Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2013

Kardinal Ravasi är nog min favorit i det stundande påvevalet. Han var i Sverige i höstas och  deltog i ett par samtal om gudstro, ett på Kungliga vetenskapsakademin och ett på Fryshuset, de kan ses här. Han blev också intervjuad av Kobra i deras (stereotypa) program om katolska kyrkan.

Han har en särskild mission i att gå i ständig dialog med kulturen, vilket kommer till uttryck i följande artikel.

Ett citat ur artikeln

 

The second panel of the diptych concerned the revelation of the meaning of suffering in God, particularly the “Christology of suffering.” Ravasi stressed three separate movements in Christ’s encounter with human pain: the way he drew close to the sick; the way he entered into human suffering; and finally, his transformation of it through his death and resurrection.

 

In the end, Ravasi argued, the Christology of suffering was best expressed by the French Catholic poet Paul Claudel, who said that Christ did not come “to explain our suffering but to fill it with his presence.”

Annonser

Read Full Post »

Vem är fanatiker?

På Stockholms stadsteater går föreställningen Martyrer, som handlar om Benjamin som ”blivit rättrogen kristen”. Eller, han har blivit ett pain in the ass, som vill bestämma över andra. Hursomhelst, så står det i ”inspirationsmaterialet” för pjäsen, som lärare som vill ha diskussioner utifrån den ska läsa, följande:

”Fanatism beskrivs i nationalencyklopedin som en nedsättande benämning på religiösa eller politiska riktningar som utan hänsyn till rationella argument eller mänsklig hänsyn driver sin sak. I boken Hur man botar en fanatiker och om att skriva av Amos Oz beskrivs en annan dimension av fanatism vilken också inkluderar viljan att förbättra någon annan vare sig den personen vill eller inte. Föreställningen lyfter frågan om hur vi agerar när någon nära blir en extremist. Hur bemöter man en fanatiker? Kan vi alla bli fanatiker? Hur hjälper vi fanatikern som är övertygad om att den har rätt och alla andra, som tycker annorlunda, har fel?”

1. Är det jag som är dum i huvudet eller är det inte en logiskt följd av att man har en övertygelse, om att x är sant, att man tror att de som inte tror att x är sant, har fel?

2. Är ”fanatism” alltså samma sak som att ha en övertygelse om att något är sant eller rätt eller fel?

3. ”Fanatism” beskrivs i materialet som ”också inkluderar viljan att förbättra någon annan vare sig den personen vill eller inte.”

Jag kan köpa det. Men när vi sedan ombeds tänka hur vi ska göra för att ”Hjälpa fanatikern” (dvs för bättra fanatikern) förutsätter vi då att fanatikern vill bli hjälpt?

Kort sagt: att vara fanatiker kan inte vara samma sak som att ha en övertygelse och att ha en agenda att handla i enlighet med denna övertygelse. Isåfall är ju även den tänkte icke-fanatikern fanatiker och det enda som tycks skilja icke-fanatikern från fanatikern är att fanatikern är avvikande och inte håller käft om sina avvikande åsikter.

Jag skulle vilja föreslå följande definition av fanatiker:

1. Fanatiker är den som inte kan eller vill lyssna, ta in en verklighet utanför en själv.

2. Fanatiker är också den som inte respekterar andra – och den andres rätt forma sin egen uppfattning. I den meningen är fanatikern någon som vill kontrollera och inte möta andra, till exempel genom att argumentera. Jag tror man kan sammanfatta det hela med att fanatikern inte är öppen för verkligheten, utan vill diktera hurdan verkligheten är.

Read Full Post »

Kom över följande roliga citat, från Galen Strawson om de som förnekar att det finns något mentalt inre liv, vilket Skinner tydligen gjorde i vissa av sina texter och vilket Strawson menar att Daniel Dennett gör:

They are prepared to deny the existence of experience. At this we should stop and wonder. I think we should feel very sober, and a little afraid, at the power of human credulity, the capacity of human minds to be gripped by theory, by faith. For this particular denial is the strangest thing that has ever happened in the whole history of human thought, not just the whole history of philosophy. It falls, unfortunately, to philosophy, not religion, to reveal the deepest woo-woo of the human mind. I find this grievious, but, next to this denial, every known religious belief is only a little less sensible than the belief that grass is green.

