Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

Många diskussioner inom statsvetenskapen om värdenihilism (påståendet att inga moraliska utsagor kan vara sanna) brukar fokusera på hur demokratin som styrelseskick kan försvaras. Samhällsfilosofen Jürgen Habermas menar, liksom många andra, att demokratins grundläggande filosofiska princip är tanken på alla människors lika värde, vilket motiverar att vi ska vara politiskt jämlika, ha samma principiella möjligheter att styra över samhället. Denna tanke på alla människors lika värde har i sin tur, i västerlandet, sin grund i den judisk-kristna tron på människan som skapad till Guds avbild: 

For the normative self-understanding of modernity, Christianity has functioned as more than just a precursor or catalyst. Universalistic egalitarianism, from which sprang the ideals of freedom and a collective life in solidarity, the autonomous conduct of life and emancipation, the individual morality of conscience, human rights and democracy, is the direct legacy of the Judaic ethic of justice and the Christian ethic of love.

Eller som Hans Ingvar Roth skriver i en återgivning av ett tal av Habermas:

Varje människa tilldelas i den internationella människorätten ett absolut och unikt värde, vilket Habermas menar har sina rötter i den judisk-kristna traditionen.

Att ständigt ha denna historiska bakgrund i åtanke är viktigt, enligt Habermas, inte minst för att stävja att retoriken om mänskliga rättigheter utnyttjas för snäva politiska intressen vare sig det gäller mäktiga stater i deras utrikespolitiska ageranden eller ”utopiska” rörelser som strävar efter att skapa det perfekta samhället.

 

Dessa tänkare menar att en värdeobjektivistisk uppfattning, nämligen den att alla människor är lika mycket värda, är demokratins grund. Detta kan sägas vara i linje med den Amerikanska revolutionens grundtanke, och senare medborgarrättsrörelsen med Martin Luther King i spetsen som protesterade emot den rådande ordningen, med hänvisning till etiska principer. I den amerikanska självständighetsförklaringen heter det.

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.

 

Detta hänvisar Martin Luther King till i sitt klassiska tal ”I have a dream”, han säger att: 

In a sense we have come to our nation’s capital to cash a check. When the architects of our republic wrote the magnificent words of the Constitution and the Declaration of Independence, they were signing a promissory note to which every American was to fall heir. This note was a promise that all men, yes, black men as well as white men, would be guaranteed the unalienable rights of life, liberty, and the pursuit of happiness.

Nu är det dock en del som menar att värdeobjektivism istället är ett hot mot demokratin. Vissa värdeobjektivister, såsom Platon, har också argumenterat emot demokrati. Det är grundtanken bakom den tidigare professor Skytteanus i Statskunskap i Uppsala, Leif Lewins påstående att: 

Platon var värdeobjektivist, under det att värderelativismen är demokratins filosofiska premiss: eftersom någon sanning i värdefrågor ej anses vara möjlig skall den åsikt gälla som vinner majoritetens gillande.

Men det är knappast för att Platon är värdeobjektivist i sig, som han är icke-demokrat. Alla ovanstående tänkare är ju exempel på motsatsen. Nej, det som enligt Mats Lundström (docent i statskunskap i Uppsala) snarare är anledningen till Platons slutsats att de som vet bäst skall styra (nämligen filosoferna) är uppfattningen: 

Om det finns moraliska sanningar så har de som har kunskap om sanningar rätt att utövatvång för att genomföra beslut enligt dessa moraliska sanningar.

Och denna uppfattning tycks Leif Lewin dela. Men det innebär bara att frånvaron av kunskapen om objektiva sanningar i moralfrågor är nödvändigt för demokrati, det är knappast tillräckligt. Dessutom menar Leif Lewin att om det inte finns någon moralisk sanning så bör allas åsikt väga lika tungt.

Men, för att uttrycka det rakt på sak: vem har sagt det? Det är ju en moralisk utsaga och sådana kan ju inte vara sanna eller falska enligt Lewin (dvs. om värderelativismen stämmer, vilket Lewin menar var förutsättningen för att vi ska kunna legitimera demokratin). Som Mats Lundström skriver:

Ur idéhistorisk synvinkel torde värderelativismen varit viktigare för ett realistiskt och amoraliskt förhållningssätt till politik som innebär ett förnekande av demokratins moraliska legitimitet. Principen ”makt är rätt” framstår på ett intuitivt plan som en lika rimlig – om inte rimligare – slutsats som kan dras av värderelativismen. Denna tankelinje kan exemplifieras med Carl Schmitts förnekande av moraliska sanningar – ett förnekande som låg till grund för hans stöd för nazisternas maktövertagande i Tyskland.

