Gud och världen, Gud och hjärnan och hjärnan och medvetandet.

När jag började plugga på universitetet rasade min gamla världsbild (en semifundamentalistisk världsbild) ihop.

Det första jag behövde integrera med min tro var evolutionen. Det tog många år att hitta ett förhållningssätt som jag tycker är hållbart i relation till detta.

Sen för ett par, tre år sedan kom jag in i en annan vila i dessa frågor. Ganska snart därefter tog dock annat i livet över – som inte var teologiska funderingar – som tog mycket energi och kraft. Jag kan tycka det är lite synd att jag inte tog vara på den tiden av lugn i funderingarna utan istället skapade olugn på egen hand.

Nu har en ny fråga börjat göra sig påmind, sen ungefär ett år tillbaka. Ingen rast, ingen ro, således.

Det är en mycket personlig sak, eftersom det har att göra med det mest intima i tron. När kristna ber, och firar gudstjänst, upplever de flesta tror jag, någon form av kontakt med Gud. Hur går det till?

Om vi accepterar någon form av emergensteori gällande relationen mellan medvetandet (själen) och hjärnan – det vill säga att medvetandet är en emergent (uppkommande) egenskap hos hjärnan, som är beroende av men inte fullständigt reducerbart till hjärnans beståndsdelar. Att medvetandet inte är reducerbart till de materiella beståndsdelarna tycks följa av att vi kan förstå ett resonemang. Neuroner kan inte “förstå” – men hjärnan består bara av neuroner. Samtidigt tycks dessa neuroner, när de kopplas ihop på ett komplext vis, ge upphov till nya egenskaper, där förståelse är en sådan.

Vi kan dessutom agera på grund val av förståelse. Hursomhelst, även om medvetandet inte är reducerbart till sina minsta beståndsdelar, så blir frågan: hur kan Gud påverka vårt medvetande, om det inte sker genom hjärnan? Och om det sker genom att Gud påverkar neuronerna, innebär det då att Gud mirakulöst intervenerar i våra hjärnor varje gång vi upplever Guds närvaro?

Jag tror att Gud kan intervenera mirakulöst, men jag tror det sker ganska sällan. Jag kan således inte tro att det sker varje gång jag upplever Guds närvaro.

Ett möjligt sätt att tänka om detta tycks finnas i tankarna som teologen och biokemisten Arthur Peacocke har.

Peacocke var präst i anglikanska kyrkan och skrev väldigt mycket om relationen mellan naturvetenskap och teologi. Peacocke var “emergentistisk monist” det vill säga han ansåg att världen bestod av ett och samma “material” (därav monism) men tänkte sig att detta material kunde ge upphov till distinkta nivåer i verkligheten – emergenta nivåer – som på något sätt kan utöva sin egen kausala kraft. Peacocke tänkter sig således inte att all kausalitet återfinns på fysikens “lägsta nivå” (mellan olika subatomära partiklar).

Detta kallade Peacocke för “top-down causality” eller “whole – part influence”.

Tanken är att helheten kan utöva någon form av kausal kraft på sina beståndsdelar. Detta är dock inte emot naturens lagar. Det är alltså inte “interventionistiskt” i den mirakulösa meningen att det är ett brott mot naturlagarna.

Vidare tänker sig Peacocke att Gud på nåt sätt är relaterad till hela världen som hela världens “helhetsnivå” och kan utöva en form av inflytande på delarna, utan att detta är ett brott mot naturlagarna.

Konsekvensen av detta resonemang är att Gud är relaterad till världen på ett analogt sätt som medvetandet är relaterat till hjärnan.  Medvetandet kan påverka hjärnan utan att “bryta mot naturens lagar” och på något liknande sätt, tänker sig Peacocke, kan Gud påverka världen utan att bryta mot naturens lagar.

Detta har jag ingen djupare förståelse för, utan endast på ett väldigt översiktligt plan. Problemet är ju också att vi har en väldigt liten förståelse för hur medvetandet kan påverka hjärnan. Men att den kan göra det är en förutsättning för att vi ska kunna sägas agera på grundval av en viss förståelse.

En dualistisk förståelse – där själen är en separat substans – hamnar inte i samma problem när det gäller Guds interaktion med medvetandet som emergens, eftersom själen där i en dualistissk modell är immateriell och på nåt vis redan på “samma andliga plan” som Gud.

Men som jag ser det hamnar substansdualism i andra problem, och de problemen har att göra  med att det finns t.ex. en gryende medvetenhet i djurriket och en gryende självmedvetenhet hos de högre djuren. Detta blir märkligt om tanken med substansdualismen är att förklara medvetandet, eftersom denna tycks stå i proportion till hur pass komplexa hjärnor som organismen har. Det finns ett väldigt intimt samband mellan hjärna och medvetande, det är ganska uppenbart.

Jag anser att man bör anamma den teori som bäst förklarar de mest säkra observationerna i första hand. Att det blir svårare att förklara hur Gud interagerar med medvetandet för en emergensteori är inte ett tillräckligt skäl att förkasta emergensteorin. För det första är det kanske möjligt att förklara detta på ett tillfredsställande sätt, för det andra, kanske vi misstar oss. Gud kanske inte interagerar med våra medvetanden på ett personligt vis.

Vi kan inte anta en teori om medvetandet för att det gör vår teologi lättare, anser jag. Dock kan det tänkas att det finns skäl, förutom för att förklara kropp-själ problemet, som talar för en substansdualism, som så att säga kompletterar emergensteorin. Det är jag öppen för. Vissa typer av nära döden-upplevelser tycks tala för det, t.ex.

Neil Grossman skriver mycket intressant om nära döden upplevelser här:

http://anti-matters.org/articles/8/public/8-8-1-PB.pdf

Men om vi för ett ögonblick leker med tanken att Gud inte interagerar med våra hjärnor på ett direkt vis. Hur ska vi då förstå religiösa upplevelser av kärlek och frid? Varför är våra hjärnor funtade på det viset, att vi i religiös praxis tycks kunna generera sådana erfarenheter? Vad är poängen med det? Hur har det blivit så, rent evolutionärt? De tycks kunna förändra en person, hjälpa en person att förlåta, att gå vidare att hitta ny kraft och energi. Det är förstås bra saker. Men är de bara “evolutionärt inbyggda” mekanismer?

Jag kommer fortsätta att skriva om dessa saker. Kommentera gärna. Som du märker är det “work in progress” i mitt lilla huvud.