Om Gud finns och har skapat världen, så innebär ju det att det finns nån form av ”trafik” från Gud till världen, i och med akten att Gud skapar. Hur detta går till är det inte så konstigt om vi inte förstår, eftersom vi inte har nån direkt empirisk erfarenhet av nåt annat än det som vi erfar i den här världen. Men det måste ju vara möjligt, om Gud är skapare.
Fysikern och prästen John Polkinghorne brukar ibland tala om Guds ”interaktion” med världen. Polkinghorne brukar betona att han ogillar ordet ”intervention” och föredrar interaktion. Intervention antyder att Gud griper in lite hipp som happ, menar Polkinghorne, medan interaktion, kan föreställas som ett mer kontinuerligt inflytande över världen. Inom processteologin brukar man tala om Guds ”lockande” men inte ”tvingande” (coercion) av världens process.
Om världen inte är fullständigt deterministisk – vilket man (naturvetarna) säger mig (som inte är naturvetare) att kvantmekaniken innebär, så skulle detta kunna innebära att världen har förutsättningar att utvecklas åt olika håll, och Gud kan ”locka” skapelsen åt ett visst håll, utan att behöva ”göra våld på” skapelsens natur.
Men hur detta lockande går till, har vi inte besvarat. Vi har bara sagt att det kanske är så att det är mer förenligt med Guds allmänna relation till världen – som enligt många måste inbegripa en respekt för det skapades autonomi – att han lockar snarare än tvingar världen till dess mål.
I boken Bibeln som Guds ord av Anders Piltz och jesuiten Herman Seiler , som jag uppskattade mycket för den hjälpte mig att göra upp med naiva föreställningar om vad Guds inspiration av Bibeln kan tänkas innebära, menar man att inspirationen av Bibeln sker genom att det är den är tillkommen i det gudstjänstfirande folket som gemensamt har skrivit en viss bok i Bibeln. (De flesta böcker i Bibeln har inte en författare, utan många och har tillkommit i processer, på ett sätt som vissa bibelsyner har svårt att acceptera.) Detta uppskattar jag. Men logiken bakom påståendet är att Gud på något sätt tänks influera dessa människors teologiska perspektiv genom gudstjänsten.
Det är denna typ av ”påverkan” som jag kommit att fundera en hel del på hur den går till. Det tycks helt enkelt lite ”övermaga” att tro att Gud påverkar en på ett specifikt vis, även om det är exakt det vi ber om nästan jämt. Så kanske är det så att verkligheten är lite för bra för att jag ska uppfatta det som rimligt att tro att det är så.
Egentligen hade jag tänkt att sammanfatta ett föredrag av Polkinghorne, där han talar om tre aspekter av Guds ”interaktion” med världen, men jag hittar inte det föredraget, så det får vänta till senare. Det var ganska klargörande tyckte jag.
Avslutar med den här reflektionen:
”Whitehead characterized God’s relationship to the world as that of a persuasive Lover, and others such as Edwards, Haught and Peacocke have offered variations on Whitehead’s theme. Consider that the love relationship is the fundamental and most intimate of relationships, and that the essence of love is to persuade rather than coerce.
Consider further that the experience of the beloved is to flourish and grow and emerge into fullness of life as a result of being loved.
If this is so in human experience, then in a much more profound way God’s divine, unconditional love for the creation must be such as to invite, to entice, the creation into ever more complex levels and ramifications of being. To accomplish this, the God of infinite love ”freely accepts the limits of loving finite and created beings, [and] accepts the integrity of nature, its processes and its laws.” God invites the world through the complex interplay of all of its elements to emerge into more novel forms and greater beauty through the evolutionary process.”
(via: http://community.berea.edu/scienceandfaith/essay07.asp)