 

Och självaste Mussolini menade att: 

If relativism signifies contempt for fixed categories and men who claim to be the bearers of anobjective, immortal truth (…) then there is nothing more relativistic than Fascist attitudes andactivity (…) from the fact that all ideologies are of equal value, that all ideologies are mere
fictions, the modern relativist infers that everybody has the right to create for himself his ownideology and to attempt to enforce it with all the energy of which he is capable.

 

Gemensamt för dessa tänkare är dock att de fokuserar på värdeobjektivismens / värderelativismens betydelse för demokratin som institution, det vill säga allmän och lika rösträtt. 

I min c-uppsats i statskunskap argumenterade jag för att demokratin som praktik inte går ihop med värderelativismen. 

Detta beror på att demokratin som praktik inte bara består av själva röstandet. Enligt Robert Dahl, som är en av de mest inflytelserika demokratiteoretikerna måste vi skilja på idealtypsdefinitioner av demokrati, där vi funderar på vad en maximalt demokratisk organisation skulle kännetecknas av och realtypsdefinitioner där vi funderar på vad en demokrati i ett land behöver uppfylla för att kunna betraktas som en demokrati. 

Till det räknar Dahl bland annat att det pågår ett offentligt och fritt meningsutbyte om olika politiska frågor, som alla har lika stor möjlighet att delta i och där vi kan ta del av andras argument. Detta kallar Dahl för ”upplyst förståelse”: När vi försöker uppnå denna ”upplysta förståelse” tar vi del av andras argument för och emot olika politiska alternativ och försöker utvärdera dem. 

Problemet med värdenihilismen i relation till detta är att värdenihilismen innebär att det inte kan finnas några rationellt giltiga argument för eller emot olika politiska mål. Med ett politiskt mål menar jag vad vi bör sträva efter som samhälle, med hjälp av våra gemensamma resurser (dvs. skattemedlen). Det kan till exempel gälla om vi bör satsa på att höja anslagen till sjukvården.

Demokratin kännetecknas av att vi försöker lösa konflikter i sådana frågor med hjälp av argument som gör anspråk på att vara rationellt giltiga. Ett rationellt giltigt argument uppfyller två kriterier:

1. Dess premisser (de påståenden som ska stödja tesen, som är det man argumenterar för) har en logisk relation till slutsatsen.

2. Premisserna är sanna (eller: sannolika, om sanningsfrågan ej kan avgöras).

 

Exempel: vi bör förbjuda marijuana.

Premiss 1: marijuanarökning leder till schizofreni i 100 % av fallen.

Premiss 2: schizofreni är något vi bör undvika.

Slutsats: alltså bör vi förbjuda marijuana.

Problemet med detta är att premisserna förvisso är relevanta, men premiss 1 är inte sann.

Ett annat exempel:

Premiss 1: Marijuana kommer av blad som är gröna.

Slutsats: alltså bör vi förbjuda marijuana. 

Premiss 1 är sann, men inte relevant, den leder inte logiskt till tesen/slutsatsen.

Om värdenihilismen är sann finns det inga sanna moraliska premisser och vi behöver moraliska premisser för att kunna argumentera för många politiska frågor (om inte frågan är av rent teknikalisk art).

Eftersom politik handlar om att besvara frågor av typen: Hur bör vi handla? Vad bör vi uppnå? Vad bör vi undvika? så innebär det att en politisk argumentation inte klarar sig utan etiska premisser. 

Rationell giltighet kräver, som sagt, dels att slutledningen är ”giltig” – att slutsatsen följer logiskt eller stärks av premisserna, samt att premisserna är sanna. 
 
Men om värdenihilismen är sann finns inga sanna premisser av normativ karaktär. (Det är fel att döda, t.ex.) Det beror enligt värdenihilismen (som finns i två varianter) på att antingen:
 
1. saknar ett sådant påstående teoretisk mening (det är alltså inte ett påstående i normal mening) Denna hållning kallas för emotivism och delades bland annat av Axel Hägerström, professor i praktisk filosofi
 
eller:
 
2. det har teoretisk mening, men är falskt. (företräddes av filosofen John L Mackie i Oxford).
 
