Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Om Gud finns och har skapat världen, så innebär ju det att det finns nån form av ”trafik” från Gud till världen, i och med akten att Gud skapar. Hur detta går till är det inte så konstigt om vi inte förstår, eftersom vi inte har nån direkt empirisk erfarenhet av nåt annat än det som vi erfar i den här världen.  Men det måste ju vara möjligt, om Gud är skapare.

Fysikern och prästen John Polkinghorne brukar ibland tala om Guds ”interaktion” med världen. Polkinghorne brukar betona att han ogillar ordet ”intervention” och föredrar interaktion. Intervention antyder att Gud griper in lite hipp som happ, menar Polkinghorne, medan interaktion, kan föreställas som ett mer kontinuerligt inflytande över världen. Inom processteologin brukar man tala om Guds ”lockande” men inte ”tvingande” (coercion) av världens process.

Om världen inte är fullständigt deterministisk – vilket man (naturvetarna) säger mig (som inte är naturvetare) att kvantmekaniken innebär, så skulle detta kunna innebära att världen har förutsättningar att utvecklas åt olika håll, och Gud kan ”locka” skapelsen åt ett visst håll, utan att behöva ”göra våld på” skapelsens natur.

Men hur detta lockande går till, har vi inte besvarat. Vi har bara sagt att det kanske är så att det är mer förenligt med Guds allmänna relation till världen – som enligt många måste inbegripa en respekt för det skapades autonomi – att han lockar snarare än tvingar världen till dess mål.

I boken Bibeln som Guds ord av Anders Piltz och jesuiten Herman Seiler , som jag uppskattade mycket för den hjälpte mig att göra upp med naiva föreställningar om vad Guds inspiration av Bibeln kan tänkas innebära, menar man att inspirationen av Bibeln sker genom  att det är den är tillkommen i det gudstjänstfirande folket som gemensamt har skrivit en viss bok i Bibeln. (De flesta böcker i Bibeln har inte en författare, utan många och har tillkommit i processer, på ett sätt som vissa bibelsyner har svårt att acceptera.) Detta uppskattar jag. Men logiken bakom påståendet är att Gud på något sätt tänks influera dessa människors teologiska perspektiv genom gudstjänsten.

Det är denna typ av ”påverkan” som jag kommit att fundera en hel del på hur den går till. Det tycks helt enkelt lite ”övermaga” att tro att Gud påverkar en på ett specifikt vis, även om det är exakt det vi ber om nästan jämt. Så kanske är det så att verkligheten är lite för bra för att jag ska uppfatta det som rimligt att tro att det är så.

Egentligen hade jag tänkt att sammanfatta ett föredrag av Polkinghorne, där han talar om tre aspekter av Guds ”interaktion” med världen, men jag hittar inte det föredraget, så det får vänta till senare. Det var ganska klargörande tyckte jag.

Avslutar med den här reflektionen:

”Whitehead characterized God’s relationship to the world as that of a persuasive Lover, and others such as Edwards, Haught and Peacocke have offered variations on Whitehead’s theme.  Consider that the love relationship is the fundamental and most intimate of relationships, and that the essence of love is to persuade rather than coerce.

Consider further that the experience of the beloved is to flourish and grow and emerge into fullness of life as a result of being loved.

If this is so in human experience, then in a much more profound way God’s divine, unconditional love for the creation must be such as to invite, to entice, the creation into ever more complex levels and ramifications of being.  To accomplish this, the God of infinite love ”freely accepts the limits of loving finite and created beings, [and] accepts the integrity of nature, its processes and its laws.”  God invites the world through the complex interplay of all of its elements to emerge into more novel forms and greater beauty through the evolutionary process.”
(via: http://community.berea.edu/scienceandfaith/essay07.asp)

När jag började plugga på universitetet rasade min gamla världsbild (en semifundamentalistisk världsbild) ihop.

Det första jag behövde integrera med min tro var evolutionen. Det tog många år att hitta ett förhållningssätt som jag tycker är hållbart i relation till detta.

Sen för ett par, tre år sedan kom jag in i en annan vila i dessa frågor. Ganska snart därefter tog dock annat i livet över – som inte var teologiska funderingar – som tog mycket energi och kraft. Jag kan tycka det är lite synd att jag inte tog vara på den tiden av lugn i funderingarna utan istället skapade olugn på egen hand.

Nu har en ny fråga börjat göra sig påmind, sen ungefär ett år tillbaka. Ingen rast, ingen ro, således.

Det är en mycket personlig sak, eftersom det har att göra med det mest intima i tron. När kristna ber, och firar gudstjänst, upplever de flesta tror jag, någon form av kontakt med Gud. Hur går det till?

