Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2008

Att plugga nationalekonomi

är ganska roligt. Iallafall ibland. Vi har en ganska ”gullig” – tror jag är rätta ordet -föreläsare. En rättså liten och skämtsam man i 50-årsåldern som bryter på persiska (tror jag det är). Pedagogisk och duktig, dessutom.

 Nationalekonomi är ganska förenklat. Det är också vår lärare medveten om, vilket är bra.

 Hittills handlar det mesta om att utbudskurvan skall korsa efterfrågekurvan, för då blir alla nöjda och glada eller ”satisfied” som det står i boken. Men att kunderna är ”satisified” betyder egentligen bara att det inte finns nån mer som har råd att köpa och som vill köpa.  Och att försäljarna är ”satisfied” betyder att bara de som tycker att det är lönsamt att sälja till det här priset gör det.

 Alla som har råd att köpa har tillgång, och alla som tycker det är lönsamt sälja till ett visst pris får också sitt sålt till det priset.

 Så därför bör man, enligt boken, privatisera allt, för då blir alla ”satisfied”. Iallafall alla som har råd.

Hittills har jag fördragsamhet med den här typen av resonemang, för jag tar det inte riktigt på allvar. (Dvs. tolkningen att privatisering alltid är bra.)

 /Christoffer

Read Full Post »

Dagen då min cykel dog.

Igår hände nåt mystiskt.

När jag kom ut från studievägledaren och skulle cykla till föreläsningen, så var det något konstigt med växlarna på min cykel, det var som att den inte kunde få in nån växel och därför var mitt emellan två. Senare när jag skulle cykla hem, så lossnade sadeln. Och när jag senare skulle cykla iväg – man kan cykla stående – så var det punktering.

 Hmm. Man måste lyssna på kroppens signaler, var det som att cykeln sa.

 Så kan det gå.

 Det har för övrigt varit vinter i två dar i Uppsala och nu har det gått tillbaka till ”default” dvs. novemberväder i form av regn och rusk och runt noll grader.

/Christoffer

Read Full Post »

I lurarna: Down on the corner, Creedence Clearwater Revival

I huvet: skriva PM i filosofi om vilka kunskapsformer

Dagens nya ord: Chokladporr. (TV-Reklam för all sorts choklad som med pervers detaljrikedom framställer chokladens beståndsdelar.)

Read Full Post »

En oupptäckt pärla..

Hej!

Daniel Lemma är den oupptäckta pärlan!

http://www.youtube.com/watch?v=2ls_tEb68bY&feature=related

/Christoffer

Read Full Post »

Ordet ”kunskap” har från början haft en bredare betydelse än det oftast har i västvärlden idag. Ordets betydelse har snarast varit en syntes av orden ”att kunna” och ”att känna” – det är samma ord som är upphovet till både att ”kunna” och att ”känna”. Det har alltså rört sig om något mer än ett enbart distanserat konstaterande av fakta, det har innehållit ett berörande av personen. Det hebreiska ordet ”jada” som översätts med att ”känna någon” används både om att en ”kvinna ’känner’ en man” liksom att ”känna” Gud. Orsaken till ordets numera mer avskalade betydelse skall jag inte spekulera så mycket över, men jag vill ändå reflektera över om det inte kan ha att göra med att verkligheten, som tidigare uppfattades som en enhet av ”det sanna, det goda och det sköna” idag i allmänhet uppfattas som uppsplittrad och inte längre som en enhet av det sanna, det goda och det sköna. Det goda och det sköna anses man inte kunna ha kunskap om. Detta har i sin tur att göra med att man i och med och den naturvetenskapliga metodens framväxt – och framgång – mer och mer har fokuserat på den kontrollerbara och intersubjektivt observerbara verkligheten vilket oftast är samma som verklighetens materiella beståndsdelar. Den verklighet man kan nå med den framgångsrika naturvetenskapen uppfattas som den enda (relevanta) verkligheten. Verkligheten uppfattas därmed som a-moralisk – materien har inga moraliska aspekter – och ”skönhet” ses som en psykologisk kategori och inte en ontologisk.

