Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2009

Teatersport

Jag höll på en del med improvisationsteater när jag gick på gymnasiet, jag hade det som individuellt val. Det var väldigt roligt och det öppnade upp nya sidor för mig. Det var roligt och det blev uppskattat.

Sen när jag gick på Hålland folkhögskola höll vi på ganska mycket med spex och improvisation, både på folkhögskolan, men mest i Östersund när jag med två kompisar var ”barn- och ungdomsledare” där, och på läger. Det var också roligt.

Sen när jag kom tillbaka till Uppsala så har det inte varit jättemycket. Det teoretiska har väl en tendens att ta överhanden.

Men jag var några gånger med på Snerikes nationsteater för ett par år sen, gick några gånger i höst, och sen gick jag förra veckan, och så visade det sig att de skulle ha teatersport – som uppträdande alltså. (Var nog en 70 pers där.) Så jag var med i ett av lagen. Det var roligt.

Vi kom tvåa av åtta lag.

Men jag känner ändå en viss frustration, även om det gick rätt bra. Det jag tror det delvis handlar om är att jag ofta är ganska verbal när det gäller impro, och det var inte så bra scentekniker för det. Men det är inte så konstigt heller att jag kanske är lite ringrostig, när jag inte hållit på med det på länge.

En scen gjorde vi med tekniken ”händer” och det innebär att man är fyra personer, där två pratar och de andra två är de andras händer. Den tekniken gjorde vi på ”bästa systemet-scen”. Den blev bra, men jag var händer, vilket var kul, men dock inte så verbalt. Det blev en rolig scen hursomhelst.

Nästa scen var ”knatte, tjatte” dvs. man säger ett ord i taget, men är två personer som är som en person, som turas om att säga det. Den var på ”bästa kriminal-deckar-scen”. Den blev ganska bra den scenen.

Sen sista scenen (”finalen”) var temat ”torr humor” och det var ett väldigt svårt tema! Tekniken var ganska rolig; det var ”känslozoner” dvs olika zoner på scenen innebar olika känslor, så ställde man sig där skulle man ha den känslan, ”ångest”, glädje och melankoli.

Men det är verkligen inte lätt att komma på ”torra skämt”, i en viss känsla. Jag tycker dessutom det är pinsamt med såna skämt tycker jag, det blir liksom inte kul. Tanken är väl att det ska vara ”tråk-roligt” men det tycker inte jag det blir.. tycker mest det blir krystat och tycker inte det är kul att det är krystat.

Hursomhelst så har jag bestämt mig för att fortsätta att gå mer regelbundet nu, jag hoppas vi anordnar fler teatersportkvällar.

/Christoffer

Ps. Eftersom jag inte kan undgå att analysera lite, så kommer här lite analys:

När jag gick på dramat på gymnasiet hade vi en väldigt bra lärare, som berättade lite om impro, hur det är tänkt.

Det finns t.ex. regler om att man får ”böta” varje gång man säger könsord eller svär. Det gör att humorn inte spårar in på vissa teman hela tiden. Det gör faktiskt att kvaliteten höjs, man måste bli mer kreativ.

Sen var hon väldigt bra på att få fram alla i gruppen. Om det inte är en ledare i impro-sammanhang kan det hända att det blir obalans i gruppen. Det var inget jag tänkte på ikväll, men en ledare kan göra den skillnaden.

En annan sak som jag tänkte på är när publiken ”ropar” in saker – det är ofta en dynamik mellan scen och publik – att även då så måste publiken vara lite kreativ.. En del vill liksom bara ropa så att man hackar upp scenen, istället för att tillföra scenen dynamik. Det handlar till exempel om NÄR man ropar ”bryt”, som en teknik handlar om – det måste vara när det finns nåt kul att bygga vidare på..

Eller att man ropar ”kåthet” eller ”sexuellt hat” så fort det efterfrågas en känsla. Det blir också enkelspårigt och inte så kul till slut. En del ropar också för att själva synas, snarare än att tänka vad som skulle bli kul.

Därför är de där ”pryda” reglerna rätt bra, de stimulerar till kreativitet.

Det är väl det som är det roliga med improt till slut, om det sker nya och oväntade och roliga saker.

Ds.

Read Full Post »

Jag har blivit utmanad, och antagit den. Den som kastat den vita handsken är Mackan Andersson, som driver det utmärkta projektet ”humorblogg i fastetid”. (Vilket inte är det officiella namnet.) Det där låter nästan som något som skulle kunna vara ett ämne på en syjunteafton. (Antar att det gäller nästan alla ämnen som avslutas med ”–i fastetid”.)

Tanken är att man inför mer humor på fler bloggar, och det låter ju som en bra sak. Jag är därför med på det.

Min tanke är att sätta in ett blogginlägg i veckan.. under ”fastetiden” och jag tror det första bloggämnet blir…”Tio-i-topp-fasteidéer”.

Read Full Post »

Jan Helin heter chefredaktören för Aftonbladet.

Linda Skugge intervjuade Marcus Birro för Aftonbladet, fick ok innan, de skickade dit en fotograf och Linda Skugge. Sen säger Jan Helin, utan att ens läsa artikeln, att han inte vill ha artikeln – för han har kommit att ”ogilla Marcus Birro som person”.

Jag blir mållös. Helin bryter mot både journalistiska normer och normal allmänmänsklig respekt.

Hur relevant är Helins personliga tyckanden om olika personer och företeelser för vad som ska vara med i Aftonbladet?

För det första är Birro väldigt omtyckt av många. För det andra är det inte en grund för att intervjua eller inte intervjua vad man tycker om personen.

Om en chefredaktör skulle bete sig på det viset skulle man ju inte kunna intervjua typ nån. Det är ju journalistisk idioti!

