En bokrecension

Hej!

Jag har börjat med min uppsats. Det känns spännande. Den ska handla om religionsfilosofen Bernard Lonergans tankar om människan och universum som ”själv-transcenderande” det vill säga, kvalitativt växande.

Lonergan har i boken ”Insight: a study of human understanding” gjort en slags kartläggning av människans kunskapsprocess. Hans mål är att förstå vad som händer när, och hur det sker, vi får en insikt, en ny förståelse.

Här är en bra bokrecension av en bok som relaterar Lonergans tankar till frågan om mystik och politisk teologi.

Följande citat tycker jag är bra:

So it is that in addition to stating that every theologian needs to be a mystic, he asserts every theologian needs, either individually or in collaboration with other theologians, to have an orientation towards what can be called political theology – that kind of theology which is oriented toward a transformation of history into a greater likeness to the Reign of God.

Mvh Christoffer

Det som nu händer.

Hallå!

Idag har jag gjort klart den sista hemtentan på den sista delkursen på tros- och livs C. Dagen började dock mindre bra, jag somnade halv fem i natt. Gick upp vid elva och undrade vad dagen skulle bära i sitt sköte. Jag tänkte att det var nog bäst att göra dagen till en ”starta-om-dag”. Sådana dagar brukar jag tänka lite annorlunda kring. Ofta struntar jag i att plugga, och gör istället praktiska saker. Städar, lagar mat, tränar, och satsar på att somna tidigt så att jag kan plugga dagen efter istället.

Jag blev oväntat klar med tentan. Skönt, skönt, skönt. Det blev ju inte superbra. Men jag skrev en 8 sidor lång ”prolog” till tentan där jag visar att jag kan analysera religionsfilosofiskt, om de teman som kursen behandlar, så även om svaren sen inte är så superbra så tror jag nog att det duger.

Nu lyssnar jag på skivan ”Christophoros”. Det är Benediktermunkar som sjunker gregoriansk musik. Balsamatiskt för själen.

Att behandla andra som du själv vill bli behandlad

Det är ju den s.k. ”gyllene regeln”. Tillämpad på diskussioner borde det innebära att man framställer sin motpart på ett rättvist sätt, på ett intellektuellt hederligt sätt. Det är ju så man själv vill bli behandlad. Man vill att den som inte håller med en själv åtminstone ska förstå vad man säger och menar och bemöta detta.

Stanley Sjöberg skrev i en artikel i Hemmets vän om Islam. I Stanleys tolkning så blir Islam, det ”sanna Islam” representerat av de verser i Koranen som talar aggressivt om folk av annan tro, t.ex. judar och kristna. Det finns också andra verser i Koranen som talar om samförstånd och respekt för judar och kristna, eftersom de tillhör ”bokens folk”.

Stanley Sjöberg skulle antagligen inte skriva en artikel i Hemmets vän (eller nån annanstans) där han kritiserar till exempel den judiska tron, med hjälp av vissa citat ur Gamla testamentet, som talar aggressivt gentemot människor som inte tillhör judendomen. Han skulle ha kunnat koppla det – om han hade skrivit en sån artikel – till de extremister som dödade Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin för att han inledde fredsförhandlingar med PLO. Eller den israeliske fundamentalist som gick in med ett automatvapen under en fredagsbön i en moské.

Att göra dessa händelser till ”tolkningsnyckel” för judendomen – och dessa verser – är ohederligt. Men det är lika ohederligt att göra samma sak för Islam. Även om det skall sägas att Islam idag är den religion som har mest problem med extremister.

Inte heller kristendomen är utan sina extremister, och jag tror inte att Stanley vill att andra gör dessa till tolkningsnyckel för kristendomen.

Att tillämpa den ”gyllene regeln” på dessa frågor är att vara hederlig och nyansera bilden, genom att inte bara citera de aggressiva verserna utan också de som talar om tolerans och respekt. Dessutom tror jag att Stanley med sin retorik hjälper ”hökarna” – dvs. islamofober och islamister.

Att behandla andra som man själv vill behandlad har en klar tillämpning även på den intellektuella nivån. Det blir ännu viktigare i ett pluralistiskt samhälle, där vi får höra varandras åsikter mest hela tiden.

