Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2012

Jag har insett att mina tankar kring hur Gud interagerar med oss är en fråga som egentligen handlar om hur Gud i allmänhet interagerar med världen. Människan (och hennes hjärna) är ju en del av den fysikaliska verkligheten.

För det första tror jag inte att kristen tro klarar sig utan en förståelse av att Gud agerar för att påverka specifika händelseförlopp – det vill säga kristen tro kan inte bara säga att Gud upprätthåller hela skapelsen i varje moment.

Thomas Tracy tänker sig fyra ”modus” för Guds interaktion med världen, varav de två första inte innebär några ”spänningar” med naturvetenskap överhuvudtaget, och de andra kanske gör det, eller iallafall med vissa extrapoleringar av naturvetenskapen:

1. Gud skapar allt som finns ”ex nihilo” det vill säga: ger allt dess existens, i varje moment. Det som Gud skapar i detta modus är dock inte ”formen” (det enskilda tinget) utan ”materien” – det vill säga Universum på en helhetsnivå.

2. Gud skapar genom ”sekundära orsaker” (naturliga orsaker) för att forma enskilda ting. Här kan vi tänka på hur nya grundämnen bildas i stjärnorna (genom sekundärorsaker). En del muslimer tänker sig att Gud är den direkta orsaken till allt som sker (och en del kristna också, vissa Kalvinister tycks hamna i den uppfattningen). Mot detta argumenterade Thomas av Aquino på 1200-talet:

With Muslim occasionalists in mind, Thomas Aquinas argued against those who ‘‘have understood God to work in every agent in such a way that no created power has any effect in things, but that God alone is the immediate cause of everything wrought.’’

On the contrary, ‘‘Divine providence works through intermediaries. For God governs the lower through the higher, not from any impotence on his part, but from the abundance of his goodness imparting to creatures also the dignity of causing.’’

God could cause directly all the changes that characterize the world’s history, but instead the divine generosity in creation includes granting causal powers to created things, so that in their interactions they affect and are affected by each other.

3. Det tredje sättet som Gud kan agera på är genom mirakulös intervention. Ett mirakel är ett mirakel, enligt Aquino, pga att något saknas: en sekundär orsak. Förvisso kan man tala om händelser som har sekundära orsaker men som ger ”insikter” i verkligheten, oss själva och om Gud, detta är kanske mirakel i en viss bemärkelse, men inte någon som ger oss ett nytt ”modus” för Guds handlande och därför inte mitt fokus här.

Gud agerar mirakuläst, när Gud agerar istället för en sekundär orsak. På ett sätt kan man säga att Guds upprätthållande av hela Universum är ett mirakel, i denna mening, dock ett mirakel vi inte kan observera på samma sätt som vi potentiellt skulle kunna observera någon som får synen tillbaka, eller blir frisk från cancer.

Tracy menar att vetenskapen inte kan säga att detta är omöjligt, vetenskapen kan bara studera hur Universum i allmänhet fungerar, och ingen kristen skulle säga att Universum i allmänhet beter sig på det viset som man menar att ett mirakel innebär – det är just det som är poängen, att detta inte är det vanliga sättet för Universum att bete sig på. (Och om Gud har haft för avsikt att skapa ett ordnat och regelbundet Universum där vi kan förutse konsekvenserna för vårt handlande, så innebär det ett skäl för Gud att inte ständigt mirakulöst korrigera och gå in som sekundärorsak. Men det kan finnas fall när detta är kongruent med Guds syften.) Frågan är om ”naturlagarna” är deskriptiva: det vill säga beskrivningar av Universum i allmänhet beter sig, eller preskriptiva, säger att Universum av någon slags nödvändighet aldrig kan bete sig på något annat vis? För den som accepterar mirakler i denna bemärkelse, är naturlagarna deskriptiva, och säger hur Universum beter sig, givet att inte en transcendent aktör på nåt sätt påverkar Universum.

4. Det fjärde sättet som Gud kan interagera är genom att påverka partikulära händelser utan att intervenera. Tanken är här det som jag i en tidigare kallade för att Gud influerar snarare än intervenerar.

Tanken är att Universum i sig inte är ett deterministiskt system, utan kan ta lite olika vägar och detta redan på en fysikalisk nivå. Detta är till exempel en implikation av kvantmekaniken. Arthur Peacocke tänker sig att detta är det enda sätte som Gud kan påverka partikulära händelseförlopp, genom att påverka Universums förlopp utan att påverka naturlagarna. Peacocke tänker sig att system på helhetsnivå kan utöva en kausal kraft på delarna, utan att bryta mot naturlagarna. Det närmaste exempelt vi har är vi människor, som är ett slags ”system” vars helhetsnivå kan sägas utgöras av det mentala. Vi kan påverka våra delar utan att bryta mot naturlagarna.

Gud kan på ett liknande sätt, enligt Peacocke agera för att influera genom en sådan ”top-down” kausalitet utan att bryta mot naturlagarna. För den som, liksom jag, tycker att ”intervention” är möjligt, men inte det vanligaste sättet för Gud att agera på, kan denna ”influensmodell” vara attraktiv. Dessutom tycks den vara ganska ”inkarnatorisk” i det att den utgår ifrån det som finns, och accepterar de begränsningar som finns där. Gud anknyter till det som finns, och förvandlar det inifrån.

Dock behöver jag en djupare förståelse för vad denna kasualitet på en helhetsnivå innebör, i Universum, för att kunna se hur Gud eventuellt på ett liknande sätt skulle kunna utöva kausalitet på det viset.

Avslutningsvis kan jag berätta om när jag efter tsunamin i Thailand satt och läste på nätet. Först läste jag i en kristen tidning om påstådda mirakulösa händelser (vilka kan vara sanna) och sen i Svenska Dabgladet om olika hjälporganisationers arbete. En tanke slog mig: du ska inte se ”miraklen” som mer uttryck för Guds handlande än hjälporganisationernas. Speciellt i karismatiska sammanhang finns det en sådan tendens.

Annonser

Read Full Post »