Feeds:
Inlägg
Kommentarer

I den här diskussionen skulle det behövas lite distinktioner, men den svenska offentligheten har blivit nästan helt oförmögen att bedriva något slags kollektivt tänkande.

Vi har hemfallit symboljagande och hets. Det spelar ingen roll om det är från vänster eller höger, det följer samma logik.

För att ta exemplet med Kaplan, så förekommer en del uppgifter om Kaplans agerande som kan ligga till grund för saklig kritik.

Men det förekommer också en hel del som inte bör föranleda kritik och allt detta läggs i samma korg vilket är ”olyckligt”.

Jag tänkte försöka klargöra vad jag menar är den principiella skillnaden. Min poäng är att detta inte görs i diskussionen och att det är farligt.

Det leder till att vi får en situation där det är oklart varför Kaplan har avgått. Är det av praktiska skäl, för att medierna och kritikerna inte har förstått hur det ligger till eller är det för att det finns saklig grund för att han är olämplig som statsråd?

För det första:

1. Kaplan rör sig i kretsar som inte delar de socialliberala värderingar som det svenska majoritetssamhället har.

Detta är inte i sig en saklig grund för kritik mot Kaplan. Ett exempel på detta är menar jag när Kaplan träffar en förening där det finns både kvinnor och män som är aktiva, men där kvinnor och män inte sitter på samma bänkrad.

Det är, menar jag, bra att representanter för etablissemanget finns i dessa sammanhang också.

Vi måste se upp så att vår kritik mot Kaplan inte handlar om att han ”är” i sammanhang där folk har fel åsikter.

Ty: om den mediala diskussionen inte skiljer på att en minister rör sig i sammanhang där folk inte tycker som majoritetssamhället och att ministern därmed skulle förespråka de värderingar som finns i detta sammanhang, då har vi stora problem – det kommer inte att gå att ha ett pluralistiskt samhälle som ändå strävar mot integration (vilket torde innebära respekt för grundläggande demokratiska rättigheter och mänskliga rättigheter bland den stora majoriteten av befolkningen).

Om vi isolerar alla som inte tycker som majoritetssamhället då kommer vi inte att få någon integration.

2. Av samma skäl anser jag inte att det nödvändigtvis är så att den här MP-personen (Yasri Khan) som inte vill ta kvinnor i hand, utan lägger handen på bröstet som en gest för att hälsa, bör avgå.

Det hela handlar så vitt jag förstår inte om en ovilja att hälsa: det handlar om vilken kroppskontakt man anser är för intim för att ha med det andra könet, då det är okända personer.

I Frankrike kindpussas man, det gör inte vi i Sverige.

Jag anser att vi måste tänka efter lite hur vi resonerar om de här kulturskillnaderna och huruvida folk ska umgås med folk som har andra kulturellt betingade uppfattningar om intimitet.

Vi måste försöka förstå symboliken och vad agerandet egentligen uttrycker. Inte se det som att personen anser att kvinnor inte är ”värda att hälsa på”.

Medierna och den offentliga reflektionen måste ta sig ett steg djupare om vi inte alldeles ska kapsejsa i det här mångkulturella samhället.

Nu det som tycks vara problematiskt och saklig grund för kritik mot Kaplan:

1. Han har gett en plattform åt anti-semiter i Sveriges riksdag, då han bjöd in Yvonne Ridley. Expo skriver om henne här.

2. Att umgås med personer från Grå vargarna är klart mer problematiskt, det är nämligen att umgås med våldsbejakande extremister. Här anser jag att man inte längre som minister kan tänka att man ”påverkar” genom sin närvaro, utan man måste ta avstånd, eftersom man är en politisk representant för Sverige.

Huruvida han visste att dessa var närvarande eller inte är relevant för bedömningen av Kaplans omdöme, men han borde ha kunnat säga, när han fick reda på det: där ville jag inte vara, där borde jag inte ha varit.

3. Det är mycket olämpligt att jämföra staten Israels agerande med Nazityskland. Nazityskland bedrev ett industriellt folkmord och oavsett hur kritisk man är mot staten Israels agerande så är det inte en meningsfull jämförelse, det är helt enkelt så långt ifrån sanningen att det mer blir ett sätt att förtala Israel än att kritisera Israels agerande.

