Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2012

Deportees är ett band jag upptäckt den här terminen. En trevlig bekantskap. Det här är titelspåret från deras senaste skiva:

Islands & Shores

I figured out why some days feels like ages
I figured out why some rooms feel like cages

you left us with no number we could call
you left us with no sense of hope at all
I won’t mind a little bit of decieving
if it got me back into some believing

something gets to come when something gives
something gets to die when something lives

who’s looking out for this love
who’s looking out for us
who’s looking out for this love
who’s looking out for us

things are gonna be so hard on you, no matter what they say
you’re gonna need some purpose, when standing in harm’s way

you won’t let anybody tell you what to do
sometimes I think that’s exactly what you ought to
in a world where everyone is an island
I find myself there waiting at the shore
someplace to stand, someplace to fall, a place to call our own

I am getting ready to depend
who’s looking out for this love
who’s looking out for us
who’s looking out for this love
who’s looking out for us

things are gonna be so hard on you,
no matter what they say you’re gonna need some purpose,
when standing in harm’s way

If it’s up to me I’ll give you all the oceans
all the money and the factories and banks
I’ll give you all the love and deep devotion all the highways
and the airways and the tanks I’ll give you time,

I’ll give you tears and laughter
You should not hesitate to raise the stakes
I can see us rise to the ocation I can see us gather at the gates

Annonser

Read Full Post »

En gång var jag och hälsade på en vän på psykiatrin.
Då såg jag ut genom fönstret en muslimsk tjej i slöja som satt på innergården i böneställning. Det var en mycket stark syn! Även här är Gud tänkte jag.

Nu är det dags för nästa låt ”som är som en bön”.

Museum of flight av Damien Jurado

Jag kan inte påstå att jag förstår den här texten helt och hållet.
Det går säkert att ifrågasätta om det är en bön i den meningen att den riktar sig medvetet till Gud. Men jag tycker det finns stråk som kan tolkas åt det hållet.

Falling to the ground,
I was anxious to be found
You can always go home
to the safety of your cloud

Don’t let go
I need you to hang around
I am so broke
and Foolishly in love

I turned around to love revealing,
What did I learn? It’s not that easy,
When you get burned and go on burning loud.

Falling into sound
is that less defeating path
One day we will go home
To the safety of our clouds

Don’t let go
I need you to hang around
I’m so broke
and foolishly in love

I turned around, my life was changing
What did I learn? Its not that easy,
when you get burned and go on burning light.

Don’t let go
I need you to hang around
I’m so broke
and foolishly in love
I turned around, my life was changing
What did I learn?
Its not that easy when you get burned, and go on burning light.

Read Full Post »

Det här är en fråga som jag funderar en hel del på, inte minst i relation till bön. Som jag tidigare har skrivit, så tror jag de flesta kristna (och antagligen de flesta andra religiösa, också) upplever någon form av kontakt med Gud i bönen.

Hur går det till? Givet att vi accepterar att medvetandet är beroende av hjärnan (vilket vi har väldigt goda skäl att tro) och därmed någon form av emergens-teori för relationen mellan hjärnan och medvetandet, så tycks det som att Gud, om han vill påverka vårt tänkande, behöver påverka vår hjärna.

Jag har nu läst lite i en bok av Arthur Peacocke, brittisk biokemist och teolog, som skriver mycket klart om vetenskap och religion.

Utifrån hans tankar tänker jag att man kan se det som att Gud har tre grundläggande sätt att ”relatera” till världen:

1. ”Creatio continua”
Gud håller hela Universum i existens. Tanken här är att Universum inte är nödvändigt existerande, utan kontingent. Universum existerar inte med någon slags logisk eller metafysisk nödvändighet, och skulle inte Gud kontinuerligt hålla Universum i existens skulle Universum inte existera. Tanken är att Gud kontinuerligt upprätthåller Universum, och dess grundläggande naturlagar.