/Christoffer

Hello Stanley, what is your opinion today?

I ett avsnitt av Simpsons är Bob Dylan med och får frågan: ”hello bob, which religion are you converting to today?” Stanley Sjöberg verkar fungera på ungefär samma sätt när det gäller islam, ena dagen säger han sig vara ”vän av islam” nästa dag buntar han ihop självmordsbombare med Islam. De som vinner på den typen av retorik är ”hökarna” i respektive läger. (islamister och islamofober).

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191356

Hur bör Sverigedemokraterna bemötas?

Sverigedemokraterna är ett märkligt parti. Från början ett klart rasistiskt parti – jag minns ett flygblad där det på ena sidan var en hyfsad normal politisk retorik och på andra sidan en klart rasistisk. Ungefär som att partiets två flyglar fått varsin sida av flygbladet att skriva på. Smart. Eller inte.

Hursomhelst. Det finns något väldigt ängsligt över journalistkårens bemötande av Sverigedemokraterna, en neurotisk inställning som inte skapar trovärdighet.

Min tes är att Sverigedemokraternas ideologi behöver bemötas på ett plan där den dagspolitiska debatten ofta inte rör sig. Det handlar om grundläggande värderingar, om människosyn och om världsbild.

Den debatten är kanske journalister ovana vid? Det blir ibland ett löljets skimmer över hur vissa vill utesluta Sverigedemokraterna från samtalet.

Jag tror inte att man bäst bemöter Sverigedemokraterna genom att det mediala rummets administratörer på förhand bestämmer att de har fel och att de inte får komma till tals. (Som om att ”ha rätt” skulle kunna vara en förutsättning för att få komma till tals i en demokrati.) Jag tror man bemöter dem bäst genom bildning.

Sen handlar det också om att inse att Sverigedemokraterna inte bara har främlingsfientlig politik. Men bemöt denna, på ett genomtänkt sätt, så kan vi få en bra debatt.

Jag började läsa Åkessons artikel i Aftonbladet. En sak som slog mig var att han menade att ”mångkulturen” i Västerlandet egentligen är en ”monokultur”. Men vad är då problemet, om man nu är emot mångkultur?

Det är väl här som själva grundproblemet finns i Sverigedemokraternas ideologi? De är emot ”mångkultur”. Ett pluralistiskt civilsamhälle är de emot.

Sverige är ju på många sätt ovana vid pluralism – vi har varit ett homogent enhetssamhälle så länge. Men jag tror att trygghet i det egna inte gör att man blir hotad av ”den Andre”. Det gäller individer, det gäller grupper.

Det finns något artificiellt över att försöka isolera en kultur, eftersom kulturer alltid har växelverkat med varandra.

Men det handlar ju inte bara om kultur, kanske inte ens främst om kultur. Mycket av Åkessons retorik handlar ju också om ekonomi. Men det resonemanget tycks förutsätta en rasistisk människosyn, nämligen att olika människor är olika mycket värda.

Det är en mer obehaglig dimension av Sverigedemokraternas ideologi. Men den bygger ju på att man överger en kristen värdegrund, som betonar alla människors lika värde.

Lika värde bygger inte på likhet vad gäller ”kön, klass, etnicitet” utan på mänsklighet. Det är intressant att notera hur de som förnekar en essentiell mänsklighet tenderar att bli essentialister gällande något annat, och dessutom kan bli det från sinsemellan väldigt olika utgångspunkter. Handlar en del av neurosen hos jounalistkåren om att den inte längre vet hur eller varför man försvarar alla människors lika värde?

/Christoffer

Sarah Coakley

I senaste numret av Signum, finns en artikel av Sarah Coakley, som handlar om evolutionen och Gud. Jag har sett en föreläsning av henne på Faraday Institute på samma tema. Den rekommenderas, den heter ”God, Providence, and the Evolutionary Phenomenon of Cooperation” och kan laddas ner här.

I föreläsningen tar hon dels upp sin syn på relationen mellan Gud och skapelsen men hon presenterar också ”the evolutionary phenomonen of cooperation”, som hon alltså menar är inbyggd i evolutionens dynamik, och också en förutsättning för evolutionen av komplexa organismer och system. Tillsammans med Martin Nowak som leder något som heter ”Program for Evolutionary Dynamics” vid Harvard University skriver hon en bok om teologi och naturvetenskap.