 

Read Full Post »

En helt klart läsvärd intervju med Jakob Eklund som spelar i pjäsen Abrahams barn på Stockholms stadsteater kan man läsa i Dagen.

Jag fastnade främst för två saker:
När Stadsteaterns chef Benny Fredriksson bad Jakob läsa texten fann han den otroligt spännande och inspirerande men var tveksam till om han var rätt person att framföra den.

– Min främsta invändning var att jag inte är troende, vilket Svein är, säger han. Jag kände att om jag skulle ta mig an texten måste det bli som en slags turist i religionens spår. Det fick jag också klartecken för.

 

Den självinsikten, att man kan ha ett utifrån- och ett inifrånperspektiv när det gäller tro, det har inte alla som skall gestalta troende i teater eller film. Det kan inte sällan bli ganska stereotypt. Jag såg Freuds sista möte i höstas och Forsberg som spelade C S Lewis tycktes inte ha bottnat i Lewis eget perspektiv utan kunde bara återge ”vid vilken tidpunkt” han blev övertygad om en viss sak, som om det är relevant för att förstå någon annans perspektiv. (Den här bristen kan ju såklart lika gärna bero på manuset som på skådespelaren…) 

Sen fastnade jag för följande också:

– Abraham har faktiskt följt mig under uppväxten. Min mamma och mormor var djupt religiösa och grälade ständigt om honom.

Främst var Jakobs hemmiljö dock extremt vänsterorienterad.

– Jag kommer i hjärtat alltid att vara socialist men har svårt för plakatpolitiken som präglat vänsterrörelsen, dessa demonstrationer med talkörer som innebär att alla ska tycka likadant. Kanske är det även det som har skrämt mig med religionerna. De stängda dörrarna mot dem som tycker annorlunda. Jag vill att det ska finnas plats för tvivel och avvikande åsikter. På samma vis ska inte teatern komma med pekpinnar utan vilja väcka folks nyfikenhet.

 

Plakatpolitiken, hur väl fungerar den? Något att hörsamma för kyrkan. Jag har en vän som berättat att han blev katolik genom att han upptäckte att han ”brottades särskilt bra” med katolska tänkare. Jag har en bekant som tycker extremt olika som jag själv, men det är alltid intressant att prata med honom, jag får alltid nya perspektiv. Han lyssnar, jag lyssnar. Vi håller inte med varandra, men vi lär oss något.

Det finns såklart en konflikt mellan en genuin upptäckt av något och att din slutsats är på förhand given. Om kyrkan ska föra en dialog med tänkande och intelligenta människor måste kyrkan själv brottas med frågor på ett tänkande och intelligent vis. Det innebär inte att alla kommer tycka likadant, men man förstår att här finns ett intresse av att reflektera!

Read Full Post »

Om påven

Man kan sammanfatta påvens tid på olika sätt. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon lyfter fram andra saker än svensk media i allmänhet gör, och för en mer rättvis bild kan det vara värt att lyfta upp:

”FN:s generalsekreterare, Ban Ki-Moon, uttryckte sin uppskattning av påven Benedicts insats inom de globala utmaningarna, som kampen mot fattigdom och svält. Dessutom framhöll generalsekreteraren på måndagen i New York påvens engagemang för mänskliga rättigheter och fred, liksom för den interreligiösa dialogen.” (via: http://www.signum.se)

Att vi alltid får höra om katolska kyrkans inställning i sexualmoral, men ALDRIG om hennes inställning i frågor som rör ekonomisk rättvisa (visste du t.ex. att Vatikanen i FN arbetar för en skatt på finanstransaktioner?) klimatansvar, hennes filosofiska tyngd och rikedom (som Svante Nordin, professor i idéhistoria sagt om Benedikt: ”Det är en mycket skarp tänkare, men det fattar ingen i det här landet.”) att kyrkan kategoriskt avvisar fundamentalistiska läsningar av Bibeln, men säger att feministiska och befrielseteologiska är viktiga och så vidare och så vidare är också värt att lyfta upp.

Snäpp upp nu svensk media!