Om vi accepterar någon form av emergensteori gällande relationen mellan medvetandet (själen) och hjärnan – det vill säga att medvetandet är en emergent (uppkommande) egenskap hos hjärnan, som är beroende av men inte fullständigt reducerbart till hjärnans beståndsdelar. Att medvetandet inte är reducerbart till de materiella beståndsdelarna tycks följa av att vi kan förstå ett resonemang. Neuroner kan inte ”förstå” – men hjärnan består bara av neuroner. Samtidigt tycks dessa neuroner, när de kopplas ihop på ett komplext vis, ge upphov till nya egenskaper, där förståelse är en sådan.

Vi kan dessutom agera på grund val av förståelse. Hursomhelst, även om medvetandet inte är reducerbart till sina minsta beståndsdelar, så blir frågan: hur kan Gud påverka vårt medvetande, om det inte sker genom hjärnan? Och om det sker genom att Gud påverkar neuronerna, innebär det då att Gud mirakulöst intervenerar i våra hjärnor varje gång vi upplever Guds närvaro?

Jag tror att Gud kan intervenera mirakulöst, men jag tror det sker ganska sällan. Jag kan således inte tro att det sker varje gång jag upplever Guds närvaro.

Ett möjligt sätt att tänka om detta tycks finnas i tankarna som teologen och biokemisten Arthur Peacocke har.

Peacocke var präst i anglikanska kyrkan och skrev väldigt mycket om relationen mellan naturvetenskap och teologi. Peacocke var ”emergentistisk monist” det vill säga han ansåg att världen bestod av ett och samma ”material” (därav monism) men tänkte sig att detta material kunde ge upphov till distinkta nivåer i verkligheten – emergenta nivåer – som på något sätt kan utöva sin egen kausala kraft. Peacocke tänkter sig således inte att all kausalitet återfinns på fysikens ”lägsta nivå” (mellan olika subatomära partiklar).

Detta kallade Peacocke för ”top-down causality” eller ”whole – part influence”.

Tanken är att helheten kan utöva någon form av kausal kraft på sina beståndsdelar. Detta är dock inte emot naturens lagar. Det är alltså inte ”interventionistiskt” i den mirakulösa meningen att det är ett brott mot naturlagarna.

Vidare tänker sig Peacocke att Gud på nåt sätt är relaterad till hela världen som hela världens ”helhetsnivå” och kan utöva en form av inflytande på delarna, utan att detta är ett brott mot naturlagarna.

Konsekvensen av detta resonemang är att Gud är relaterad till världen på ett analogt sätt som medvetandet är relaterat till hjärnan.  Medvetandet kan påverka hjärnan utan att ”bryta mot naturens lagar” och på något liknande sätt, tänker sig Peacocke, kan Gud påverka världen utan att bryta mot naturens lagar.

Detta har jag ingen djupare förståelse för, utan endast på ett väldigt översiktligt plan. Problemet är ju också att vi har en väldigt liten förståelse för hur medvetandet kan påverka hjärnan. Men att den kan göra det är en förutsättning för att vi ska kunna sägas agera på grundval av en viss förståelse.

En dualistisk förståelse – där själen är en separat substans – hamnar inte i samma problem när det gäller Guds interaktion med medvetandet som emergens, eftersom själen där i en dualistissk modell är immateriell och på nåt vis redan på ”samma andliga plan” som Gud.

Men som jag ser det hamnar substansdualism i andra problem, och de problemen har att göra  med att det finns t.ex. en gryende medvetenhet i djurriket och en gryende självmedvetenhet hos de högre djuren. Detta blir märkligt om tanken med substansdualismen är att förklara medvetandet, eftersom denna tycks stå i proportion till hur pass komplexa hjärnor som organismen har. Det finns ett väldigt intimt samband mellan hjärna och medvetande, det är ganska uppenbart.

Jag anser att man bör anamma den teori som bäst förklarar de mest säkra observationerna i första hand. Att det blir svårare att förklara hur Gud interagerar med medvetandet för en emergensteori är inte ett tillräckligt skäl att förkasta emergensteorin. För det första är det kanske möjligt att förklara detta på ett tillfredsställande sätt, för det andra, kanske vi misstar oss. Gud kanske inte interagerar med våra medvetanden på ett personligt vis.

Vi kan inte anta en teori om medvetandet för att det gör vår teologi lättare, anser jag. Dock kan det tänkas att det finns skäl, förutom för att förklara kropp-själ problemet, som talar för en substansdualism, som så att säga kompletterar emergensteorin. Det är jag öppen för. Vissa typer av nära döden-upplevelser tycks tala för det, t.ex.