Det jag gillar med hennes föredrag är dels hur hon argumenterar för att samarbete är en grundläggande faktor – vid sidan av mutationer och naturligt urval – i den evolutionära processen, och att evolutionen därför långt ifrån är ”individualistisk” – samt hennes syn på Gud som ständigt närvarande. Jag gillar också hennes vilja att inkludera mer explicita kristna teologiska begrepp som treenighet och inkarnationen i hennes reflektion över teologins förhållande och naturvetenskapen. Coakley vänder sig ifrån den ”pseudo-deistiska” tro som ofta blir representerad i den diskussionen.

Ordet ”kenosis” används t.ex. i Nya testamentet för Jesus i Filipperbrevet, som ordagrant betyder ”uttömmer sig”. Det ordet vill Coakley använda inte i betydelsen avstå, utan i samma betydelse som ”ingjuta” – tanken är att Gud så att säga ”ingjuter” mer av sitt vara allteftersom den evolutionära processen fortgår.

Men det som imponerar mig är också hennes betoning av bönen och annat som personer verksamma i de här frågorna ofta glömmer bort.

Här är en bra intervju med henne om präster som lever ”bedjande”.

Uppdaterat: här finns hennes föredrag i pdf-format.

Bloggfrekvensen är lite låg

som ni har märkt!

Det beror främst på att det är ett högt tempo i skolan (Universitetet, som en del säger). Det har varit en till två PM i veckan och en till två böcker i veckan vilket är ganska mycket. Till det så har också uppsatskursen hållt på.

Färdigställde mitt åttonde PM den här terminen idag.

Annars har terminen bjudit på trevligheter av lite olika slag. Jag har noterat att jag har förnyat min maskinpark på ett för mig ovanligt sätt. En liten nät netbook och en iPhone (jag sänkte mina månadskostnader för mobilen när jag bytte till iPhone).

Idag var jag inne på psykologiska institutionens hemsida; de har ett ”spädbarnslabb”. Vad är det för något? Det låter ju helt sjukt.

Auf wiederhören!

En dikt

På Dokument utifrån har det varit en intressant dokumentär om Kina två söndagar. Andra och sista avsnittet var idag.

I programmet medverkar Sidney Rittenberg, som var amerikan men av någon anledning deltog i Kinas revolution och i var med i Kinesiska kommunistpartiet, från 1949 till 1979. Dock på konspiratoriskt vis som kommunistiska (och totalitära) regimer har en fallenhet för, misstänktes han för att vara spion.

Han hålls i ett mörkt rum i ett helt år och var fängslad i totalt fem år.

Så här står det på Wikipedia:

For one year, he was kept in a completely dark room, and was kept for five years after that before he was finally released. Rittenberg attributes his survival in solitary confinement to a poem by Edwin Markham:

They drew a circle that shut me out
Heretic, rebel, a thing to flout
But love and I had the wit to win;
We drew a circle that took them in.

Rittenberg recalled hearing this poem from his sister when he was sick as a child, and, upon his imprisonment, it came back to him, and he used it to build relationships with the prison guards and managed to convince them to provide him with books and a candle to read.

In 1955, he was released, which he claims he owes to Stalin’s death.

Stark dikt!

En kort reflektion om vad som är grundfrågan..

Jag läser en recension av Jan Guillous självbiografi ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv.” i DN. Den är intressant. Recensenten menar att Guillou i sitt skrivande har fokuserat på makt och maktinnehav och blivit blind för vad han menar är litteraturens grundfråga, nämligen: ”Hur känns det att vara människa”. Den formuleringen är symtomatisk, för vårt idéklimat, är den inte?

Frågan formuleras inte som: ”Vad är det att vara människa” utan ”hur känns det att vara..”.

Inte för att det inte finns en relation mellan dessa frågor, men den senare är snarare en delfråga i huvudfrågan, om vad det är att vara människa. (Tycker jag..)

/Christoffer

Vilket mod!

Oj. Vilket mod!

Via Emanuel Karlstens Måndagsyoutube

Pax