Men oenighet i politiska målkonflikter försöker vi i en demokrati lösa genom argumentation som gör anspråk på att vara rationellt giltig. Men detta anspråk måste vi släppa om vi vill vara värdenihilister. 
Annonser

Read Full Post »

Bra

Read Full Post »

Sociala status-markörer finns i de flesta kulturer. Men de konkreta uttrycken skiftar.

I en intellektuell kultur som präglas av debatt uppstår nya sociala status-markörer. För ett tag sen skrev Bob Hansson på twitter att vi borde tala om vår egen rasism och inte bara andras. Då vändes det emot honom. Vaddå, vilka ”vi”? ”Vi vita, menar du?” Ungefär som att Bob Hansson trodde att alla på twitter var vita. Folk kan liksom knyta knut på sig själva i vem som har det mest upplysta perspektivet.

Vi kanske när vi bedömer en persons perspektiv mer borde gå på vad som motiverar denne: vill den ha en ärlig debatt? Snarare än att döma ut dem för att vi inte delar deras slutsatser.

Kritiskt tänkande handlar inte om VAD du tycker i första hand (”är du politiskt korrekt = kritiskt tänkande. Politiskt inkorrekt = okritiskt tänkande”) utan HUR du kommit fram till det. Om vi följer det som alla andra tycker kanske vi behöver vara lite mer uppmärksamma på vår egen ”kritiskhet” – och handen på hjärtat, i Sverige tycker de ALLRA, ALLRA flesta (jag med) bättre om Obama än Romney men det behöver inte vara ett så bra tecken på kritiskt tänkande.

Så här skriver två journalister om detta fenomen hos mediemakthavare:

”Att ha åsikter som inte delas av journalistkollektivet är som att vara sist i klassen med att få de senaste märkesskorna, eller inneprylen för stunden. Och likt mobbare på en skolgård tvekar journalisten och krönikören inte en sekund att inför allmän beskådan basun­era ut vem som tycker fel, och vem som är dum i huvudet.”

(http://www.expressen.se/kultur/varning-for-troll/)

Read Full Post »

Man behöver inte vara marxist för att anse att Marx gjorde en del korrekta iakttagelser. En del av dessa iakttagelser tycker jag stämmer väl överens med hur den amerikanska politiken fungerar. För det första vill jag säga att jag är trött på folks ytliga avvisande av republikanerna som skall visa att de tillhör nån slags upplyst in-grupp.

Men den amerikanska valrörelsen verkar handla så lite om politik. Den handlar om personlig image, underhållning och spektakulära framträdanden. Båda sidor framställer sin kandidat som en slags pseudo-messiansk figur.

En skillnad är dock att republikanska hard-liners har en mer absurd form av demonisering av sin motkandidat. (Se http://www.svd.se/kultur/president-barack-obama-samhallets-fiende-nummer-ett_7601264.svd för en genomgång av de mer extrema böckerna som kommit om Obama från högerhåll.)

Om båda sidor är ense i att deras egen kandidat är en slags messiasfigur är republikanerna rätt ensamma om att anse att motkandidaten är en inkarnation av han ”där nere” . Fatta vilket märkligt politiskt klimat det måste skapa?

Vidare är det amerikanska valsystemet uppbyggt så att för att du alls ska bli representerad i Washington måste du bli störst i respektive delstat. Det leder till att du behöver enorma ekonomiska resurser för att ha en chans att vinna några elektorsröster överhuvudtaget. Dessa två saker leder till att du blir beroende av ekonomiska intressen och att du inte kan förflytta fokus i ditt politiska engagemang från var det kommer att locka en majoritet i en delstat, vilket innebär att båda kandidater kommer dras åt mitten. Sen måste vi säga att republikanerna har lyckats definiera var ”mitten” ligger genom att betrakta det som ”extremt” att röra sig ett enda steg åt vänster, genom att föreslå att den federala staten ska ta ett större ansvar för människors sjukvård till exempel.

Denna riktning mot ”mitten” (i praktiken åt höger) och att inte störa mäktiga ekonomiska intressen för mycket innebär att den fattiga delen av befolkningen – som redan är mindre benägen att rösta, i alla demokratier – får mindre intresse att rösta. Kandidaterna pratar inte till dem! Vilket i sin tur leder det till att de blir ännu mer ointressanta för kanddiaterna, eftersom de röstar i lägre grad.

Det påverkar debattläget. Båda kandidater vill ”stärka medelklasen”. Samtidigt är de beroende av stora ekonomiska resurser för att kunna bli valda.