2. ”Creatio influentia”
Givet att Universums grundläggande struktur (dvs. de grundläggande naturlagarna, de fyra naturkrafterna) INTE leder till ett deterministiskt universum, där den första händelsen med nödvändighet har lett till hela Universums historia, inklusive mitt skrivande av det här blogginlägget, utan att det finns en viss form av genuin indeterminism eller ”frihet” i den evolutionära (både fysiska, kemiska och biologisk) processen, så kan man tänka sig att Gud kan påverka Universum, utan att bryta mot naturlagarna.

Ett sätt att tänka på denna påverkan är med hjälp av analogin ”whole-part influence” eller ”downward causation”. Båda dessa begrepp syftar på tanken att det i Universums historia uppkommer, när materia formas på olika komplexa vis, nya helheter, som har egenskaper som inte är endast en ”aggregerad effekt” av beståndsdelarnas beteende.

Det allra tydligaste exemplet skulle vara just ”medvetandets” relation till hjärnan. Hjärnans beståndsdelar, neuroner, kan inte förstå ett resonemang. Detta sker endast på en slags ”helhetsnivå” (även om denna helhetsnivå förstås är beroende av beståndselarna) – och utifrån denna förståelse på helhetsnivå kan vi välja att agera på olika vis.

Men vi behöver inte gå till hjärnan/medvetandet för att hitta exempel på emergenta helheter som utövar någon form av kausal kraft, detsamma får sägas gälla om alla biologiska organismer.

Tanken är då att på ett liknande sätt som emergenta helheter kan utöva kausal kraft, inom ramen för Universums grundläggande struktur, så kan Gud som en slags helhetsnivå för hela Universum, utöva kausal kraft på delarna, utan att bryta mot naturlagarna.

Men denna kausalitet kommer så att säga vara ”i enlighet med det skapades natur”. Detta kan man kalla för ett ”inkarnatoriskt mönster” för Guds handlande, anser jag.

Vad är inkarnationen – att Gud blev människa, eller gick in i skapelsen? Det är att ”anknyta till det som finns, och förvandla det inifrån”. Athanasios av Alexandria sa att ”Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord.”

Tänk på hela den biologiska och kemiska evolutionen. Gud har inte skapat nya entiteter som han ”stoppar in utifrån”. Nej, han har så att säga ”förvandlat det som fanns, inifrån”. På samma sätt kan vi se ett mönster i Guds uppenbarelse, Gud anknyter till dåtidens föreställningar men ges i Gamla testamentet en annan innebörd, Gud anknyter till det som finns, men ”förvandlar det inifrån”.

Ett exempel är Sabbaten, ett annat är Noa-berättelsen, som har sina förlagor i de omgivande kulturerna, men som får en annan innebörd eller förklaring i Gamla testamentet. (Exempel: i omgivande kulturers flodberättelse är floden ett försök att döda människorna för att de blivit för ”högljudda”. I GT är förklaringen till Guds dom istället ”människans våld”. Även om det inte varit någon global flod, så är det intressanta att Gud så att säga använder en sådan föreställning, men ger den en helt annan innebörd och poäng.)

Det finns en kongruens här, anser jag.

3. Intervention
Det tredje sätt som Gud kan handla i relation till världen är den (i våra dagar, åtminstone) gängs förståelsen av ”mirakler” som ”brott mot naturlagarna”.

Jag kan inte se att detta skulle vara omöjligt, men jag tror det tillhör undantagen. Här är det trots allt så att Gud inte tycks agera i enlighet med dess skapades natur, och inte heller ”bortom” det. Men kanske kan man då tänka sig att Gud, i den mån han utför sådana mirakler, endast gör det om skapelsen ber honom om det (och naturligtvis inte alltid ens då….) men min poäng är att det ändå blir med en respekt för skapelsens integritet eftersom det först sker efter att människan ber Gud om det.

Om vi stannar vid ”handlingsmodell två” så tror jag att den är den mest fruktbara att tänka sig Guds relation till oss när vi ber. Människan har en på olika sätt ”religiös hjärna” verkar det som. Gud anknyter till detta och kanske ibland också, genom en slags ”whole-part” influens, kan Gud påverka våra tankar.