Man måste förstås kunna kritisera staten Israel utan att beskyllas för anti-semitism men det bör ju göras på sakliga grunder.

I den offentliga debatten blandas allt ovanstående ihop på ett sätt som dels riskerar att låta den sakliga kritiken bli osynliggjord och samtidigt får vi en situation där symboler som inte är rätt förstådda ligger till grund för en slags ryggmärgsreaktion: Mehmet Kaplan tycker att kvinnor och män ska ha olika rättigheter (kolla på bilden) eller se här: miljöpartisten som hatar kvinnor.

Det är inte bra åt något håll. Ointelligent, och faktiskt också potentiellt sett farligt, om vi inte kan ha en tillräckligt nyanserad diskussion om hur företrädare för majoritetssamhället ska förhålla sig till företrädare för minoritetssamhället.

Slutligen vill jag säga: tydligen har SVT granskat Kaplan under några månaders tid och det kan mycket väl tänkas att det kommer fram ännu mer komprometterande uppgifter mot Kaplan. Det ändrar dock inte poängen i det ovanstående, att det behövs mer urskiljning och analys.

Glad påsk!

Dick Harrison skrev i en krönika ”Har Jesus funnits?” i SvD att om man inte tror att Jesus har funnits så kräver det:

”att vi förutsätter kort minne och en stor dos godtrogenhet hos mängder av människor under decennierna efter korsfästelsen, samt att vi bygger in en (obevisbar) kristen konspirationsteori tidigt i historien. Då är det mycket lättare att anta att en person vid namn Jesus har levt.”

Krönikan är läsvärd i sin helhet: Har Jesus funnits?

Det intressanta är att det som anses vara allra mest historiskt belagt om denne Jesus är att han dog på ett kors.

Men detta var inte alls ett naturligt slut för en Messias-pretendent på Jesu tid; alla andra rörelser som gjorde anspråk på att funnit Messias dog ut efter deras ledares död. Messias skulle störta den romerska makten, inte bli dödad av den.

Den agnostiske bibelforskaren Bart Ehrmann skriver angående konspirationstesen att detta är osannolikt eftersom:

”the Jesus story simply would not have been invented by anyone wanting to make up a new Savior. The earliest followers of Jesus declared that he was a crucified messiah.

But prior to Christianity, there were no Jews at all, of any kind whatsoever, who thought that there would be a future crucified messiah. The messiah was to be a figure of grandeur and power who overthrew the enemy. Anyone who wanted to make up a messiah would make him like that.

Why did the Christians not do so? Because they believed specifically that Jesus was the Messiah. And they knew full well that he was crucified. The Christians did not invent Jesus.”

En korsfäst Messias var en anomali. Den som var korsfäst betraktades av samtida judar som övergiven av Gud, som förbannad, efter det gammaltestamentliga ordet ”förbannad är var och en som hängs upp på en träpåle”.

Det som en historiker alltså måste fråga sig är: hur kunde de första kristna börja betrakta den korsfäste Jesus som Messias, i strid med alla föreställningar?

Man kan helt enkelt inte förstå den kristna kyrkans uppkomst utan att ställa den frågan. Lika lite som kyrkans uppkomst kan förstås utan hänvisning till Jesus, like lite kan den förstås utan en reflektion kring vad som hände efter korsfästelsen som fick kyrkans följare att inte bara hålla fast vid sin förkunnelse om Jesus utan till och med intensifiera den och förstärka den.

I dagens Understreckare i Svenska dagbladet tas denna tematik upp av i en läsvärd artikel av John Sjögren och Sjögren uppmärksammar N T Wright, som har skrivit en hel del om detta.

Två fördjupningstips denna påskdag då vi firar en person som blivit avrättad av den världsliga och religiösa makten för 2000 år sedan. Oavsett vad man tror om uppståndelsen så är ju detta faktum ganska fascinerande; det måste sägas att Jesus ”vann” över sina förföljare.

Kristendomen uppstod ur den tomma graven

Ett intressant föredrag om uppståndelsen av Wright finns här:

Can a Scientist believe the resurrection?

