Sverigedemokraterna är ett märkligt parti. Från början ett klart rasistiskt parti – jag minns ett flygblad där det på ena sidan var en hyfsad normal politisk retorik och på andra sidan en klart rasistisk. Ungefär som att partiets två flyglar fått varsin sida av flygbladet att skriva på. Smart. Eller inte.
Hursomhelst. Det finns något väldigt ängsligt över journalistkårens bemötande av Sverigedemokraterna, en neurotisk inställning som inte skapar trovärdighet.
Min tes är att Sverigedemokraternas ideologi behöver bemötas på ett plan där den dagspolitiska debatten ofta inte rör sig. Det handlar om grundläggande värderingar, om människosyn och om världsbild.
Den debatten är kanske journalister ovana vid? Det blir ibland ett löljets skimmer över hur vissa vill utesluta Sverigedemokraterna från samtalet.
Jag tror inte att man bäst bemöter Sverigedemokraterna genom att det mediala rummets administratörer på förhand bestämmer att de har fel och att de inte får komma till tals. (Som om att ”ha rätt” skulle kunna vara en förutsättning för att få komma till tals i en demokrati.) Jag tror man bemöter dem bäst genom bildning.
Sen handlar det också om att inse att Sverigedemokraterna inte bara har främlingsfientlig politik. Men bemöt denna, på ett genomtänkt sätt, så kan vi få en bra debatt.
Jag började läsa Åkessons artikel i Aftonbladet. En sak som slog mig var att han menade att ”mångkulturen” i Västerlandet egentligen är en ”monokultur”. Men vad är då problemet, om man nu är emot mångkultur?
Det är väl här som själva grundproblemet finns i Sverigedemokraternas ideologi? De är emot ”mångkultur”. Ett pluralistiskt civilsamhälle är de emot.
Sverige är ju på många sätt ovana vid pluralism – vi har varit ett homogent enhetssamhälle så länge. Men jag tror att trygghet i det egna inte gör att man blir hotad av ”den Andre”. Det gäller individer, det gäller grupper.
Det finns något artificiellt över att försöka isolera en kultur, eftersom kulturer alltid har växelverkat med varandra.
Men det handlar ju inte bara om kultur, kanske inte ens främst om kultur. Mycket av Åkessons retorik handlar ju också om ekonomi. Men det resonemanget tycks förutsätta en rasistisk människosyn, nämligen att olika människor är olika mycket värda.
Det är en mer obehaglig dimension av Sverigedemokraternas ideologi. Men den bygger ju på att man överger en kristen värdegrund, som betonar alla människors lika värde.
Lika värde bygger inte på likhet vad gäller ”kön, klass, etnicitet” utan på mänsklighet. Det är intressant att notera hur de som förnekar en essentiell mänsklighet tenderar att bli essentialister gällande något annat, och dessutom kan bli det från sinsemellan väldigt olika utgångspunkter. Handlar en del av neurosen hos jounalistkåren om att den inte längre vet hur eller varför man försvarar alla människors lika värde?
/Christoffer