Neil Grossman skriver mycket intressant om nära döden upplevelser här:

http://anti-matters.org/articles/8/public/8-8-1-PB.pdf

Men om vi för ett ögonblick leker med tanken att Gud inte interagerar med våra hjärnor på ett direkt vis. Hur ska vi då förstå religiösa upplevelser av kärlek och frid? Varför är våra hjärnor funtade på det viset, att vi i religiös praxis tycks kunna generera sådana erfarenheter? Vad är poängen med det? Hur har det blivit så, rent evolutionärt? De tycks kunna förändra en person, hjälpa en person att förlåta, att gå vidare att hitta ny kraft och energi. Det är förstås bra saker. Men är de bara ”evolutionärt inbyggda” mekanismer?

Jag kommer fortsätta att skriva om dessa saker. Kommentera gärna. Som du märker är det ”work in progress” i mitt lilla huvud.

Hej!

Det var länge sen jag bloggade här. Men jag har skrivit ett blogginlägg på en annan blogg, som jag tänkte tipsa om. Det bhandlar om årets Dag Hammarskjöldföreläsning, som levererades av den tidigare utrikesministern Jan Eliasson, och finns att läsa på Signumbloggen, om man klickar här.

Det var en inspirerande föreläsning, främst genom sitt fokus på hur det existentiella, det filosofiska och det religiösa, och det konkreta engagemanget för en bättre värld, förenades i Dag Hammarskjölds person. Dagboken, ”Vägmärken” som gavs ut efter Dag Hammarskjölds död öppnade upp en dörr till Hammarskjölds ”inre resa”, som han själv kallade det. Där fanns Gud med, vilket fick dåvarande chefredaktören för DN, Herbert Tingsten att förskräckt utropa att ”Vi har lagt FN i en dåres händer.”. Om man tror på Gud är man nämligen per definition en dåre, tycks det ha stått i Tingstens bok. Så var det nog vanligare att folk sade på 60-talet än idag.

Men för många fler har Hammarskjöld nog snarare fungerat som inspirationskälla än som avskräckande exempel.

/Christoffer

Freud lär ha sagt att en frisk människa ska kunna ”älska och arbeta”. Jag tycker han på ett väldigt bra sätt sätter fokus på vad som är kanske det mest utpräglat mänskliga: kärlek och kreativitet.

Om man tror att människan är Guds avbild, så stämmer ju detta överens med att kärlek och kreativitet också tycks vara de mest fundamentala aspekterna av Guds vara.

Samtidigt är förstås sårbarheten en del av människans väsen. Den sårbarheten går Gud in och delar. Det är inte främmande för Gud. Marx lär ju ha sagt ”att inget mänskligt är honom främmande”. Gud kunde ha sagt samma sak.

Sarah Coakley, professor i teologi i Cambridge (tidigare vid Harvard) talar om evolutionen, försyn och samarbete.

Intressant är att samarbete främjas av den evolutionära processen. Detta är intressant för teologin, för vi kan inte teologiskt tolka evolutionen om vi har en felaktig bild av den:

At the very least, and in advance of any ascription of religious meaning to the phenomenon, evolution at significant and crucial junctures favours cooperation (blip), costly ‘self-sacrifice’ and even ‘forgiveness’; it favours in due course a rudimentary human ethical sensibility (so Marc Hauser, in his recent Moral Minds), and thus delivers – already in the realm of the higher pre-human mammals – tendencies towards empathy, towards a desire to protect others close to one at the cost of personal risk. At the very least, then, this is the evolutionary seed-bed for higher, intentional forms of altruistic ethical ‘virtue’ (blop), although these latter (with their complex forms of human intentionality and freedom of choice) are of a distinctively different sort from the pre-human varieties of cooperation, and cannot in my view be reductively subsumed under mathematical prediction.

http://www.st-edmunds.cam.ac.uk/faraday/resources/FAR244%20Coakley%20Lecture.pdf

Eller videolänk: http://media.st-edmunds.cam.ac.uk/WebMedia/FAR244%20Coakley.mov

Tipsar om intervjun med kursdirektorn på Faraday Institute, Rodney Holder:

http://www.bbc.co.uk/blogs/ni/2011/06/science_and_religion_duet_or_d.html

orthodox theology sees God involved in the whole process of the world, upholding and sustaining the laws he has ordained and bringing about his purposes through those laws. God is not to be confined to ever narrower gaps in scientific knowledge. Quite the opposite: God is to be found in what we know from science, not from what we don’t know.

Lena Andersson, ledarskribent på DN, jämförs med Raniero Cantalamezza, i sin syn på kärlekens väsen. (Cantalamezza är predikant vid det påvliga hushållet.)

Eros och agape

NOD

Tidskriften NOD som ges ut av Örebro Missionsskola uppmärksammas av DN:s kulturchef som kallar den för en av Sveriges bästa kulturtidskrifter. Kul!