Från Markusevangeliets åttonde kapitel 22-25:

Då de kom till Betsaida förde man fram en blind och bad Jesus röra vid honom. Han tog den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade sina händer på honom och frågade: ”Ser du något?” Mannen öppnade ögonen och sade: ”Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring.” En gång till lade han sina händer på mannens ögon, och nu kunde han se riktigt och var botad och såg allting tydligt.

Jag har alltid haft problem med den här texten: hur kunde mannen veta att människorna ”liknade träd” om han alltid varit blind? Nu vet vi förstås inte om han varit blind sen födseln eller förlorat synen. Men i Johannesevangeliets 9 kapitel återberättas en snarlik berättelse och han omnämns där som blindfödd. (Det anges som ett parallellställe av Bibelkommissionen.)

Om han inte var född blind, då förefaller frågan inte så konstig. Men låt oss anta att han var född blind och att han ställde frågan.

Två problem finns om man anser att frågan inte är en del av berättelsen: Om han inte ställde frågan (men händelsen i övrigt är korrekt återgiven) – varför skulle man lägga till frågan?

Och om hela berättelsen är fiktiv – varför skulle man då ta med denna fråga?

Det tycks lite märkligt att lägga till att Jesus inte lyckades hela honom ordentligt först, utan att det skedde först senare? (Märkligt ur retorisk synvinkel: om man hittar på ett skeende som skall visa att Jesus har makt att utföra mirakler, varför ge intrycket av att han gör ett halvdant jobb först?)

Kort sagt: varför skulle denna fråga uppkomma i traditionen om det inte hade sin grund i den ursprungliga händelsen? Men om det var en del av den ursprungliga händelsen, så uppkommer ju min fråga ovan.

Något jag läste i ett helt annat sammanhang kan kanske kasta ljus på detta, det är en återgivning av Petra Stoerigs analys av visuella observationsprocesser som återfinns i Introduktion till vetenskapsteorin av Lars-Göran Johansson (2003) s. 81:

Hon urskiljer tre steg i den visuella observationsprocessen. Vi kan för det första urskilja en rent fenomenell synupplevelse, som ännu inte är en förnimmelse av något objekt, enbart en förnimmelse av ett antal kvaliteter, t.ex. färg-fläckar, ljus-mörker-kontraster, mm. Man är medveten om att man ser men inte vad man ser.

Människor som är födda blinda och som i vuxen ålder genom en operation får möjlighet att se har stora svårigheter att lära sig tolka synförnimmelserna som förnimmelser av objekt, även om objekten är för dessa personer välkända ting, t.ex. de egna husgeråden, den egna katten eller hunden. Till en början ter sig omvärlden för dessa patienter som ett oordnat kaos av färger och former, ljus och mörker och först efter lång inlärning lär de sig att ordna intrycken till gestalter, till visuella objekt (ibland går det inte alls).

Detta är intressant eftersom det tycks som att en medfödd blindhet just skulle leda till en sådan oförmåga att tolka synintrycken som den blinde uppvisar i det återberättade stället.

Istället för att ”det misslyckade” helandet blir märkligt ur retorisk synvinkel, blir det förklarligt om det är en trogen återgivning av en reell ursprungshändelse.

För ungefär ett år sedan skrev Göran Hägglund ett förslag på DN debatt som innehöll tre förslag till förändringar av migrationspolitiken, varav den mest kontroversiella var den om att införa temporära uppehållstillstånd. (Vilket är det normala i övriga EU-länder.)
 
Det Hägglund föreslog var att alla med asylskäl skulle få tre års uppehållstillstånd, som skulle permanentas om skyddsbehovet kvarstod, eller om personen ifråga hade försörjning.
 
Detta förslag diskuterades som om Hägglund hade föreslagit att vi skulle skicka tillbaka människor med skyddsskäl, vilket alltså inte ingick i förslaget.
 
Hägglund inledde sin artikel med att skriva:
 
”Jag har varit arg och sorgsen denna höst. Över att vi blivit ett land där ingen diskuterar hur vi ska lösa samhällsproblem för att alla är upptagna med att klistra etiketter på varandra. Över att vi inte ser vilka som får betala priset för vår underlåtenhet att göra politiken bättre.
 