Icke-fungerande skolsystem i många fattiga delar gör också människor mindre benägna att engagera sig och informera sig om samhället. Den politiska debatten är ett spektakel, verkligheten antas inte vara tillräckligt intressant (för att kunna hålla uppe tittarsiffror vilket genererar annonsintäkter). Därför får de politiska möten som inte handlar om sakfrågor utan ytlig retorik (”förändring är möjligt” ”staten är ond” osv) inbakad i en känslomässig atmosfär som påminner om det sämsta väckelsemöte.

Det brukar sägas att demokratin flyttar makten från ”the wallet to the ballot” – från plånboken till röstbåset. Ja, om det fungerar som det ska! Men uppenbarligen inte i USA, ekonomiska intressen på olika plan samverkar med institutionella arrangemang som gör att valdeltagandet och kunskapen om politikens innehåll blir mycket lågt. Det är inte demokrati i full mening. Inte ens i en acceptabel mening.

Nu hade detta kanske varit underhållande om det inte gällde världens mäktigaste land.

Det jag menar att Marx såg är att demokrati inte bara är den formella möjligheten att gå och rösta. Demokrati i egentlig mening har en rad andra förutsättningar och de är tyvärr inte främjade av de här strukturerna, där partierna och kandidaterna måste ”ligga i mitten” och blir beroende av enorma ekonomiska stöd av mäktiga intressen. En person – en röst gäller inte i såfall.

Det mest tragiska är att det finns ett intresse av att hålla en stor del av befolkningen alienerad från politiken och hur samhället styrs, för då kan man fortsätta att strunta i dem. Det finns ett intresse av att låta människor vara oinformerade och låta politiken fortsätta vara ett spektakel där man bygger upp en känsla och upprepar plattityder om att ”frihet är bra” ”förändring är möjlig” ”gemensamt finansierad sjukvård är socialism” och budskap av typen ”staten är ond”. Varför är staten ond? Staten är ju något där vi kan styra gemensamt och är därför en organisation som kan ta hänsyn till the common good på ett helt annat sätt än ett företag vars existensberättigande är att de tillgodoser aktieägarnas intressen. (Inget fel med det, men det innebär att de inte alltid är rationella i betydelsen att de tar in så mycket av verklighetens aspekter i sina beslut, som t.ex. vad som händer för kommande generationer på grund av miljöpåverkan.)

Den katolske (f.d. ateistiska) och tidigare även marxistiske filosofen Alisdair MacIntyre skrev 2004:

The basic economic injustice of our society is that the costs of economic growth are generally borne by those least able to afford them and that the majority of the benefits of economic growth go to those who need them least. Compare the rise in wages of ordinary working people over the last thirty years to the rise in the incomes and wealth of the top twenty percent. Compare the value of minimum wage now to its value then and next compare the value of the remuneration of CEOs to its value then. What is needed to secure family life is a sufficient minimum income for every family and that can perhaps best be secured by some version of the negative income tax, proposed long ago by Milton Friedman, a tax that could be used to secure a large and just redistribution of income and so of property.

Detta för honom in på vänsterkanten i det politiska spektrat. Men han skrev också:

What then are the right political questions? One of them is: What do we owe our children? And the answer is that we owe them the best chance that we can give them of protection and fostering from the moment of conception onwards. And we can only achieve that if we give them the best chance that we can both of a flourishing family life, in which the work of their parents is fairly and adequately rewarded, and of an education which will enable them to flourish. These two sentences, if fully spelled out, amount to a politics. It is a politics that requires us to be pro-life, not only in doing whatever is most effective in reducing the number of abortions, but also in providing healthcare for expectant mothers, in facilitating adoptions, in providing aid for single-parent families and for grandparents who have taken parental responsibility for their grandchildren. And it is a politics that requires us to make as a minimal economic demand the provision of meaningful work that provides a fair and adequate wage for every working parent, a wage sufficient to keep a family well above the poverty line.

MacIntyre kommer här in på abortfrågan. Och för honom hänger dessa båda perspektiv ihop; de är inte en uppdelning mellan höger och vänster i MacIntyres tänkande, utan det är en konsistent hållen argumentationslinje. Det är nämligen möjligt att argumentera för att abort är något vi bör undvika, om vi kan, utifrån generella principer som i andra frågor kommer föra dig till slutsatser som betraktas som mer vänster än höger. Jag menar att det är önskvärt att aborttalen går ner. Aborttalen har ett samband med ekonomiska realiteter, inte minst den ekonomiska situationen för ensamstående kvinnor, därför steg aborterna för första gången på 20 år när Bush den yngre kom till makten enligt Glenn Stasser, professor i etik vid det evangelikala Fuller University.

