Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

Om Gud finns och har skapat världen, så innebär ju det att det finns nån form av ”trafik” från Gud till världen, i och med akten att Gud skapar. Hur detta går till är det inte så konstigt om vi inte förstår, eftersom vi inte har nån direkt empirisk erfarenhet av nåt annat än det som vi erfar i den här världen.  Men det måste ju vara möjligt, om Gud är skapare.

Fysikern och prästen John Polkinghorne brukar ibland tala om Guds ”interaktion” med världen. Polkinghorne brukar betona att han ogillar ordet ”intervention” och föredrar interaktion. Intervention antyder att Gud griper in lite hipp som happ, menar Polkinghorne, medan interaktion, kan föreställas som ett mer kontinuerligt inflytande över världen. Inom processteologin brukar man tala om Guds ”lockande” men inte ”tvingande” (coercion) av världens process.

Om världen inte är fullständigt deterministisk – vilket man (naturvetarna) säger mig (som inte är naturvetare) att kvantmekaniken innebär, så skulle detta kunna innebära att världen har förutsättningar att utvecklas åt olika håll, och Gud kan ”locka” skapelsen åt ett visst håll, utan att behöva ”göra våld på” skapelsens natur.

Men hur detta lockande går till, har vi inte besvarat. Vi har bara sagt att det kanske är så att det är mer förenligt med Guds allmänna relation till världen – som enligt många måste inbegripa en respekt för det skapades autonomi – att han lockar snarare än tvingar världen till dess mål.

I boken Bibeln som Guds ord av Anders Piltz och jesuiten Herman Seiler , som jag uppskattade mycket för den hjälpte mig att göra upp med naiva föreställningar om vad Guds inspiration av Bibeln kan tänkas innebära, menar man att inspirationen av Bibeln sker genom  att det är den är tillkommen i det gudstjänstfirande folket som gemensamt har skrivit en viss bok i Bibeln. (De flesta böcker i Bibeln har inte en författare, utan många och har tillkommit i processer, på ett sätt som vissa bibelsyner har svårt att acceptera.) Detta uppskattar jag. Men logiken bakom påståendet är att Gud på något sätt tänks influera dessa människors teologiska perspektiv genom gudstjänsten.

Det är denna typ av ”påverkan” som jag kommit att fundera en hel del på hur den går till. Det tycks helt enkelt lite ”övermaga” att tro att Gud påverkar en på ett specifikt vis, även om det är exakt det vi ber om nästan jämt. Så kanske är det så att verkligheten är lite för bra för att jag ska uppfatta det som rimligt att tro att det är så.

Egentligen hade jag tänkt att sammanfatta ett föredrag av Polkinghorne, där han talar om tre aspekter av Guds ”interaktion” med världen, men jag hittar inte det föredraget, så det får vänta till senare. Det var ganska klargörande tyckte jag.

Avslutar med den här reflektionen:

”Whitehead characterized God’s relationship to the world as that of a persuasive Lover, and others such as Edwards, Haught and Peacocke have offered variations on Whitehead’s theme.  Consider that the love relationship is the fundamental and most intimate of relationships, and that the essence of love is to persuade rather than coerce.

Consider further that the experience of the beloved is to flourish and grow and emerge into fullness of life as a result of being loved.

If this is so in human experience, then in a much more profound way God’s divine, unconditional love for the creation must be such as to invite, to entice, the creation into ever more complex levels and ramifications of being.  To accomplish this, the God of infinite love ”freely accepts the limits of loving finite and created beings, [and] accepts the integrity of nature, its processes and its laws.”  God invites the world through the complex interplay of all of its elements to emerge into more novel forms and greater beauty through the evolutionary process.”
(via: http://community.berea.edu/scienceandfaith/essay07.asp)

Annonser

Read Full Post »

När jag började plugga på universitetet rasade min gamla världsbild (en semifundamentalistisk världsbild) ihop.

Det första jag behövde integrera med min tro var evolutionen. Det tog många år att hitta ett förhållningssätt som jag tycker är hållbart i relation till detta.

Sen för ett par, tre år sedan kom jag in i en annan vila i dessa frågor. Ganska snart därefter tog dock annat i livet över – som inte var teologiska funderingar – som tog mycket energi och kraft. Jag kan tycka det är lite synd att jag inte tog vara på den tiden av lugn i funderingarna utan istället skapade olugn på egen hand.

Nu har en ny fråga börjat göra sig påmind, sen ungefär ett år tillbaka. Ingen rast, ingen ro, således.

Det är en mycket personlig sak, eftersom det har att göra med det mest intima i tron. När kristna ber, och firar gudstjänst, upplever de flesta tror jag, någon form av kontakt med Gud. Hur går det till?

Om vi accepterar någon form av emergensteori gällande relationen mellan medvetandet (själen) och hjärnan – det vill säga att medvetandet är en emergent (uppkommande) egenskap hos hjärnan, som är beroende av men inte fullständigt reducerbart till hjärnans beståndsdelar. Att medvetandet inte är reducerbart till de materiella beståndsdelarna tycks följa av att vi kan förstå ett resonemang. Neuroner kan inte ”förstå” – men hjärnan består bara av neuroner. Samtidigt tycks dessa neuroner, när de kopplas ihop på ett komplext vis, ge upphov till nya egenskaper, där förståelse är en sådan.