Men det ”sanna” har trots allt behållit sin ontologiska status – dock inte hos postmoderna tänkare som menar att ”sanningen” snarast är en sociologisk företeelse, sanningen är enligt dem inte betingad av verkligheten utan alltid enbart en föreställning betingad av maktstrukturer i samhället.

Postmoderna tänkare är i allmänhet inte naturvetare för i naturvetenskapen lever föreställningen om en objektiv (och i någon mån nåbar) verklighet kvar.

Samtidigt är det väldigt svårt att se, hur inte de postmoderna tänkarnas bortförklaring av sanningsbegreppet till att vara en funktion av maktstrukturer i samhället, inte i sig skulle vara ett anspråk på att ha ”genomskådat” en process i tillvaron och en insikt i hur det ”egentligen” ligger till, alltså precis det man menar inte är möjligt. Den helt traditionella förståelsen av sanningen som ”av-slöjande” (a-letheia) av verkligheten – som är den man explicit förnekar – verkar vara precis den som man implicit bejakar. Som Thomas av Aquino sa: ”alla är överens om att sanningen finns. Menar man nämligen att den inte finns, så menar man att det är sant att den inte finns.”

Men denna reducering och bortförklaring av sanningens väsen och förnekelse av möjlighet till kunskap om verkligheten är fullproppad med föreställningar och premisser om verkligheten, som man inte redovisar, och inte heller motiverar (med argument). Den bygger delvis på Nietzscheanska tankegångar om allt mänskligt kulturskapande och all intellektuell verksamhet är drivet, inte av en vilja till sanningen utan av en vilja till makt över andra. Men detta är en premiss, ett sanningsanspråk som i sig måste motiveras. Det är inte ”självevident”. Dessutom borde den i rättvisans namn även drabba den Nietzscheanska tänkarens egna utsagor. Annars blir nämligen den tänkaren immun mot kritik – eftersom alla motargument avvisas som uttryck för viljan till makt och potentiellt förtryck. Därmed har man upprättat ett dogmatiskt, hermetiskt tillslutet intellektuellt system. Vissa går ännu längre och namnger alla avvikande uppfattningar som uttryck för viljan till förtryck. Eftersom alla (andras) intellektuella processer ses som förklädda uttryck för viljan till makt upprättas aldrig någon dialog. Personen som upprättar detta system blir immun för andras argument. Att t.ex. hävda att distinktionen mellan ”sanning och icke-sanning” eller ”varat och icke-varat” – liksom alla andra distinktioner – är uttryck för (patriarkala) maktstrukturer, är att använda en universell argumentationsteknik där man automatiskt frånsäger alla andras argument deras potentiella giltighet. Men å andra sidan borde det enligt den föreskrivna logiken inte vara någon skillnad mellan patriarkala maktstrukturer och sådant som inte är patriarkala maktstrukturer, eftersom distinktionerna är problemet. Så man kan fråga sig vad problemet är, om verkligheten inte innehåller några distinktioner, utan är helt monistisk, och varje distinktion är att föra våld på verkligheten? Hur kan man då göra skillnad på ”att göra våld på verkligheten” och ”att inte göra våld på verkligheten”?

Kanske är grunden till denna inställning också Nietzscheansk, Nietzsche hävdade ju att verkligheten i grunden är irrationell (en tanke han verkar ha fått från Schopenhauer), och vårt rationella tänkande ses därmed som ett uttryck för ett försök att projicera en struktur på verkligheten. Den kristna tron däremot har alltid ansett att tillvaron i grunden är förståelig, och rationell eftersom den är skapad av Gud, och att vi som människor har (en viss) förmåga att förstå den och nå den. Det är också med den premissen som vetenskap bedrivs – eller filosofi för den delen. Om verkligheten nämligen inte är nåbar och förståelig är det inte någon idé att jag med mitt tänkande försöker närma mig den. Sanningen är ju intellektets överensstämmelse med verkligheten.

Read Full Post »