För de som betalar priset är dagens nyanlända som fastnar i långvarigt socialt och ekonomiskt utanförskap. Och morgondagens asylsökande som riskerar att möta en stängd dörr. En integrationspolitik som inte fungerar undergräver migrationspolitikens legitimitet. När politiken tappar legitimitet riskerar kraven på åtstramningar så småningom att förverkligas.
 
Är Sverige vaccinerat mot en sådan utveckling? Kan inte det som händer i våra grannländer också hända här? Är det självklart att vi aldrig kommer att se riksdagsbeslut om inskränkningar i asylrätten? Jag tror inte att det finns något sådant vaccin. Vi ser röstsiffrorna. Vi läser mejlen som strömmar in. Vi hör hur det pratas runt fikaborden.”
 
Dessutom ville Hägglund öka incitamenten för att etablera sig på arbetsmarknaden. Sverige har lägre sysselsättningsgrad bland utrikesfödda än andra länder i Europa: det borde gå att förändra. Det vore bra för de enskilda, de som är arbetslösa, och det vore bra för samhället.
 
Det skulle också öka vår kapacitet att ta emot fler. (Så att vi till exempel inte skulle få för oss att dra ner med 60 % på biståndet, vilket i praktiken är samma sak som att döda ett ganska stort antal människor och ta bort deras möjligheter till undervisning och sjukvård. Finansdepartementet bad Utrikesdepartementet att analysera konsekvenserna av en 60 % sänkning av biståndet.) http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4867&grupp=22323&artikel=6283787
 
Hägglund skrev:
 
”Jag tror att de allra flesta nyanlända kan och vill arbeta. Men även nyanlända påverkas av ekonomiska incitament. Om bidragen är för höga och möjliga arbetsinkomster för låga kommer det att bli mindre arbete utfört.
 
Möjligheten att sänka nyanländas etableringsersättning något bör därför prövas. Vi föreslår också ett nytt etableringsavdrag som innebär att en nyanländ under sina första fem år i Sverige sammanlagt kan tjäna upp till en halv miljon kronor, motsvarande 100.000 kronor per år, utan att betala inkomstskatt. Eftersom möjligheten till denna skattenedsättning upphör efter fem år skapas starka incitament till tidig etablering. Etableringsavdraget gör det mycket lönsamt att ta även deltids- eller säsongsanställningar. Även jobb till lägsta avtalade lönenivå blir mer lönsamma eftersom den nyanlända kompenseras med lägre skatt.”
 
 
Ett bra förslag enligt min mening!
 
Det tredje förslaget var att tillämpa ”säkra länder” för att snabba på asylprocessen.
 
Min poäng är inte att dessa förslag är perfekta. (Politiska förslag som inte har negativa aspekter tror jag inte existerar.) Min poäng är att dessa förslag är:
 
1. Mycket mindre drastiska än de som regeringen nu föreslår.
 
2. Om de hade realiserats är det mycket möjligt att den situation vi ser idag inte hade varit alls lika akut: vi hade sett en jämnare spridning mellan länder i EU.
 
3. Nu har etablissemanget vänt 180 grader och tillämpar en hårdare politik än den man demoniserat.
 
Det visar på ett problem i svenskt debattklimat och det är att det råder en slags ”group think”. Group think uppkommer i en grupp där man utestänger kritiska synpunkter, och gör att gruppen blir mindre nyanserad än individerna.
 
Poängen med kollektiva beslutsfattande är annars att de har ett epistemiskt övertag gentemot individer: grupper sitter inne med mer kunskap än individer gör.
 
Som Fredrik Johansson skrev:
 
”När seriöst syftande och resonerande opinionsbildare målats ut som dolda krafters ärendebärare (eller ännu värre), för att de varnat för den utveckling som Åsa Romson påstår att ”ingen kunnat förutse” skadas förutsättningarna för rationellt beslutsfattande. Det är ett svenskt systemfel som är djupt oroväckande. En sorts oförmåga till allvar och seriositet.”
 

Dancing is a fundamental criteria by which to measure the worth of a deity.

