from satisfaction to values. Religious conversion is simply falling in love with God.”

Apropå ”values” vs. ”satisfaction”. En del religiösa vill stänga ute delar av verkligheten, för att det hotar deras religiösa världsbild. Det är inte behagligt att få sin världsbild utmanad. Men har man inte då värderat sin egen (bedrägliga!) trygghet högre än sanningen? Att omvända sig till verklighet innebär till exempel att verkligen lyssna på vad vetenskapen berättar om den värld Gud har skapat.

Den stora utmaningen för kristenheten i den moderna tiden är att se hur den kristna tron kan integreras med den revolution i vår världsbild som t.ex. naturvetenskapen och bibelvetenskap har inneburit (och här är det enligt min mening Katolska Kyrkan (som jag själv inte tillhör) som lyckats bäst med detta och som är mest intresserad av det (tvärtemot vad många tycks tro…). Följande citat av Lonergan tror jag är relevant i det sammanhanget:

There is bound to be formed a solid right that is determined to live in a world that no longer exists. There is bound to be formed a scattered left, captivated by now this, now that new development, exploring now this and now that new possibility. But what will count is a perhaps not numerous center, big enough to be at home in both the old and the new, painstaking enough to work out one by one the transitions to be made, strong enough to refuse half measures and insist on complete solutions even though it has to wait.

Read Full Post »