Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2009

Det konkreta och det abstrakta. Står de i motsatsställning? Kan de samsas.. berika varandra?

Jag är trött på halvmesyrer och längtar efter helhjärtat engagemang. Svårt att skriva mer än så utan att bli onödigt personlig.

/Christoffer

Read Full Post »

Rahner igen..

Läser en recension av PannenbergsJesus: God and man” och hittar hos recensentens genomgång av Pannenberg något som kan vara en slags förklaring till vad Rahner kan ha menat med att ”det obegränsade” förutsätts i mötet med ”det begränsade”. Först ett litet klargörande, Pannenberg menar, att vad saker och ting är förstås först när det sätts i relation till allt annat. Således kan historiens delar förstås först, när det sätts i relation till historien som helhet, dvs. även framtiden och tidens slut:

Metaphysically speaking, any perception of finite parts, or the finite parts themselves (…) can only be understood in relationship to other parts. So to speak parts are parts only in their relationship to other parts. Every time we draw a border, says Pannenberg, we have thought, however vaguely, of something that lie beyond that border. This leads to the dialectical concept of ”whole,” because parts are parts, almost tautologically, in relation to a whole of the parts.

Every finite thought, then, borrowing from Descartes formulation, presupposes the infinite ”unifying unity” that lay behind the whole. This Pannenberg calls a ”nonthematic perception” or intuition of the infinite contained in every finite content of consciousness. So to speak, every finite content, both in our understanding of it (noetic) and in itself (ontic) has (to borrow Gadamer’s expression) an expressed and unexpressed association to the rest of the totality of reality. What this does then, is to point to the future as the source of completion or totality, because only when (if) the future is completed (which Pannenberg later draws affinities to the Christian understanding of the eschaton) will objects be given to themselves their totality, and hence their essence.

Det som sägs här är dels att en ”del” inte kan förstås isolerad från den helhet i vilken den är en ”del”. Det sägs också att, i varje avgränsning, så finns det en implicit större helhet, mot vilken avgränsningen äger rum. Denna större helhet kan inte själv vara begränsad och samtidigt utgöra hela verkligheten, för en begränsning kan bara tänkas i relation till något större.

Vad något är tycks således inte kunna helt avgöras isolerat, dels från dess hela historien, dels från dess relation till hela historien (dess plats i den historien).

This breeds a specific problem, however: if the preceding is true, then can it be really so that everything is not ”what it is” yet? Pannenberg answers the affirmative while circumventing relativism or skepticism. He says that everything that is, exists in a mode of anticipation of its potential completion, and as such, everything’s essence exists in relationship to a potential future completion, the future being the source of the wholeness of finite being. Pannenberg ends chapter 5 of Metaphysics with a particularly mind-bending statement: ”the essence of events and forms within the natural world changes over the course of time; that is, what they are changes…only at the end of their movement through time, or at the end of more complex series of events, could anyone actually decide what makes up their distinctive character, their essence. At that time, one would have to maintain however that this [final state] had been the essence of the thing in question all along [emphasis mine]…the decision concerning the being that stands at the end of the process has retroactive power…if motion is understood as goal directed becoming, then the goal at which it aims, which will be ‘completely’ reached at its end, must somehow be already present and efficacious during the motion…if one allows this description (strange as it may seem) to sink it a bit, holding back the overused metaphor of seedlike predisposition and developement, it becomes clear that the presence of the entelecheia in the process of becoming has an anticipatory structure: it implies an anticipatory realization of the eidos before actual realization.”

/Christoffer

Read Full Post »

Andens närvaro

I sin bok ”Drick djupt av Anden” skriver Peter Halldorf:

Många kristna vet dagen då de först mötte Jesus på ett personligt sätt, men ingen kan med säkerhet säga när hon första gången berördes av den helige Ande. Anden verkar i våra liv långt innan vi är medvetna om det. Den Helige Ande är Guds vind som blåser genom världen, vi kan känna dess fläkt i de mest skiftande sammanhang. All verklig godhet, all sanning och kärlek, all genuin barmhärtighet, var den än uppträder och i vilket namn den än kommer till uttryck, vittnar om den Helige Andes närvaro.

Jag tänker att vi möter Gud i skapelsen, som ju är Guds skapelse, i all sanning, godhet och skönhet. Det är, tror jag, kännetecknande för mötet med sanningen, godheten och skönheten att den spränger våra perspektiv, gör oss mer nyfikna och fria. Får oss att växa.