Jag prenumererade för några år sen, men kände att jag inte hann läsa den. Kanske borde ta upp den. Hursomhelst tror jag att det NOD står för är något som (fri)kyrkan behöver. Och uppenbarligen kan även de som inte tillhör (fri)kyrkan tilltalas av det.

/Christoffer

Semiotiken utger sig för att vara en teori om hur människan använder sig av och tolkar tecken, och tolkningarnas relation till kulturen.

Men detta angreppssätt kan kombineras med olika ontologiska antaganden, och om man inte är tydlig med detta kommer man att tvinga folk att anta en viss form av ontologi, om de vill tillämpa semiotikens angreppssätt, vilket jag tycker är dumt. Jag tycker semiotiken har användbara begrepp, för att analysera våra tokningars beroende och samspel med den kultur vi befinner oss i men håller inte med om vissa av dess metateoretiska antaganden.

Som exempel: I boken ”Kommunikationsteorier” hävdar författaren att gränserna mellan alla kategorier i naturen är dragna av människor och projiceras på naturen eftersom ”naturen är en helhet” (detta är ett ontologiskt antagande). Därför kan heller inte ord som ”djur” respektive ”människa” få sina olika betydelser på grund av faktiska skillnader: ”tecknets betydelse bestäms alltså inte av denna verklighets eller erfarenhets natur, utan av gränserna mellan besläktade mentala föreställningar inom systemet. Betydelsen definieras därför bättre av ett teckens förhållande till ett annat än av tecknets förhållande till en extern verklighet.” (s. 68)

Detta kallas inom filosofin för ”nominalism” och syftar på att våra ord, endast är godtyckliga etiketter, så att den enda likheten mellan alla hästar är att vi råkar kalla alla dessa enskilda ting, för hästar.

Att naturen är en ”helhet” kan vidare förstås på olika sätt. Dragen till sin spets, måste författaren hävda, för att vara koherent, att allt som finns egentligen är en och samma sak, förslagvsis naturens minsta beståndsdel. Det finns bara kvarkar. Det finns inte böcker, hästar, stenar, utan endast elementarpartiklar. Detta menar inte författaren. Han vill inte gå så långt, utan tycks dra en (godtycklig?) gräns vid gränsen mellan liv och icke-liv. Men att allting består av elementarpartiklar, betyder inte att allting ÄR elementarpartiklar. Kvalitativa skillnader kan finnas mellan saker som har samma material. Det är en form av materialistisk reduktionism, att tro att alla saker som har samma material är samma sak.

Vad något ÄR kan besvaras på olika vis, och Aristoteles menade att det mest fundamentala svaret på vad något är, är frågan om dess form, inte dess material. En stol är en stol, oavsett om den är gjord av trä eller plast. En stols form bestäms i sin tur av dess telos, dess ändamål. En människa är den varelse som kan använda sitt förnuft och handla medvetet och fritt. Därför finns det en kvalitativ skillnad mellan människor och djur; som dock har uppkommit gradvis. Ty allt levande kännetecknas av en begynnande subjektivitet. Den är mest stegrad hos människan.

Stegvisa skillnader motsätter inte kvalitativa skillnader; det är så kvalitativa skillnader uppkommer i naturen, enligt emergentismen, som är annat ontologiskt paradigm vid sidan om reduktionism/monism och dualism.

Den gör rättvisa både åt naturens kontinuitet och dess diskontinuitet.

Stroke, Gud

Jesper Svenbro, ledamot i Svenska Akademien, skriver en diktsamling utifrån två omvälvande upplevelser: ett strokeanfall och en gudsupplevelse.

Simtag

Så småningom blev det klart att en del av sjukgymnastiken
skulle förläggas
till simbassängen,
och jag undrade bekymrat om min simkunnighet
var intakt. − Som ett slags förberedelse
nedsteg jag forskande
eller snarare tvivlande
i Johannesevangeliets
femte kapitel. Solen lyste i morgondiset.
Vattnet i rörelse! Nu förstod jag
att vi inte skulle simma
utan helt enkelt gå
på bassängens lite skrovliga botten
som på den stadigaste av textytor.
Vi tog oss fram i slow motion.
Steg för steg.
Jag skulle alltså inte få veta
om jag kunde lita på mina simtag.
Några veckor senare
gick jag ut på kiselstensbottnen i havet
och kände en underbar rysning
när jag tog mina första simtag
och ensam begav mig ut
mot horisontlinjens skarpa blå.
”Jag kan simma!” ville jag ropa
överväldigad som ett barn.
Som om något annat hade varit att vänta!
Jag hade verkligen återfått
den enkla tilltron till simtaget
hos en som inte kan bottna.
Som fisken omslöts jag
av min tillvaros djup.

Äldre inlägg »

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.