Från början var inte abortfrågan inte framad på samma vis som den är idag:

The liberal argument against abortion was straightforward and powerful. “We liberals believe in the inherent and equal dignity of every member of the human family. We believe that the role of government is to protect all members of the community against brutality and oppression, especially the weakest and most vulnerable. We do not believe in solving personal or social problems by means of violence. We seek a fairer, nobler, more humane way. The personal and social problems created by unwanted pregnancy should not be solved by offering women the ‘choice’ of destroying their children in utero; rather, as a society we should reach out in love and compassion to mother and child alike.”

So it was that Pastor Neuhaus and many like him saw no contradiction between their commitment to liberalism and their devotion to the pro-life cause. On the contrary, they understood their pro-life convictions to be part and parcel of what it meant to be a liberal. They were “for the little guy”—and the unborn child was “the littlest guy of all.”

Republikanerna har kidnappat abortfrågan och genom den gjort en stor del av amerikanska kristna till sin gisslan, ivrigt påhejade av politiskt enögda pastorer. Att denna fråga från början inte följde demokrat-republikan skiljelinjerna har alla glömt nu. Jesse Jacksson legendarisk medborgarrättskämpe var, liksom många andra demokrater ”pro-life” från början. Konservativa domare i Högsta domstolen som dömde i Roe vs. Wade argumetnerade för abort ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det är billigare att erbjuda abort än att erbjuda stöd för ensamstående mödrar.

(Marx igen, någon? Jag såg en gång en uppsats på nationalekonomiska institutionen som studerade sambandet mellan abort och kriminalitet. Eftersom aborter ofta görs av personer i utsatt sociala situationer så innebär det att det också är potentiellt större risk att ett sådant barn blir kriminellt.)

Man kan för övrigt vara pro-life samtidigt som man inte anser att abort skall förbjudas. Aborter sker illegalt om de inte sker legalt. Men vi bör väl kunna vara överens om att det är önskvärt om aborttalen går ner? (Ja, om vi inte heter Magnus Betnér förstås som anser att abortalen alltid är precis lagom, iallafall i Sverige.)

Men republikanerna använder abortfrågan så här: presidenten utser domarna i HD, HD ska ändra domslutet från Roe vs. Wade (1972). (Intressant sak är att Roe, som drev frågan om fri abort under pseudonym (heter egentligen Norma McCorvey) har ändrat sig och numera är emot abort. Problemet är att det redan har varit en majoritet av republikanska domare i HD som dessutom varit abortmotståndare. Men de hävdade att beslutet inte är möjligt att ändra på en juridiskt legitim väg. Men ändå kan republikanerna i val efter val använda denna fråga för att få röster från en stor del av befolkningen och slipper stå till svars för en stor del av sin övriga politik. Att det dessutom innebär en politik som inte minskar aborttalen är den ultimata ironin.

Read Full Post »

Idag är det alla helgons dag, imorgon alla själars dag. På alla själars dag brukar man minnas de hädangånga, på alla helgons dag de hädangånga som kyrkan anser är särskilt föredömliga i tron.

Min farmor gick bort eller ”hem” tidigare i höst. För mig är hon ett föredöme. 

Vad var bra med min farmor?

1. Hon hade humor.

2. Hon hade självdistans. 

3. Hon hade distans till folk och normer som folk använde för att försöka sätta sig över andra. Integritet kan det kallas.

4. Hon var uthållig.

Farmor växte upp i Tromsö, i Norge. De hade det inte särskilt fett. Under kriget ockuperade tyska officerare nedanvåningen av huset. Att vara så nära en ockupationsmakt är en erfarenhet som vi svenskar inte har mycket erfarenhet av. Men jag tror den erfarenhet präglade farmor en del.

En gång pratade jag med henne och hon berättade vad hennes pappas sista ord var. ”Jesus”. Farmor, som aldrig talat med mig om Gud nån gång säger det, lite i förbifarten, och blir själv lite förundrad över det. På äldre dar blev farmor en regelbunden kyrkobesökare. 

Må Gud, som var närvarande i allt det goda i ditt liv, ge dig den frid och den glädje för vilken du skapats!

Read Full Post »