I Uppsala finns en folkdansförening som heter Philochoros – ordet är sammansatt av ordet ”Philo” som betyder vän och ”choros” som betyder dans. Koreografi är sammansatt av orden choros – dans och grafein – skriva eller beskriva. Koreografi är ju att beskriva eller utforma en dans.

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag idag har läst om begreppet ”perichoresis” som brukar användas för beskriva relationerna inom treenigheten. Det är ett grekiskt ord, på latin används ibland ordet ”circumincessio” som av Merriam-Webster definieras såhär:

the reciprocal existence in each other of the three persons of the Trinity

Perichoresis definieras av  Theopedia på följande vis:

It can be defined as co-indwelling, co-inhering, and mutual interpenetration.

Alister McGrath skriver:

”it allows the individuality of the persons to be maintained, while insisting that each person shares in the life of the other two. An image often used to express this idea is that of a ‘community of being,’ in which each person, while maintaining its distinctive identity, penetrates the others and is penetrated by them.

Det står alltså för en ömsesidig, intim jag-du relation där de bägge parterna är delaktiga i de andras liv utan att utplåna den andres identitet.

Jag har idag läst om perichoresis och blev då klar över att ordet kommer från dansens värld. I en dans kan man säga att båda blir delaktiga i den andres rörelser utan att bli av med sin egen. (Man blir inte styrd som en docka, men man är dynamiskt relaterad till den andres rörelse och det är i bästa fall en gemensam – och individuell – rörelse.)

”It [communio in God] is the mediation of identity and difference: of differentness, which tends towards unity, and of unity, which is in itself the very interaction of the many, in this case the three persons in God.

In a Trinitarian theological context, the great Cappadocian theologians of the fourth century already saw things in this light. They phrased it this way: The life of God is to a certain extent a kind of ‘pulsating’ in accordance with which ‘from Unity comes Trinity, and from Trinity comes Unity.

This was later taken up in the theological concept of the Perichoresis (reciprocal encompassing and interpenetration). Perichoresis is oringially a word, which comes from the world of dancing (to dance around). One dances around the other, the other dances around the one.

Applied to the Trinity, this would mean, metaphorically speaking: the three divine persons are in such communion with each other that they can be presented only as ‘common dancers’ in one dance: the Son is completely in the Father and with the Father, the Father wholly in the Son and with the Son, and both have their unity by the bond of the Spirit. Thus they dance the one common dance of the divine life.”

När jag läste detta kom jag att tänka på citatet i Sålunda talar Zarathustra av Nietzsche: ”Jag skulle bara kunna tro på en Gud som kan dansa”. Jag googlade på detta citat och kom till Acid Ted som skriver följande:

Nietzsche was an avowed atheist and, whatever the interpretation, the fact that he used dancing as a metaphor and, very possibly, in its literal sense, is telling.

Not only does it elevate dancing to a position of the utmost importance but, for Nietzsche, a God that doesn’t dance is neither supreme nor worth bothering with.

Dancing is a fundamental criteria by which to measure the worth of a deity. Ain’t that the truth.

Bernard av Clairvaux skriver att:

”Fadern är den som kysser, Sonen den som blir kysst och den helige Ande är själva kyssen.”

Analytiskt snömos

Jag har lagt märke till att det finns personer som härmar en kontinental filosofisk stil. (De har inte den djupa tankegång som krävs för ett experimentellt språk, men de har lagt sig till med ett sådant språk.) Nu funderar jag på om man inte också kan tala om ett annat slags missbruk av den analytiska filosofins sätt att skriva och tänka.

Vissa analytiska filosofer skriver så snuttifierat. Jag tror det beror på att de härmar en stil som har sin plats, när man vill skriva och tänka väldigt distinkt och klart och analytiskt. Det ska klargöra analysen, men man måste vara medveten om risken med ett sådant tillvägagångssätt.

Det kan leda till att man betraktar tankegångar som enskilda träd snarare än skogar. Det kan till slut bli som att man tittar på enskilda, nedfallna kottar när man tror att man analyserar skogen.

Det finns ett annat problem med det här och det är att inte bara kan de titta på en kvantitativt sett ”för liten del” av det som de reflekterar över. Det kan leda till en ovilja att ledas in i ett nytt perspektiv, vilket ju är hela poängen med berättelser.