Men dessutom är det direkt kränkande att låta en av sina journalister intervjua Birro, och sen vägra att läsa intervjun, och bara ringa upp Birro för att säga att man inte vill ha intervjun, för att man ogillar Birro som person!

Det är ju helt makalöst..

/Christoffer

Read Full Post »

Av någon anledning..

..känner jag för att citera Martin Luthers utläggning till det åttonde budet (om att man inte skall ljuga):

Vad är det?
Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, baktalar, sprider lögner eller talar illa om vår nästa, utan urskuldar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.

Read Full Post »

David Castor har skrivit en bra reflektion som jag vill tipsa om:

http://www.pastorcastor.se/news.php?readmore=4

/Christoffer

Read Full Post »

”Frälsningshistorien” – Guds handlande för att förena skapelsen med sig själv (och som teologin talar om) – måste förenas med naturhistorien, (det som naturvetenskapen och historievetenskapen beskriver). Dessa två saker måste vara kongruenta. (”Gå ihop..”)

Vi kristna tror ju att det är en och samme Gud som skapar och som frälser. Att därför studera naturen i naturvetenskapen är också att studera vad Gud gör. Vissa delar av kristenheten har tappat bort detta.

Det är inte två verkligheter, det är en. Att säga att naturhistorien är irrelevant för frälsningshistorien är röra sig med dubbla sanningsbegrepp.

(Och att säga att teologin kan beskriva naturhistorien är att tillämpa en rationalistisk epistemologi eller kanske idealistisk metafysik i sin syn på naturen, nämligen att man inte behöver studera naturen för att veta hurdan den är. Det är felaktigt.)

Frälsningshistorien, som den ofta utläggs, tycks förutsätta en falsk, eller oinformerad syn på naturhistorien.

De som dock försöker förena dem talar på ett så abstrakt plan att man kan undra: ”vad har det här med mig att göra?”

Athanasios av Alexandria (295-373) sade: ”Gud blev människa så att människan kunde bli gudomliggjord.” I den ortodoxa traditionen kallar man detta för ”theosis” – gudomliggörelse.

I katolsk och reformerad tradition kallar man det för ”förhärligande” tror jag – men det handlar om samma sak, förening med Gud.

Enligt Aquino så är det människans ”finalorsak” att förenas med Gud – det är då hon blir lyckligast och det är det hon är ämnad för. (Begreppet finalorsak hämtar ju Aquino från Aristoteles, och det står för vad som är någots yttersta syfte.)

Men det är hela ”skapelsens” finalorsak att förenas med Gud. Men bara människan kan säga Ja till att förenas med Gud, och bara så kan skapelsen fritt välja Gud.

Det vanligaste ordet för ”synd” i Bibeln är det som i Nya testamentet heter ”hamartia” – och det betyder ”att missa målet”. Om målet med våra liv är att förenas med Gud, så är synden ytterst att missa detta mål.

Universum har utvecklats från en liten, liten punkt till dagens enorma universum där det finns liv och så komplexa organismer som du och jag. Jag tror det finns ett moraliskt värde i växandet, både i människors liv och i universum som helhet.

Människan kallas i Katolska kyrkans katekes för ”capax dei” – kapabel att ta emot Gud.

NT Wright talar om att vi ber i ”Fader vår”: ”Låt ditt rike komma, låt din vilja ske” dvs. att något skall förändras och förvandlas med den här världen. På sätt och vis kan man se hela universums historia som en serie sådana förvandlingar. Där universum genom att ”transcendera sig själv” ”förverkligar sig själv”.

Kanske kan man se det som att växande är samma sak som ”omvändelse”. Kanske kan man då kalla hela universums historia som en form av ”omvändelse” – i analog mening – det handlar iallafall om transformation, vilket jag tror är ”omvändelsens” syfte, att bli transformerad av Gud. Och som troende tror vi ju att Gud ständigt transformerar skapelsen. Men han gör det ”inifrån” – inkarnatoriskt (inkarnationens princip, som ju gestaltas tydligast i Guds människoblivande i Jesus, innebär att Gud frälser skapelsen inifrån, han går in i skapelsen och förnyar den inifrån) analogt med hur skapelsen transcenderar sig själv, men samtidigt inte att det är ”nya, okända entiteter” som läggs in utifrån, utan det är de tidigare entiterna som transformeras.

Vad innebär det här för vår syn på ”frälsning” – som man också kan kalla för fullbordan av skapelsen?

Det tål att tänkas på! Dock en annan kväll för min del. 🙂

/Christoffer

Read Full Post »

Citat..

När jag gick på bibelskola var det en del som roade sig med att hitta bibelord som låter absurda eller bisarra. (Naturligtvis ingår det i en sådan övning att inte försöka hitta förklaringar till vad bibelordet betyder, eftersom det komiska då försvinner. Inget konstigt med det, men vill bara säga det eftersom det är ganska vanligt att folk gör sånt här på allvar utan att också läsa ”på allvar” (dvs. försöker förstå med de medel som finns tillgängliga).)

Kom att tänka på det när jag läste Daniel Astgårds trevliga kommentar om Ordspråksboken 25:16:

Ordspråksboken är precis vad den heter- en samling ordspråk. Vad jag förstår skall ett ordspråk vara en kort käörnfull sentens som fångar en viktig sanning.
Då undrar jag hur Ords. 25:16 kom med över huvud taget? På vilket sätt kommunicerar denna vers något mer än det självklara?
Det här är numera min favvobibelvers. Hädanefter är det denna vers jag kommer att skriva som hälsning längst ner på brev och så där.

Ja, och bibelordet är:

Hittar du honung, så ät inte mer än lagom,
får du för mycket kräks du.

Så sant som det är sagt!

/Christoffer

Read Full Post »

Older Posts »