Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2013

Jag såg filmen Hannah Arendt för några veckor sedan. Den var bra!

Det finns många teman man kan nysta i där. Själv är jag svag för Arendts beskrivning av ondskan som ”banal”. Den som inte vågar ta ställning inte vill förhålla sig till sin omvärld i sin bekvämlighet och feghet utövar en ”banal ondska”. Det lite lätt surrealistiska är att Arendt menar att Adolf Eichmann – som var ansvarig för att organisera deportationerna till dödslägren – kännetecknades av en sådan ondska. Men Eichmann gick med i både nazistpartiet och SS innan nazisterna kom till makten och att säga att en sådan person inte är nazist eller ens anti-semit vilket Arendt säger i filmen är inte trovärdigt. 

Dessutom var Eichmann med vid Wannseekonferensen där den s.k. ”slutgiltiga lösningen” formulerades. Om Eichmann var en person som av bekvämlighet inte ville ta ställning så var han iallafall inte det när han efter Wannseekonferensen fortsatte med att organisera färder till dödslägren. Det är att ta ställning, det är också att ta aktiv ställning. 

Men ändå är Arendts analys viktig. Ty att inte ta ställning att inte vilja konfronteras med livet och tillvarons moraliska dimensioner är också ett slags ställningstagande. 

Att välja att avstå från att ta ställning, är att välja att inte utöva sin mänsklighet säger Arendt. Att vägra vara människa, det vill säga en varelse som kan reflektera och inta en medveten ställning till sin värld. Här finns paralleller till Arendts lärare Martin Heideggers teser om ”das Mann”:

 

Här rör det sig om samma ”man” som kommer till tals när vi säger: ”Så gör man!” Eller ”Så gör man inte!” När en människa som ställs i en valsituation frågar sig vad ”man” bör göra i denna situation istället för att fråga vad ”jag” bör göra låter hon sig regeras av ”das Mann”. Hon blir en den allmänna opinionens, konventionens, masspsykologins människa. Hon skjuter bort ansvaret för det liv som är enbart hennes genom att förvandla detta liv till en massprodukt. Hon ryggar bort från friheten och vädjar till ett förment objektivt ”man”. (Svante Nordin, Filosofins historia 2003)

Hur förhåller sig vår förmåga att ta ställning till tillvarons största frågor till det faktum att vi ständigt bombarderas med intryck om vardagliga ting ”om banala” ting om man så vill?

Visst är det vardagliga också viktigt det är där vi lever våra ställningstaganden, men kanske finns det en risk att vi inte konfronteras med livets största frågor för att vi ständigt måste välja vad vi ska äta, vad vi ska ha på oss och så vidare?

Läste även Philip Geisters recension i Signum:

Men det är ändå Arendt som står för filmens teologiskt betraktat viktigaste replik, när hon konstaterar att ingen av hennes fiender i debatten om artikelserien i The New Yorker lyckades avslöja hennes största tankefel: att ondskan inte är radikal, den är bara extrem. Det är bara godheten som i ordets egentliga bemärkelse går ner till rötterna och därmed förtjänar kallas för radikal. Hur vi med radikal godhet kan övervinna extrem ondska får vi däremot inte veta av Hannah Arendt. Åtminstone inte i filmen.

Read Full Post »

James Martin, SJ, skriver bra om alla sammanblandningar i diskussionerna kring prästcelibatet:

http://www.nytimes.com/2002/03/25/opinion/choosing-celibacy.html

Read Full Post »