Det här är en fråga som jag funderar en hel del på, inte minst i relation till bön. Som jag tidigare har skrivit, så tror jag de flesta kristna (och antagligen de flesta andra religiösa, också) upplever någon form av kontakt med Gud i bönen.
Hur går det till? Givet att vi accepterar att medvetandet är beroende av hjärnan (vilket vi har väldigt goda skäl att tro) och därmed någon form av emergens-teori för relationen mellan hjärnan och medvetandet, så tycks det som att Gud, om han vill påverka vårt tänkande, behöver påverka vår hjärna.
Jag har nu läst lite i en bok av Arthur Peacocke, brittisk biokemist och teolog, som skriver mycket klart om vetenskap och religion.
Utifrån hans tankar tänker jag att man kan se det som att Gud har tre grundläggande sätt att ”relatera” till världen:
1. ”Creatio continua”
Gud håller hela Universum i existens. Tanken här är att Universum inte är nödvändigt existerande, utan kontingent. Universum existerar inte med någon slags logisk eller metafysisk nödvändighet, och skulle inte Gud kontinuerligt hålla Universum i existens skulle Universum inte existera. Tanken är att Gud kontinuerligt upprätthåller Universum, och dess grundläggande naturlagar.
2. ”Creatio influentia”
Givet att Universums grundläggande struktur (dvs. de grundläggande naturlagarna, de fyra naturkrafterna) INTE leder till ett deterministiskt universum, där den första händelsen med nödvändighet har lett till hela Universums historia, inklusive mitt skrivande av det här blogginlägget, utan att det finns en viss form av genuin indeterminism eller ”frihet” i den evolutionära (både fysiska, kemiska och biologisk) processen, så kan man tänka sig att Gud kan påverka Universum, utan att bryta mot naturlagarna.
Ett sätt att tänka på denna påverkan är med hjälp av analogin ”whole-part influence” eller ”downward causation”. Båda dessa begrepp syftar på tanken att det i Universums historia uppkommer, när materia formas på olika komplexa vis, nya helheter, som har egenskaper som inte är endast en ”aggregerad effekt” av beståndsdelarnas beteende.
Det allra tydligaste exemplet skulle vara just ”medvetandets” relation till hjärnan. Hjärnans beståndsdelar, neuroner, kan inte förstå ett resonemang. Detta sker endast på en slags ”helhetsnivå” (även om denna helhetsnivå förstås är beroende av beståndselarna) – och utifrån denna förståelse på helhetsnivå kan vi välja att agera på olika vis.
Men vi behöver inte gå till hjärnan/medvetandet för att hitta exempel på emergenta helheter som utövar någon form av kausal kraft, detsamma får sägas gälla om alla biologiska organismer.
Tanken är då att på ett liknande sätt som emergenta helheter kan utöva kausal kraft, inom ramen för Universums grundläggande struktur, så kan Gud som en slags helhetsnivå för hela Universum, utöva kausal kraft på delarna, utan att bryta mot naturlagarna.
Men denna kausalitet kommer så att säga vara ”i enlighet med det skapades natur”. Detta kan man kalla för ett ”inkarnatoriskt mönster” för Guds handlande, anser jag.
Vad är inkarnationen – att Gud blev människa, eller gick in i skapelsen? Det är att ”anknyta till det som finns, och förvandla det inifrån”. Athanasios av Alexandria sa att ”Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord.”
Tänk på hela den biologiska och kemiska evolutionen. Gud har inte skapat nya entiteter som han ”stoppar in utifrån”. Nej, han har så att säga ”förvandlat det som fanns, inifrån”. På samma sätt kan vi se ett mönster i Guds uppenbarelse, Gud anknyter till dåtidens föreställningar men ges i Gamla testamentet en annan innebörd, Gud anknyter till det som finns, men ”förvandlar det inifrån”.
Ett exempel är Sabbaten, ett annat är Noa-berättelsen, som har sina förlagor i de omgivande kulturerna, men som får en annan innebörd eller förklaring i Gamla testamentet. (Exempel: i omgivande kulturers flodberättelse är floden ett försök att döda människorna för att de blivit för ”högljudda”. I GT är förklaringen till Guds dom istället ”människans våld”. Även om det inte varit någon global flod, så är det intressanta att Gud så att säga använder en sådan föreställning, men ger den en helt annan innebörd och poäng.)
Det finns en kongruens här, anser jag.
3. Intervention
Det tredje sätt som Gud kan handla i relation till världen är den (i våra dagar, åtminstone) gängs förståelsen av ”mirakler” som ”brott mot naturlagarna”.
Jag kan inte se att detta skulle vara omöjligt, men jag tror det tillhör undantagen. Här är det trots allt så att Gud inte tycks agera i enlighet med dess skapades natur, och inte heller ”bortom” det. Men kanske kan man då tänka sig att Gud, i den mån han utför sådana mirakler, endast gör det om skapelsen ber honom om det (och naturligtvis inte alltid ens då….) men min poäng är att det ändå blir med en respekt för skapelsens integritet eftersom det först sker efter att människan ber Gud om det.
Om vi stannar vid ”handlingsmodell två” så tror jag att den är den mest fruktbara att tänka sig Guds relation till oss när vi ber. Människan har en på olika sätt ”religiös hjärna” verkar det som. Gud anknyter till detta och kanske ibland också, genom en slags ”whole-part” influens, kan Gud påverka våra tankar.
Detta är å ena sidan, den mest grundläggande övertygelsen för den genuint religiöst troende, att Gud faktiskt interagerar med en på nåt vis, samtidigt som det är en mycket svår fråga att hitta en bra modell för.
Jag tyckte att jag fann en vila i detta när jag läste häromveckan, men sen fick jag lite nya frågor.
Dock tror jag att det är den bästa modell vi har (iallafall som jag har hört talas om) och det finns en överensstämmelse med hur Gud tycks handla i allmänhet, dvs att han anknyter till det som finns och förvandlar det inifrån, vilket tycks gälla både i naturen och i ”uppenbarelsen”. Det är fascinerande att det går att se ett sådant mönster, anser jag.
Om detta är det normala sättet för Gud att förhålla sig till världen, tror jag att vi kristna behöver göra upp med ett alltför dualistiskt perspektiv.