Read Full Post »

Luuk och Lokko

Jag har börjat lyssna lite på Luuks och Lokkos podcast. 

Det här avsnittet var intressant, när man kommer förbi deras lite narcissistiska diskussion om hur det är att vara ”känd” så börjar de prata om konstnärskap och Gudstro:

Luuk och Lokko om adressetiketter, Kristus samt kända vänner

Lyss!

Read Full Post »

Inom etiken (metaetiken) brukar man skilja på värderealism och värdenihilism. Enligt värderealismen är moraliska aspekter något som hör till verklighetens natur, enligt värdenihilismen är detta endast en projektion från människans psyke. 

Många naturalister (som inte tror på Gud eller andra övernaturliga väsen) är också värdenihilister. Men många naturalister använder teodicéproblemet som ett argument mot Guds existens. Problemet är att om man är värdenihilist tappar teodicéproblemet sin kraft som ett argument mot (en god) Guds existens.

Teodicéproblemet säger ju att:

Premiss 1. Om Gud är allsmäktig och god, kan och vill han utplåna all ondska.
Premiss 2: Det finns ondska i världen. 

Slutsats: Gud är inte allsmäktig och god.

För att det här argumentet skall fungera, måste begreppen ”godhet” och ”ondska” förstås i värderealistiska termer. Om det förstås i värdenihilistiska termer blir det nämligen bara ett konstaterande i stil med:

”världen är i vissa aspekter inte så som jag vill att den skulle vara”. Men att världen inte är fullständigt som jag vill att den ska vara, kan inte vara ett filosofiskt argument mot en god Guds existens; t.ex. finns det ju många människor här i världen och deras viljor är inte alltid samstämmig, omöjligt för Gud att tillgodose allas preferenser i samma avseende om de strider mot varandra.

För mig ligger ”svaret” i teodicéproblemet i att Gud kommer att utplåna all ondska. Som det heter i Uppenbarelseboken 21:4 (levande Bibelns översättning):

Han ska torka bort alla tårar från deras ögon, och det ska inte längre finnas någon död eller sorg eller gråt eller plåga. Allt detta är borta för evigt.

Vidare tror jag att Guds sätt att ta bort detta onda, har att göra med att Gud själv går in i det onda och förvandlar det inifrån: inkarnation (att Gud blir ”kött” eller människa) innebär just att Gud ”går in i skapelsen och förvandlar den inifrån”. Gud gör det inte på ett distanserat sätt genom att trycka på en knapp, utan genom att själv lida. Dessutom kan vi säga att alla som lider, lider Kristus med.

Men för att det onda skall vara ett problem, måste det vara verkligt och inte bara en projektion från min sida. Alltså bör en person som anser att teodicéproblemet är ett problem också vara värderealist. 

Jag såg häromdagen en debatt mellan Stephen Law (en ateistisk filosof som arbetar vid det katolska Heythrop College, där jag har läst) och William Lane Craig. Där menar Law att man inte alls behöver vara värderealist för att teodicéproblemet skall vara ett problem: det räcker att peka på lidandet. 

Problemet med detta är att anledningen till att det är övertygande för oss att höra någon peka på lidandet i världen och sen fråga kritiska frågor om Guds godhet är att det är så inpräglat i oss att onödigt lidande är ont. Vi behöver inte några ytterliggare skäl för att intuitivt konstatera att detta är ett problem för tesen om Guds godhet. Men om vi tar värdenihilisten på orden så är alla fenomen i verkligheten moraliskt neutrala. Vi kanske inte uppfattar dem så, men det är för att vi inte har en korrekt verklighetsuppfattning i detta avseende, vi projicerar, enligt värdenihilisten, saker på verkligheten som inte finns där. 


Om vi leker med tanken att vi inte hade denna intuitiva uppfattning av lidande som något dåligt, utan istället uppfattade frågan som varandes ett pekande på något moraliskt neutralt fenomen, som t.ex. antalet operasångerskor i världen, så inser vi att det är absurt att vara värdenihilist och vilja använda sig av teodicéproblemet som ett argument mot en god Guds existens. 

Teodicéproblemet är bara ett problem för den som är moralisk realist, eller värderealist.

Read Full Post »

Older Posts »