Karl Ranher (1904-1984) en av de mest inflytelserika katolska teologerna under 1900-talet, och han tänkte sig att alla människor hade en ”latent” Gudsmedvetenhet/erfarenhet. (På något sätt som jag inte riktigt förstår, så menar Rahner att förutsättningen för alla ”erfarenheter av det begränsade” (dvs. av skapelsen) är en föraning, eller idé om det obegränsade, att i vår förståelse av det begränsade finns en det obegränsade, absoluta, med som bakgrund.)

Jag tror, hursomhelst att alla människor har en sådan ”otematisk”, ”outtalad”, ”icke-explicit” erfarenhet av Gud och hans Ande. Kallelsen för människan är att denna otematiska Gudserfarenhet skall bli medveten. Gud vill göra sig känd, inte bara som det sanna, goda i allmänhet, utan också, som en person, som Du, som möter människan i en personlig relation. Som den ursprungliga källan för allt det goda.

Detta sker antingen i detta liv eller i nästa.

I Westministerkatekesen står det att människans mål är att ”ära Gud och njuta honom i evighet”.

Vårt ärande av Gud, är själva kärleksrelationen till honom. Gud vill inte ha en hejarklack, han vill ha gemenskap. Gemenskap förutsätter äkthet och öppenhet.

/Christoffer

Read Full Post »

En tanke:

Har människan ett behov av att kämpa? Ett inre behov av att kämpa för det goda?

Jag ser lite på en dokumentär på TV om en amerikansk svart skådespelerska som bryter igenom rasbarriärerna. Det ger den känslan som jag fått några gånger tidigare när jag sett lite av den amerikanska svarta medborgarrörelsen: Det finns något i den som är så otroligt vackert. Deras inre hållning, deras integritet, deras livsglädje och deras stolthet. Hur de vägrar att låta sig finnas i kränkningen, men inte heller blir hatiska.

Att övervinna det onda med det goda. Det märks att den kampen har varit djupt meningsfull. Kanske är det på sätt och vis, ett mänskligt behov att kämpa?

Jag tror det jag menar i grund och botten handlar om ett behov av att ge sig hän. Självklart är det för en del kanske mest en vardaglig realitet, man måste kämpa för sitt liv, för sin rätt. Det är inget ”val” och inte så glamoröst. Men jag tror det samtidigt ligger nära ett existentiellt behov.. Det som Gunnel Vallquist uttrycker (och som jag hittat via Peter Englunds blogg):

“Vår kontemplation av skönheten är mera oegennyttig än vår tillbedjan av kärleken. Men vårt behov av gemenskap, av förening med det absoluta, det gudomliga, är oavvisligt, och det kan bara fyllas genom kärleken. Man älskar därför att man hänförts av en annans skönhet – men denna skönhet når man inte förrän man helt släppt till sig själv åt kärleken. Skönhetsupplevelsen markerar avståndet – kärleken överbryggar det.”

Det här handlar också om att ge sig hän. Det tror jag är ett mänskligt grundbehov. Därmed inte sagt att människan lever i det hela tiden, men jag tror att vi är lyckligast, och mest mänskliga, när vi gör det.

/Christoffer

Read Full Post »

Den Brasilanska biskopskonferensen häver bannlysningen av flickan och hennes mamma. Tur att det finns andra, mer vettiga biskopar i Brasilien! Så här säger ordföranden i biskopskonferensen:

CNBB:s ordförande Geraldo Lyra Rocha sade att kollegan Sobrinho hade misstolkats.
-Ärkebiskop Sobrinho har inte exkommunicerat någon. Jag är säker på att han inte var ute efter att skada någon utan bara ville rikta uppmärksamhet mot en viss låt gå-attityd (gentemot aborter), sade han.

Det uppfattar jag som en efterhandskonstruktion, men det visar ändå att man tar avstånd från exkommuniceringarna.

Så här sade Anders Arborelius, Katolsk biskop i Stockholms stift (som täcker hela Sverige) häromdagen (innan det blev känt att exkommuniceringarna skulle hävas) i ett pressmeddelande:

I sådana extrema fall, som här när det gäller en så ung flicka som riskerar att dö om graviditeten fullföljs, måste Kyrkan i första hand ha pastoral omsorg om den våldtagna flickan och hennes förtvivlade mor, och ge dem tröst och lindring. Kyrkan får inte utesluta sig själv från möjligheten till att erbjuda dem detta. Det är obegripligt att ärkebiskop Sobrinho gett offentlighet åt denna exkommunikation. Liknande tragiska fall skall lösas i samband med bikt och själavård, inte inför hela världens ögon. Man kan föreställa sig vilket lidande en redan hårt drabbad mor och dotter utsatts för genom att fallet fått en sådan offentlighet.