Ett exempel på ett sådant avhugget sätt att skriva och tänka tycker jag att Lars Bergström (f.d. professor i filosofi vid Stockholms Universitet) ger uttryck för i en essä, där han säger att:

”Det finns folk som önskar sig ett evigt liv. Andra föreställer sig däremot att ett evigt liv skulle bli väldigt tråkigt eller till och med outhärdligt i längden, och att det därför inte är något att önska sig. Men här gäller det att ha lite fantasi. Går det att föreställa sig ett evigt liv som inte blir tradigt? Jag tror det.”

Poängen är att Bergströms sätt att närma sig frågan är att det här med evigt liv, det är ett vanligt liv som pågår i oändlighet.

Evigt liv förstås i kvantitativ mening. Istället för att fråga sig om man utifrån de premisserna med fantasi kan föreställa sig ett ganska roligt evigt liv är det väl mer intressant att först fråga sig vad som traditionellt sett har menats med ”evigt liv”?

Man har avsett något man endast kan ana, och inte beskriva, eftersom det inte ligger inom erfarenhetssfären. Ett annat sätt att existera på. (Jag antar att man kan dra liknelsen att någon som endast har drömt, inte skulle riktigt förstå hur det är att vara vaken, även om den kan ana det.)

Det finns något i själva metoden som är att förflytta frågorna till den horisont jag befinner mig i, istället för att vara öppen för att min horisont kan behöva utmanas – även om min horisont utmanas genom en aning snarare än en deduktion.

Den första av de två skapelseberättelserna är nästan den enda texten i Bibeln som jag läst in mig lite på exegetiskt, och det har varit väldigt belönande. Det gjorde att jag insåg att kreationisterna faktiskt inte förstår texten. De tror att textens ärende är den babyloniska kosmologin som skapelseberättelsen har gemensamt de texterna och inte i det som skiljer skapelseberättelsen från dessa texter. Det är ett stort misstag.

Den ”andra” skapelseberättelsen, som handlar om Adam och Eva och ormen och fallet har jag däremot inte läst in mig på. Men det tycks mig som att man måste konstatera att den läsning av denna berättelse som blev dominerande i kristenheten inte är förenlig med evolutionsteorin. Denna läsning brukar hänföras till Augustinus som enligt Stephen J. Duffy utgjorde kulmen på en process i den tidiga kyrkan att tillskriva Adam och Eva alltfler ”perfektioner”. Det leder till en idealisering av Adam och Eva och våra första föräldrar.

I den mån man gör det, betraktar Adam och Eva som perfekta, upphör texten att vara en resurs för ”livstolkning” för våra liv. (Den kan förklara hur vår värld blev rörig, men den kan inte hjälpa oss att tolka vår existens i en rörig värld.)

Jag menar att kyrkan därför behöver göra en omläsning av denna text. Dessa omläsningar finns det resurser för hos till exempel kyrkofadern Ireneaus (död 202 e. Kr) som istället såg Adam och Eva som barn som skulle växa upp och mogna. Detta är mer förenligt med en evolutionär förståelse. Det är också mer förenligt med våra konkreta liv: vi måste alla gå igenom en mognadsprocess.

Det är också, tycker jag, mer kongruent med hur Gud i allmänhet tycks verka i sin skapelse, genom att successivt föra den framåt. Det finns något ”udda” med att Gud i allt annat skapar stegvis och formar genom den krångliga process som evolutionen är, men när människan kommer på scenen så är det istället genom en varelse som är fix och färdig och fullkomlig och sen faller ifrån denna fullkomlighet och vi får den röra som är precis den vi hade att vänta oss, givet att vi bejakar evolutionen.

Nej, vi behöver göra en omläsning. Detta är en princip som dessutom kan finna stöd hos Augustinus, i sin Genesiskommentar säger Augustinus att om vår bibeltolkning är i konflikt med naturlig kunskap, ska vi sträva efter en annan tolkning av Bibeln (även om det inte betyder att lägga sig platt vid första invändning).

