Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2005

Den här var riktigt, riktigt rolig. Jag har tänkt på det här fenomenet själv ibland.

Jag tar själv naturligtvis inte på mig nåt ansvar eftersom min blogg handlar om att kritisera det här.

Read Full Post »

Erich Fromm hette en psykoanalytiker som levde mellan 1900 – 1980.
Han har skrivit om vad han kallar för ”homo consumensus” det vill säga inte den visa människan som i ”Homo sapiens” utan den konsumerande människan.

Intressant är att i postmodernismen sägs det ibland att nutidsmänniskan förverkligar sig själv genom den varor hon köper.

Läs gärna en sammanfattning av några av hans tankar kring homo consumensus här.

Fromm hade väldigt mycket emot vad han kallade kommodifieringen av allt i det moderna samhället. Kommodifiering = varufiering. Till och med personlighet och identitet blir varor i vårt samhälle. Vi konsumerar oss till oss själva.
Inte som i bibeln då, där man upptäcker sig själv när man upptäcker Gud.

Eftersom jag har en förkärlek för citat så kommer ett ifrån Fromm här. (Från sidan som jag nämde förut.)

Many of the younger generation tend to have no character at all. By that I do not mean that they are dishonest; on the contrary, one of the few enjoyable things in the modern world is the honesty of a great part of the younger generation. What I mean is that they live, emotionally and intellectually speaking, from hand to mouth. They satisfy every need immediately, have little patience to learn, cannot easily endure frustration, and have no center within themselves, no sense of identity. They suffer from this and question themselves, their identity, and the meaning of life…

”What I dislike most is summed up in the description in Greek mythology of the ‘Iron Race’ the Greeks saw emerging. This description is — according to Hesiod’s Erga (lines 132-142) — as follows: ‘As generations pass, they grow worse. A time will come when they have grown so wicked that they will worship power; might will be right to them and reverence for the good will cease to be. At last, when no man is angry anymore at wrongdoing or feels shame in the presence of the miserable, Zeus will destroy them too. And yet even then something might be done, if only the common people would rise and put down rulers who oppress them.'”
(On Being Human)

Read Full Post »

Axess

Om man som jag är intresserad av postmodernism, kan detta nummer avAxess vara intressant.

Den behandlar och försöker göra upp lite med, den postmoderna tendensen inom samhällsvetenskapen. Det är väldigt bra.

Men det är ett perspektiv jag saknar i den ”uppgörelsen” och det är insikten som postmodernismen borde innebära för modernisterna. Nämligen att ”postmodernismen” är en naturlig följd av ”modernismen”. Epistemologisk agnosticism är den naturliga följden av en inriktning som vill förklara allt genom att reducera allt. Det som är lite trist är att dessa upplysningsförsvarare menar att det viktigaste i upplysningsprojektet är kritiken av”traditionella auktoriteter”. Det hade varit mycket intressantare om de hade insett att förnuftet inte kan vara sin egen garant. Och att om man inte erkänner någon högre auktoritet än sitt eget förnuft så inser man att ens förnuft inte har någon auktoritet. Iallafall inte mer än någon annan fysikalisk process.
Så min fundering är: hur får man en upplysningsperson att förstå att han/hon behöver Gud för att kunna ge sitt förnuft om legitimitet?
Det känns lite trist om inte kyrkan lyckas kommunicera, under detta anti-förnufts-tidevarv som vi antagligen håller på att vakna upp ifrån(?) att det faktiskt är den logiska konsekvensen av en riktning som inte erkänner något högre än sitt eget förnuft.

Jag hoppas innerligt att nån genomtänkt katolik eller annan kan påpeka det här för redaktörerna. Problemet med postmodernismen är inte dess öppenhet för religiösa påståenden. Problemet med postmodernismen är dess likgiltighet inför sanningen och godheten. Det är egentligen inte vidsynthet utan likgiltighet.

Kanske är det så att när upplysningsidealen nu skall försvaras, så försvarar man dem i kontrast emot något som också går emot tidsandan? För att inte stötat sig för mycket på en gång? Nämligen religionen. Eftersom religion innebär att individen inte kan välja helt fritt vad som faller den in, så har religionen ett dåligt rykte i ett klimat som är postmodernt.

Det kan man ju anspela på. Det finns ju så otroligt många självklara argument för varför sanningsbegreppet är nödvändigt (försök att förneka det utan att förutsätta det för du se =) ) varför vi skall behandla alla som lika värda osv. Det är onödigt att ta upp den delen av upplysningsidealen som handlar om religionskritik, eftersom det är en sekundär, inte det primära skälet till att vi ska tro på ”sanning” ochsåvidare. Huruvida upplysningsidealen innebär kritik av religion är en senare fråga. Det är väl inte av instrumentella skäl vi ska tro på upplysningsidealen? Det är väl för att de är rätt i sig själva?

Men det postmodernisterna har insett är att modernisterna själva vilar på en religiös grund, eller iallafall ”vilar” på en grund som antingen är religiös eller ingen alls.

Lyssna till Nietzsche då han säger att samhället begår en logisk kullerbytta om man behåller de kristna värderingarna, som alla människors lika värde, men förkastar kristendomen.

Egentligen har jag svårt att se hur någon kan försvara ett sanningsbegrepp utan att föra in Gud. Helt enkelt för att det behöver finnas ett fullkomligt medvetande för att det skall kunna finnas ett sätt på vilket saker och ting är. Annars undrar jag vad den normativa skillanden är mellan en fladdermus uppfattning och min, eller en schimpans.. Det där kan jag nog utveckla om någon är intresserad.

Den här artikeln verkar väldigt intressant, skriven av en lärare på institituionen för Idé- och lärdomshistoria i Uppsala. Där flera katoliker undervisar.

http://www.axess.se/svenska/aktuellt/frizon_johannisson.php

/Christoffer

Read Full Post »