Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2005

Glöm allting du hört om Jesus, om det inte börjar och slutar med kärlek.

Det läste jag precis på en hemsida.

Annonser

Read Full Post »

Löpsedelsträsket.

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_11376565.asp

En väldigt bra artikel.

Den tar upp ”löpsedels-träsket”.
Hon gör reflektionen att löpsedlar är till för att sälja lösnummer och därför borde behandlas som reklam, och att samma krav på sannfärdighet borde ställas på dem.
Men det kommer nog att väcka lite protester – men samtidigt – är det inte sjukt att vi ställer högre krav på reklam än journalistik?

/Christoffer

Read Full Post »

Personalism

http://www.philosophy.ucf.edu/pers.html
Om personalism

Read Full Post »

Bra rutet, Persbrandt

Bra rutet!

Hoppas att fler inser att det behöver göras nåt. Men nuförtiden kanske det krävs en stor debatt i media först. Och det kan finnas vissa hinder till att det blir så.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=504493&previousRenderType=2

/Christoffer

Read Full Post »

Lundgren blev frikänd, men fick skarp kritik för sin forskning. Jag tror Uppsala Universitet gjorde helt rätt. Men jag hoppas att det blir som de hoppas, nämligen att forskarsamhället tar den här diskussionen på allvar.

En fällning av Lundgren skulle nog ge nya absurditeter i debatten. Skapa ett guldläge för de som menar att Lundgren är en martyr.

Journalisten Nathan Sachar har gjort en ”när-läsning” av Lundgrens intervjuer och funnit att samma intervjupersoner (t.ex. ”Anders”) ändrar sig mellan publiceringen av intervjuerna.
Eva Lundgren menar nu att det i själva verket är intervjupersonen som har sagt emot sig själv, vid samma tillfälle, och att hon bara redovisat olika delar av svaren, vid olika tillfällen.
Mycket fascinerande.
Det är bara det att intervjusvaren gör en sådan tes väldigt orimlig.
Så här skriver Nathan Sachar själv:

Anders kan ha sagt det han säger i 1990 års redovisning, och han kan ha sagt det han säger 1991 och 2004. Men han kan inte ha sagt alla tre sakerna. Om en av versionerna är autentisk, vilket inte belagts, så följer att de övriga är falska. För att skingra ovissheten måste originalinspelningarna lämnas ut.
Prövbarheten är den empiriska forskningens hörnsten och inget debattämne.
Läs artikeln:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=494766
När Uppsala Universitet ville få intervjuerna så skrev hon till DN debatt och jämförde situationen med den som Kafka beskriver i ”processen”.
Retoriskt snyggt, och skickligt, men osakligt.

Men, till hennes försvar rycker 10-12 forskare ut och hävdar att falsifierbarhet ”inte har nån mening i hennes forksningstradition” – otroligt.

Det enda man kan säga är att det inom kvalitativ forskning så spelar tolkningen en större roll – men här handlar det ju om själva grundmaterialet – DET SOM SKALL TOLKAS, helst i en separat analys.

Vissa forskare har försvarat Lundgren, senast i måndags, för att lundgren befinner sig i en tradition (kvalitativ forskning) där falsifierbarhet inte har nån mening.

I en mening kan man resonera så, fast i en helt annan mening. Det innebär ju inte att man får ljuga i sin forskning? Vad är lögn?
Är det t.ex. lögn att som Lundgren hävda att man har visat, efter intervjuer med 10 ”kristna” män som slår sina fruar, att kvinnomisshandeln i samhället har religiösa grunder?

När ens _egna_ statistiska forskning samtidigt visar att det inte är nån skillnad på procentuella antalet kvinnomisshandlare som är religiösa resp. icke-religiösa?
Det är i vart fall lögn att hävda att man visat det, efter en forskning som består av intervjuer med 10 personer.

Och eftersom boken heter ”Gud och alla andra karlar: en bok om kvinnomisshandlare” så tar hon ju i så att hon spricker – hennes ideologiska böjelser töjer ut forskningsresultaten långt utöver vad de tillåter..

En annan bok har ett känt Jesuscitat som titel: ”Låt barnen komma till mig”.

Och den handlar om incest och barnamord.

Där har hon kommit riktigt långt på osmaklighetens väg. Hur långt kan man gå i sin smutskastning?

Läs mer om uppgifterna i den boken i en krönika av Jan Guillou:

Jag lägger in den här för jag hittar den bara på mediearkivet, och inte nån länk:

Genusprofessorns sensationella forskning
Aftonbladet 5x 2005-11-13
Sektion: Nyheter Del: ab Sida: 24

Inte direkt oväntat har Uppsala universitet meddelat att man inte klarat av granskningen av professor Eva Lundgrens vetenskapliga insatser inom den utlovade tiden. Utlåtandet har nu skjutits fram till början av december.

Jag kan tänka mig att man till exempel inom den extrema kvinnoorganisationen Roks ser fram emot domen med viss bävan. Eva Lundgren är ju organisationens chefsideolog.
Men Eva Lundgrens många anhängare kan nog ta det lugnt. Risken att Uppsala universitet skulle erkänna att man faktiskt utnämnt en professor som inte borde ha utnämnts är förstås liten. Och även om så skulle ske är det ju bara att hänvisa till patriarkatets förföljelse mot kvinnor som framför obekväma sanningar om just patriarkatet. Uppsala universitet är redan anmält för jämställdhetsombudsmannen.