Detta är å ena sidan, den mest grundläggande övertygelsen för den genuint religiöst troende, att Gud faktiskt interagerar med en på nåt vis, samtidigt som det är en mycket svår fråga att hitta en bra modell för.

Jag tyckte att jag fann en vila i detta när jag läste häromveckan, men sen fick jag lite nya frågor.

Dock tror jag att det är den bästa modell vi har (iallafall som jag har hört talas om) och det finns en överensstämmelse med hur Gud tycks handla i allmänhet, dvs att han anknyter till det som finns och förvandlar det inifrån, vilket tycks gälla både i naturen och i ”uppenbarelsen”. Det är fascinerande att det går att se ett sådant mönster, anser jag.

Om detta är det normala sättet för Gud att förhålla sig till världen, tror jag att vi kristna behöver göra upp med ett alltför dualistiskt perspektiv.

Read Full Post »

Påsk!

Det är påsk. Kristenhetens största högtid. Vad hade hänt om Jesus inte hade uppstått? Om lärjungarna inte hade trott att Jesus hade uppstått?

Det var gott om Messiaspretendeter på Jesu tid men ingen annan Messiasrörelse har överlevt.

Att bli korsfäst tolkades av judarna på Jesu tid som ett straff av Gud. I Gamla Testamentet står det på ett ställe ”Förbannad är var och en som hängs upp på en träpåle” – vilket judarna på Jesu tid relaterade till romarnas bruk att korsfästa misshagliga personer. Begreppet ”kognitiv dissonans” har nog aldrig varit mer passande, även om det inte var uppfunnet då.

Om detta var sista händelsen i Jesu liv, är det svårt att förklara att han fortfarande förkunnades som Messias efter sin död.

Uppståndelsen tolkades som en bekräftelse på Jesu budskap, och som en seger över döden.

Utan uppståndelsen är det mycket svårt att förklara varför den här Messiasrörelsen överlevde, och spreds med styrka (långt innan den blev statsreligion drygt 300 år senare).

I en fin Taizésång heter det:
”In resurrectione tua, Christe, coeli et terra laetentur”

I din uppståndelse, Kristus, glädjer sig himlen och jorden.

http://www.youtube.com/watch?v=_47gKnCMVNQ

Read Full Post »

Into my arms

I don’t believe in an interventionist God

But I know, darling, that you do
But if I did I would kneel down and ask Him
Not to intervene when it came to you
Not to touch a hair on your head
To leave you as you are

And if He felt He had to direct you
Then direct you into my arms

Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms

And I don’t believe in the existence of angels
But looking at you I wonder if that’s true
But if I did I would summon them together
And ask them to watch over you
To each burn a candle for you
To make bright and clear your path
And to walk, like Christ, in grace and love
And guide you into my arms

Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms

But I believe in Love
And I know that you do, too
And I believe in some kind of path
That we can walk down, me and you
So keep your candles burning
And make her journey bright and pure
That she will keep returning
Always and evermore

Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms

Jag tänkte jag skulle lista några låtar som jag uppfattar som böner. Det skall alltså finnas ett stråk av bön i dem (mer eller mindre uppenbart).

Första gången jag hörde den här, berörde den mig väldigt mycket.

Jag brukade också tänka att det hade varit ännu starkare om man bytte ut ”into my arms, oh Lord” till ”into your arms, oh Lord”.

Om Gud är den stora kärleken kan det vara ett uttryck för kärlek att be att den man älskar kommer till Gud även om det innebär att man själv kanske mister henne/honom.

Men nu tänker jag att det nog skulle vara finast om det växlade mellan ”into my arms” och ”into your arms”.

Sen hörde jag den under en tid när jag inte var så säker på min tro så det blev ännu mer bitterljuvt, för det uppfattades faktiskt (utan att låta pretentiös) som att förlora något mycket kärt (det som texten handlar om att man inte vill göra..).

Read Full Post »