Jag ska nu presentera några sådana tankar (och jag förutsätter att texten är bekant, den finns här för den som vill friska upp minnet).

Tanken är här att fokuset bör vara på efter fallet (ätandet av frukten) snarare än på innan.

Ormen står i min läsning för vår evolutionära bakgrund; de drifter och tendenser som den mogna människan har att integrera i en större helhet.

Ätandet av frukten som ger kunskap om gott och ont står i min tolkning för uppkomsten av den moraliska medvetenheten; samtidigt som det representerar ett moraliskt felsteg eftersom det innebär ett brytande av en överenskommelse.

Det som kännetecknar en moraliskt ansvarstagande person är dess förmåga att ta ansvar för sina handlingar. Ett moraliskt subjekt är inte bara driven av för-medvetna processer, den ”händer inte” bara utan det handlar; den kan svara för sina handlingar.

Det vi ser efter fallet är oförmågan eller snarare oviljan att vara just ansvarstagande eller re-sponsible, där skyller man ifrån sig. Mannen skyller på kvinnan och på Gud, kvinnan skyller på ormen.

Jag vill mena att det som verkligen är destruktivt inte är det moraliska felsteget, att inte kunna hålla sina drifter i schack i varje stund, det är snarare att inte se sitt ansvar i det som blev fel. Även om det är sant att vi har drifter och jobbiga kontexter att kämpa med, så finns det också ett personligt ansvar och det är när vi kan vara sanna med det som vi kan återställas i våra relationer. Försoningen är ju helade relationer, och där är ärligheten nödvändig. Det gäller för att kunna nå en helad relation med sig själv, med andra och med Gud.

Det första som händer efter fallet är att mannen och kvinnan ”blir varse att de är nakna” och försöker skyla sig för varandra. Också Gud försöker man gömma sig för. Det tycks mig som att den stora tragiken inte är ätandet av frukten, utan skammen och oviljan att ta ansvar.

Men Celia Deane-Drummond gör en intressant tolkning av vad den syndiga i ätandet av trädet, består i. Om människan är homo religiousis, den religösa varelsen som kan tillbe, så är önskan att ”bli som Gud” inte det som i kristen teologi är varje människas kallelse, nämligen att formas till kärlek, utan att göra sig själv till objekt för tillbedjan:

It is as if there is a mis-direction of our dawning religious capacities towards self-gratification and self-elevation rather than towards bringing God glory.

Det är att göra sig själv till en av-gud och inte till en avbild.

Sammanfattningsvis:

1. det stora problemet är inte en enskild moraliskt förkastlig handling

2. det stora problemet, efter fallet, är en hållning av att inte vilja ta personligt ansvar – vilket är att förneka den värdighet som tillkommer en som människa. Detta uttrycks genom att människan skyller ifrån sig men också i form av att hon döljer sig för andra.

3. Detta döljande leder till främlingsskap.

4. Detta främlingsskap är vad Gud vill upphäva i frälsningen. Frälsningen är därför inte en juridisk händelse utan en relationell händelse: vi får våra relationer helade.

5. Vägen till helade relationer är ärlighet: ingen gemenskap utan ärlighet, och denna ärlighet inkluderar ett erkännande och en insikt i sitt eget ansvar.

6. ätandet av trädet har flera symboliska betydelser:

a) uppkomsten av moralisk medvetenhet
b) synden som handling
c) synden är inte ett ätande av ett äpple, ungefär som ätandet av en kaka, utan står för en hållning där man vill göra sig själv till ett objekt för tillbedjan; bli som Gud, men inte genom att återspegla Gud men genom att göra sig själv till ett objekt för tillbedjan och lydnad.

Det är intressant när man tänker sig inkarnationen i relation till människans vilja att ”bli som Gud”. Ratzinger kallar korset för ”Jesu tron” – och det är en klyscha, men det är verkligen sant, att i inkarnationen vänder Gud upp och ner på våra föreställningar om vad det är att ”bli som Gud”.

Att bli som Gud är att ingå i kärleksfulla relationer, för Gud är en själv-transcenderande kärleksfull relation. Att göra sig själv till ett objekt för tillbedjan är motsatsen till själv-transcendens, för det är att göra sig själv till referenspunkt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.