Vi kan dessutom agera på grund val av förståelse. Hursomhelst, även om medvetandet inte är reducerbart till sina minsta beståndsdelar, så blir frågan: hur kan Gud påverka vårt medvetande, om det inte sker genom hjärnan? Och om det sker genom att Gud påverkar neuronerna, innebär det då att Gud mirakulöst intervenerar i våra hjärnor varje gång vi upplever Guds närvaro?

Jag tror att Gud kan intervenera mirakulöst, men jag tror det sker ganska sällan. Jag kan således inte tro att det sker varje gång jag upplever Guds närvaro.

Ett möjligt sätt att tänka om detta tycks finnas i tankarna som teologen och biokemisten Arthur Peacocke har.

Peacocke var präst i anglikanska kyrkan och skrev väldigt mycket om relationen mellan naturvetenskap och teologi. Peacocke var ”emergentistisk monist” det vill säga han ansåg att världen bestod av ett och samma ”material” (därav monism) men tänkte sig att detta material kunde ge upphov till distinkta nivåer i verkligheten – emergenta nivåer – som på något sätt kan utöva sin egen kausala kraft. Peacocke tänkter sig således inte att all kausalitet återfinns på fysikens ”lägsta nivå” (mellan olika subatomära partiklar).

Detta kallade Peacocke för ”top-down causality” eller ”whole – part influence”.

Tanken är att helheten kan utöva någon form av kausal kraft på sina beståndsdelar. Detta är dock inte emot naturens lagar. Det är alltså inte ”interventionistiskt” i den mirakulösa meningen att det är ett brott mot naturlagarna.

Vidare tänker sig Peacocke att Gud på nåt sätt är relaterad till hela världen som hela världens ”helhetsnivå” och kan utöva en form av inflytande på delarna, utan att detta är ett brott mot naturlagarna.

Konsekvensen av detta resonemang är att Gud är relaterad till världen på ett analogt sätt som medvetandet är relaterat till hjärnan.  Medvetandet kan påverka hjärnan utan att ”bryta mot naturens lagar” och på något liknande sätt, tänker sig Peacocke, kan Gud påverka världen utan att bryta mot naturens lagar.

Detta har jag ingen djupare förståelse för, utan endast på ett väldigt översiktligt plan. Problemet är ju också att vi har en väldigt liten förståelse för hur medvetandet kan påverka hjärnan. Men att den kan göra det är en förutsättning för att vi ska kunna sägas agera på grundval av en viss förståelse.

En dualistisk förståelse – där själen är en separat substans – hamnar inte i samma problem när det gäller Guds interaktion med medvetandet som emergens, eftersom själen där i en dualistissk modell är immateriell och på nåt vis redan på ”samma andliga plan” som Gud.

Men som jag ser det hamnar substansdualism i andra problem, och de problemen har att göra  med att det finns t.ex. en gryende medvetenhet i djurriket och en gryende självmedvetenhet hos de högre djuren. Detta blir märkligt om tanken med substansdualismen är att förklara medvetandet, eftersom denna tycks stå i proportion till hur pass komplexa hjärnor som organismen har. Det finns ett väldigt intimt samband mellan hjärna och medvetande, det är ganska uppenbart.

Jag anser att man bör anamma den teori som bäst förklarar de mest säkra observationerna i första hand. Att det blir svårare att förklara hur Gud interagerar med medvetandet för en emergensteori är inte ett tillräckligt skäl att förkasta emergensteorin. För det första är det kanske möjligt att förklara detta på ett tillfredsställande sätt, för det andra, kanske vi misstar oss. Gud kanske inte interagerar med våra medvetanden på ett personligt vis.

Vi kan inte anta en teori om medvetandet för att det gör vår teologi lättare, anser jag. Dock kan det tänkas att det finns skäl, förutom för att förklara kropp-själ problemet, som talar för en substansdualism, som så att säga kompletterar emergensteorin. Det är jag öppen för. Vissa typer av nära döden-upplevelser tycks tala för det, t.ex.

Neil Grossman skriver mycket intressant om nära döden upplevelser här:

http://anti-matters.org/articles/8/public/8-8-1-PB.pdf

Men om vi för ett ögonblick leker med tanken att Gud inte interagerar med våra hjärnor på ett direkt vis. Hur ska vi då förstå religiösa upplevelser av kärlek och frid? Varför är våra hjärnor funtade på det viset, att vi i religiös praxis tycks kunna generera sådana erfarenheter? Vad är poängen med det? Hur har det blivit så, rent evolutionärt? De tycks kunna förändra en person, hjälpa en person att förlåta, att gå vidare att hitta ny kraft och energi. Det är förstås bra saker. Men är de bara ”evolutionärt inbyggda” mekanismer?

Jag kommer fortsätta att skriva om dessa saker. Kommentera gärna. Som du märker är det ”work in progress” i mitt lilla huvud.

Read Full Post »