I koppling till detta vill jag säga att det är svårt att se att flickans mor kan klandras för att ha följt läkarnas råd. Det finns tillfällen i livet när vi tvingas välja mellan två onda ting. I sådana ytterst svåra situationer är det omöjligt att finna en lösning där inte någon blir lidande.

/Christoffer

Read Full Post »

Förvirrad debatt

Den senaste veckan så har ett fall debatterats där en läkare har häktats misstänkt för dråp.

I debatten har det låtit som att anledningen till häktningen är att läkaren har beslutat stänga av respiratorn och ge smärtstillande medicin. Det är inte sant. Anledningen till anmälan, som är gjord av flickans föräldrar, är istället som det står i (SvD):

Kärnan i brottsmisstanken mot läkaren är bland annat att den stora dos av det lugnande medlet tiopental som återfanns i spädbarnets kropp är inte införd i barnets sjukjournaler, erfar TT. Det handlar, enligt obduktionsprotokollet, om en dos som ligger tusen gånger över den normala dos som brukar ges och därmed långt över de nivåer man kan se vid dödliga förgiftningar.

Enligt TT:s källor förnekar den dråpmisstänkta läkaren att hon har givit tiopental till barnet och hävdar att hon bara givit morfin i normala doser.

Även morfinhalten hos barnet låg på nivåer som leder till dödliga förgiftningar, enligt uppgifter till TT.

Det misstänkta brottet avslöjades sedan Västerortspolisen beordrat en obduktion av den döda flickan. Bakgrunden till det beslutet var att barnets familj anmält att det var ” något konstigt” med barnets död efter att hon fått hjärnblödning på grund av en överdosering av natrium.

Det är ingen som ifrågasätter att man avslutar en meningslös behandling och ger smärtstillande för att patienten inte skall lida. Det som dock ifrågasätts är att läkarna själva injicerar dödliga substanser i en människas kropp. Man kan tycka att det inte spelar någon roll, i det enskilda fallet, eftersom personen ändå kommer att dö, men det är en stor principiell skillnad mellan att avsluta en meningslös behandling och att aktivt injicera dödliga substanser i en persons kropp.

I vården måste man vara noga med sådana principer.

Ser också att Maria Hasselgren (pressekreterare på Stockholms Katolska stift) tvingas försöka förklara den brasilianske biskopens oförklarliga agerande angående aborten som utfördes på läkarnas inrådan. I Katolskt tänkande så är foster mänskligt liv, vilket innebär att abort endast accepteras om moderns liv bedöms vara i fara. Det är precis samma principer i Brasiliansk lagstiftning, abort är förbjudet i alla andra fall. Läkarna – som borde vara mer medicinskt bevandrade än biskopen – bedömde att den 9 åriga flickan inte hade möjlighet att föda och bära tvillingarna. Därför är aborten enligt katolskt tänkande tillåten.

Det är trist att sådana här händelser ska ta uppmärksamhet från allt bra som finns i katolskt tänkande.

/Christoffer

Read Full Post »

Jag har kommit till en punkt nu, då jag inser att jag kommer att behöva försaka annat för att kunna få någon typ av struktur i tillvaron.

Det finns många som kan leva oregelbundet och ändå fungera. Jag kan inte det, och det har väl i grund och botten med mina sömnproblem att göra.

Därför har jag tagit ett beslut om att jag ska gå upp kvart över sex på vardagarna och halv nio på helgerna.

För att bevisa för omvärlden att jag också gör det så kommer jag rapportera på bloggen hur det går. Ibland kommer jag att skriva ett kort inlägg på morgonen, kanske inte om nåt speciellt, men bara för att tala om hur det gått.

Igår kväll, när jag kom hem, så tänkte jag att jag skulle skriva klart min arbetsansökan som jag ägnade större delen av gårdagen åt, så att jag kunde ägna mig helt åt studierna idag. Men jag blev så upp i varv att jag inte kunde sova när jag gjort det, även fast jag var klar vid typ halv ett. Så jag somnade inte förrän tre.

Jag är så trött på detta, så jag behöver bli hård om mina rutiner. Det innebär att jag måste vara hemma senast 23.00 på vardagarna och senast 00.00 på helgerna.

Tänk vad skönt det vore att få in den här strukturen, och slippa stressen och frustrationen för att jag inte hinner med det jag vill hinna med och utnyttja den potential jag har.

Det svåra är antagligen att vara disciplinerad med att ta sig hem i tid, men det är bara att bestämma sig och köra på.

/Christoffer

Read Full Post »

Older Posts »