Dock finns det anledning att påminna om några av professor Lundgrens mest sensationella forskningsbidrag. Jag skall hämta exempel ur ett enda av hennes vetenskapliga verk: La de små barn komme till meg ­ Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep (Cappelen Forlag, Oslo 1994).

Här redogörs, precis som titeln anger, för ett antal barns erfarenheter av bland annat ”rituella övergrepp”. Det är förstås genomgående hårresande läsning. Men jag inskränker mig till att referera ett enda fall, eftersom det är känt och omdiskuterat i Sverige.

Det är den så kallade Södertäljeflickan som berättar (sid 195 ff). Och professor Lundgren intygar att följande är alldeles sanna och verkliga erfarenheter:

Södertäljeflickan var ofrivillig medlem i en satanistisk och barnätande sekt i Stockholm. De små barnen, mellan 2 och 15 år gamla, som var djävulssektens kärnverksamhet, hämtades i olika omgångar från ”barnhem i Östeuropa”, där de efter köp drogades och packades ned i pappkartonger för att fraktas till djävulsdyrkarnas högkvarter i Stockholm. Där packades barnen upp och kläddes av nakna och hissades med järnkedjor upp i var sin liten bur intill taket i ett mörkt rum. Där fick de vistas, då och då utfodrade med gröt, tills det var dags att dö.

Barnen dödades ibland av drop in-kunder som kom för att njuta lite barnamord, med eller utan sex dock alltid med filminspelning.

Men de från Östeuropa inhandlade barnen fick i huvudsak tjänstgöra vid djävulssektens egna seanser, som försiggick i ett mörkt rum som vanligtvis lystes upp med stearinljus, men vid festliga tillfällen av spädbarn som spetsats på eldgafflar eller uppochnedvända kor som tjänstgjorde som facklor. Dessa spädbarn var dock inte, enligt Södertäljeflickan, till för att ätas utan bra för att vara stämningshöjande när de brann.

Ätas skulle dock de barn som ett och ett hämtades från de upphängda burarna. När ett sådant offer letts in till ritualen var det Södertäljeflickan själv som dödade det med en ”stor svart dolk”. Hon var skicklig, eftersom hon redan som mycket liten hade fått träna på spädbarn med liten dolk.

När hon mördat barnet fick hon genast som belöning äta offrets ena öga. Det andra ögat tillföll alltid sektledaren. Därefter styckade man upp offrets hjärta, så att det räckte till varje deltagare i seansen.

Sedan styckades hela barnet och de sexuella orgierna vidtog. De gick till så, att sektmedlemmarna förgrep sig sexuellt på de olika styckningsdetaljerna. Man penetrerade den avhuggna halsen, de tomma ögonhålorna och öronen. Jo, öronen.

Sedan åt man upp det mördade barnet rått. Men, som Södertäljeflickan påpekar, ”man kan ju inte äta allt”. Matresterna packades därför i svarta plastsäckar och grävdes ned utanför Södertälje. Vittnet/massmördaren Södertäljeflickan har pekat ut platsen och polisen har sökt med likhundar och markradar utan att hitta något.

Detta är alltså ett kort sammandrag av den enligt professor Lundgren sanningsenliga Södertäljeflickans vittnesmål. Och professor Lundgren säger sig känna till ”många” liknande fall i både Norge och Sverige där hon nämligen varit ”deltagande observatör”, vad nu det skulle betyda rent praktiskt.

Professor Lundgren kommer också med rent vetenskapliga förklaringar. Kannibalerna drivs enligt henne dels av, i och för sig föga oväntat, ett manligt maktbegär. Men de har också föreställningar om att ”döda för att överta kraft” (från offren). Därtill får vissa män enligt professor Lundgren ”en kick” av det ovan beskrivna beteendet.

Man skulle kunna tro att professor Lundgren och hennes anhängare i Roks vore tämligen ensamma om att betrakta Södertäljeflickan som sanningsvittne om patriarkatets verkliga natur.

Men Södertäljeflickan har genom åren fått åtskilligt massmedialt stöd. Morgontidningen Dagens Nyheter ägnade henne en hyllningsartikel (för hennes mod att berätta sanningen) på tre helsidor (4 oktober -03) och upplät så sent som förra året sin debattsida åt henne där hon fick puckla på sådana som inte trott henne.

Och kvällstidningarna har inte direkt förtigit hennes påhitt. Rapport och Aktuellt har också, fast mer diskret, presenterat denna sagoberättelse som sannfärdig.

Och av detta lär vi egentligen bara att avståndet mellan vår tid och Blåkulla är kortare än man skulle kunna tro. Och att somlig ”genusforskning” ibland är lika förfärlig som man skulle kunna tro.AV historien om den så kallade Södertäljeflickan kan vi lära oss att avståndet mellan vår tid och Blåkulla är kortare än vad man skulle kunna tro. Och att somlig ”genusforskning” ibland är lika förfärlig som man skulle kunna tro.

Read Full Post »